En sorg

Nu har maken och C åkt. Jag vet att vi gör det som är bäst. Men mina tårar rinner.  Jag känner en klump i magen. En sorg i mitt hjärta. Det var inte såhär det skulle vara. Det var inte på det här sättet jag skulle avsluta min semester.

Jag känner att det är orättvist! Varför skulle just mitt barn få det så kämpigt och må så dåligt? Varför skulle just vi behöva vara ifrån varandra på vår semester? Varför måste just vi känna en oro för skolstarten hela sommaren?

Nu sitter jag i stugan med en kopp kaffe. Syskonen tittar på ”Sommarlovsmorgon” på TV.

Syskonen såg mig gråta. Idag är jag labil. Jag hann inte smyga iväg och stänga en dörr. 6-åringen frågade ”Varför gråter du mamma?”
”Jo jag gråter för att det känns tråkigt att pappa och C åkte. Jag kommer att sakna dem! Men C ville ju verkligen åka hem så det här blir bäst för alla. Vi kan ha det bra här och dom får det bra hemma!”

Jag tänker på mina egna ord. Precis så är det. Om C mår dåligt kan ingen av oss må riktigt bra. Jag vet att det är så. Men jag känner ändå en sorg över att det är såhär vi måste ha det.

Förhoppningsvis blir det bättre. Jag måste tro det. Annars orkar jag inte.

Postat med WordPress för Android