Bakslag

C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!

Intentionen var så god och planen kändes så bra. C var med på planen igår. Men i morse märkte jag direkt att Cs dagsform inte var så bra. Hen var trött och hade svårt att komma ur sängen (kanske på grund av simhallen igår). Jag fick genast en stor klump i magen. Skit också! Planen får inte spricka redan idag! Den får inte! Jag måste få iväg C till skolan! Jag måste!

Syskonen och maken gick. C skulle börja lite senare. Hen ville inte äta frukost och vägrade ta medicinen mot oro/ångest. Jag började tappa humöret. Jag ifrågasatte hur C kan välja bort något som vi vet kan hjälpa. Min röst lät nog lite väl arg… Det var inte meningen men jag blev så himla besviken på alltihop. Hur ska jag orka dessa morgnar? Hur ska jag stå ut med ovissheten och oron? Det kändes ju som om vi var på rätt spår. Det kändes så lovande. Faaaan rent ut sagt!

Alltid när jag börjar tycka synd om mig själv får jag dåligt samvete. Det är ju inte mig det är synd om egentligen. Det är C som mår dåligt och är orolig och får ångest. Det är C som inte klarar av det alla förväntar sig av hen. C är ett barn. Jag är vuxen. JAG MÅSTE ORKA! Men hur? Den psykiska pressen och stressen är enorm.

Någon skrev på Facebook att det borde finnas ett stort hus där alla vi som kämpar kan samlas med våra barn och stärka och peppa varandra. Låta barnen träffa varandra. Inte en så dum idé! Jag får mycket stöd i dessa grupper.

Ibland känner jag mig dumdristig som envisas med att jag ska försöka jobba också. Jobba…? Varför egentligen…? Ekonomin såklart! Men kanske vi skulle ha råd om jag var hemma ett tag på heltid… Frågan är bara om det skulle göra någon nytta. C sitter ju bara och spelar när hen är hemma. Och jag har redan sagt på jobbet att jag styr min starttid på jobbet efter Cs skoldag. Och om jag inte får någon annan input än att vara hemma med C går jag nog under…. Det är lite skönt att vara på jobbet och glömma en stund. Låtsas att allt är bra. Men det är verkligen inte bra…

Jag visste att det skulle kunna komma bakslag. Ändå känner jag mig så besviken och ledsen. Och jag tycker så synd om C ❤ Nya tag. Igen… Imorgon försöker vi följa vår plan…