Spelet

Vi spelar ett spel…

Ibland känns det som om vi spelar ett spel C och jag.

Igår skulle vi återigen försöka ta oss på besök till ”hemmasittarskolans” lokaler och träffa hemmasittarläraren.
Men C vägrade igår igen. C sa att vi måste göra på Cs sätt. Annars kommer C inte alls att gå till skolan någonsin igen.
Det känns som att C försöker hota/straffa mig för att få bestämma. När jag beskrev Cs beteende och ord för hemmasittarläraren så sa han att C använder sig av härskarteknik. Det låter hemskt om en 13-åring gör det. Men det är precis så jag känner ibland. Att C manipulerar mig. Jag vet att C har sina svårigheter men jag kan ändå se en kraft i C som hen tar fram ibland. Jag vet inte vad som är vad men det är jobbigt att hantera…

Hemmasittarläraren ringde C igår eftermiddag och de bestämde att C skulle komma idag och titta på lokalen istället.
C lät nöjd med beslutet. C tycker om att bestämma. Det har hen alltid gjort.

Men sen igår kväll började C vackla igen. C sa att hen kan gå till sin skola hela dagar från och med nu. Bara hen slipper hemmasittarskolan. Jag försökte förklara att vi inte vill att C ska gå hela dagar. Att hemmasittarskolan är en hjälp, inte ett straff. Vi måste ta det i lugn takt. C blev rasande och sa ”Så nu ska jag säga till kompisarna att jag inte FÅR gå till skolan för mina föräldrar? Är det så?”

Jag försökte behålla lugnet, vara låg-affektiv, men oj vad jag fick kämpa för att inte börja gorma jag med.  Jag sa att vi VERKLIGEN vill att C ska gå i skolan och att vi är vuxna och vi vet bäst hur vi ska göra för att få det att fungera.
Vi pratade länge igår kväll  efter att C hade lugnat ner sig. Vi kom överens om att om C inte kommer iväg på de åtaganden som hen har varit med och bestämt  så kommer C att få datafritt tills hen har genomfört ett bokat åtagande. Jag förklarade för C att hen inte bara kan skjuta upp saker och slippa undan. C är 13 år och måste börja ta lite mer ansvar.
C var riktigt nöjd när hen somnade igår kväll.

Själv kunde jag knappt somna. Hur skulle mötet gå idag…?

I morse väckte jag C. Hen kom upp och åt frukost. Allt verkade lovande. Jag gick in i köket för att plocka med disken. När jag kom tillbaka till matbordet var C borta. Hen låg på golvet mellan soffbordet och soffan och hade rullat ihop sig som en boll. Jag tappade nästan andan. Nej!!!! C brukar göra så när hen får en ångestattack. Jag fick genast en klump i magen. Helvete!!!

Jag var tvungen att tänka. Analysera situationen. Vilket tonfall skulle jag använda? Vad skulle jag säga? Var det en ångestattack eller något annat?
Efter en stund sa jag bara lite klämkäckt ”Kom nu! Dags att åka!”.
C tittade på mig, log och ställde sig upp. Vilken lättnad!
Men vad gjorde C egentligen? Låtsades att hen hade en ångestattack? Väldigt konstigt! Men C brukar göra så ibland. Det är inte första gången.

C kom iväg på mötet idag. Ett steg i rätt riktning.
Vi spelar ett svårt spel med diffusa spelregler…

I helgen slipper jag spela. Skönt!