Hela vår familj är i kris! 😦
Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!
För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.
Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.
Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.
Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.
I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).
Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.
Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!
På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.
I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?
Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…
Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!
supermamsen 
God morgon! Usch va jobbigt ni har jag hoppas att ni får en helg som ni kan
Få energi av Oj vad ni kämpar jag eller vi är ju inte riktigt där ( än) jag menar vi har ju inte en hemmasittare än men tecken finns att det är på väg dit o vi är ju mitt uppe i en utredning som jag kämpat att få till i över 6 år. Vi har en hör stressnivå i familjen pga att vi oftast får gå på en minbana hemma o tassa på tå för att undvika utbrott o skrik . Jag kan förstå att ni inte orkar mer än matlagning o försöka överleva. Känslan av maktlöshet o förtvivlan drar en nedåt. Finns det någon i er närhet som iallafall kan komma o hjälpa er med städning o kanske mat ( om nu inte det blir oroligare i hemmet för det) du måste få gå in i din bubbla med allt vad det innebär med barnen. Jobbet o de andra får vänta pausas helt enkelt men också få komma utanför o andas själv ibland men kravlöst. Ta hand om varandra i helgen skickar styrkekramar
GillaGilla
Tack gulliga du ❤
Nu är vi snart framme på landet.
Det blev en lugn morgon eftersom C visste att hen kunde slappna av och slippa åka med.
Minfält var en bra beskrivning av hur livet ser ut…
Många styrkekramar till dig också! ❤
GillaGilla
Hej igen!
Vi kraschade också. Gick så långt så vi separerade efter att ha kämpat med hens svårigheter i många år. Gick så långt så vi separerade under ett år. Vilket för oss var bra så här i efterhand.
Jag själv hann hitta mig själv och efter mycket tvekan började jag med medecin. Inte nåt jag velat behöva men nu är jag glad att jag gjorde det för det har hjälpt mig jättemycket. Från att ha varit helt under isen till att återfå orken och glädjen igen. Kanske något du provat men annars är det ett tips att söka hjälp den vägen för att få ork att gå vidare. Styrkekramar till er!!
GillaGilla
Skönt att du mår bättre nu!
Jag hoppas att jag klarar mig utan medicin men vi får se….
Kram!
GillaGilla
Det var precis vad jag hoppades också. Men man måste vara rädd om sig själv också för att orka för barnens skull.
Vår son är hemmasittare, 70 % frånvaro denna termin. Började sjuan högstadiet och vi hade förhoppningar att det skulle vända till det bättre… Vi har precis blivit inkopplade med närvaroteamet, tror det är samma som er c har.
Du skriver så otroligt bra! Och jag känner igen mig i så mycket, men vi har inte fått nån diagnos än mer än ångest. Vi kämpar för att få ny utredning.
Jag hoppas ni ska hitta styrkan att fortsätta kämpa.
GillaGillad av 1 person
Är av den åsikten att min kris är min och din är din och de kan inte jämföras. Men självklart behöver man perspektiv i livet som ex alla dessa flyktingar som flyr för sina liv eller det hemska i Trollhättan. Men din och familjens kris är ändå er och ert livs svårigheter just nu. Önskar dig verkligen allt gott i ert kämpande. Kram
GillaGilla
Tack! ❤
Ja så är det ju. Vi kan ju bara förhålla oss till våra egna liv.
Kram
GillaGilla
Ping: Tänk om… | supermamsen
Ping: Att tappa fotfästet | supermamsen
Ping: Parallella processer | supermamsen
Ping: Jag måste tänka om! | supermamsen