Jag känner mig som ett kalhygge… Det finns ingen kraft kvar…
Vår familj har varit en ”normal” familj ända tills för ca. 2 år sedan. Vi har haft viljestarka barn och mycket syskonkonflikter, men det har ju många familjer. Nu är jag ledsen över att jag inte uppskattade det vi hade då tillräckligt mycket. Små barn små problem stora barn stora problem…
För drygt ett år sedan började C må riktigt dåligt. I början litade vi inte på C. Tiden gick. C började må sämre. Det blev en lång kamp för att få hjälp. Nu på hösten (efter att C varit hemma från skolan sedan nov-14) har vi fått mer hjälp men skolplikten känns som en enorm press.
Vår familj har hamnat i en helt absurd situation. Syskonen (10 och 6 år) börjar också må dåligt. I morse ville ingen av dem gå till skolan. C kom inte heller iväg idag. Inte helt oväntat en måndag efter en veckas ledigt…
Maken och jag mår jättedåligt båda två. Ingen av oss har energi. Vi är i en stor ångestkarusell. Varje morgon vaknar vi med en klump i magen. Vi sover dåligt, har huvudvärk…. Både jag och maken har många stressymptom. Jag uppbådar all min energi för att försöka hålla ihop och följa mitt recept. Men energin börjar sina. Jag gråter flera gånger om dagen. Jag försöker uppskatta det liv jag har för tänk om detta är den lätta delen i mitt liv… Jag vet ju att det kan bli värre…
MEN detta är inte okej längre… Jag orkar inte vara en supermamma och resa mig hela tiden.
Idag har jag varit hos läkaren. Jag fick inte träffa min husläkare utan en annan läkare. Han var väldigt förstående. Jag grät i princip i 40 minuter när jag försökte förklara vår situation. Han sjukskrev mig i två veckor och var väldigt noga med att försöka formulera sig så att Försäkringskassan skulle acceptera min sjukskrivning. Jag fick också en tid hos min riktiga husläkare om två veckor. Han sa att det är bättre om hon (som känner till min och Cs historia) förlänger sjukskrivningen.
Det känns skönt att få vara hemma nu. Men det känns också sorgligt och konstigt. Det som var ”normalt” i mitt liv, jobbet, är borta ur bilden ett tag. Jag kunde ju inte sköta jobbet ordentligt så egentligen är det lika bra. Jag har haft hög frånvaro (VAB för C), börjat gråta på jobbet, gjort akututryckningar hem osv.
Jag behöver vila nu. Ta hand om mig själv. Men HUR? Min ”uppgift” kommer fortfarande vara att försöka få iväg C till hemmasittarskolan varje morgon. Att gå in i Cs rum och kolla av dagsformen. Maken tar hand om syskonen.
Sen måste jag fixa lunch till C (och mig) när hen kommer hem. 10-åringen uppvisar stressymptom (magont, svårt att somna) och vill bli hämtad direkt efter skolan. Var finns min tid till återhämtning? Vi har ett hus att städa, tvätt att tvätta, mat att laga, löv att kratta, mat att handla… JAG ORKAR INTE! Jag känner att jag har hamnat ganska djupt ner nu. I helgen hade jag svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen. Jag brukar inte känna så…
Nu när jag kom hem från läkaren hade jag sprängande huvudvärk. Jag försökte få C att hjälpa mig med att tömma diskmaskinen (hen hjälper aldrig till). C tittade på mig och skakade på huvudet ”Jag orkar inte mamma!”.
”NEJ! JAG ORKAR INTE HELLER!!!”
Hela familjen tappar fotfästet…Ingen, som inte har upplevt hur det är att leva detta liv, kan förstå hur tärande det är… Hur pressande och stressande det är… INGEN!
supermamsen 
Halkade in här….. och vill ge dig en bamsekram efter att ha läst här…. Känner med dig!
//Bellan
GillaGilla
Tack! ♡
GillaGilla
Känner SÅ igen. Är där nu där du var då. Utmattad och såå less o ledsen❤
GillaGilla
Många styrkekramar och även du kommer att ta dig igenom detta ❤
GillaGilla
Hej!
Om det kan trösta dig, ens lite, så har jag en aning. Tyvärr.
Men ingen som inte gått i den andres skor vet. Vi står just nu på darrig gungfly. Sonen går att få iväg till skolan, just nu. Men ingen slappnar av, alla lider av ”traumatisk stress”. Kampen är hemsk, att inte veta när eller ens om, det vänder är fruktansvärd. Jag skickar en stor kram, har tyvärr ingen ork att skicka. Kram!
GillaGilla
Tack för kramen! Hoppas det lättar för er och fortsätter i rätt riktning.
Kram tillbaks
GillaGilla
Massor av styrkekramar till dig o din familj. Nej usch va jobbigt ni har ! Vi har ju inte hamnat där (än) vår E går ju fortfarande till skolan med vissa undantag (avslutning, utflykter etc) vi får iofs kämpa på morgonen men kommer hem som ett ras o då börjar skriket , vi orkar inte hitta på något utanför hemmet längre , skäms o orkar inte hantera E på bortaplan. Nu är det inte mycket som skall till för att en härdsmälta kommer. Tänkte precis på att jag är så glad o tacksam att vårt andra barn gillar skolan och kommer iväg utan push. Men ständigt dåligt samvete har jag för att hen altid kommer i andra hand o drar sig tillbaka när E har sina utbrott o kräver ständig uppmärksamhet. Jag känner med er men kan nog inte sätta mig in i er verklighet även om vi har det otroligt jobbigt nu o orkar inte ens planera mat för allt slutar ändå i utbrott ! Jag hoppas ni får någon hjälp ni måste alla få hjälp nu men vad gör man !!!! Önskar så att ni snarast kommer upp ur det hål ni befinner er i att någon /något ger er en rejäl stege😁
GillaGillad av 1 person
Tack Camilla!
Ja en stege vore inte dumt. 😉
Men det är bara att försöka bita ihop och kämpa på. Vi har ju inget val…
Hoppas att utredningen ger svar och hjälp. Har hon fler tester att göra eller blev ni klara sist när ni åkte iväg?
Kram
GillaGilla
Inte klara ! Hon har varit 3 ggr hos psykologen med olika tester 1 läkarundersökning motoriken men den är ju förträfflig o har alltid varit. Nu är det en dag med en specialpedagog kvar o sen får vi vänta 2 veckor för ett samtal med psykolog läkare o pedagog o höra va de har kommit fram till 😁 Fyllt i en massa papper etc etc . De gjorde en ligth undersökning på BUP för ca 3 år sedan men den gav inget eller jo mitt formulär som jag fyllt i gränsade till autismspektrat men det blev inget med det. Vi har gjort massor av fysiska tester för några år sedan också eeg magnetröntgen på hjärnan blodprover i alla dess former osv osv Jag har frågar i skolan o dagis hur det går o ingen av läraren eller förskolepersonal förstod va jag menade , i sååå många år har kag undrat o försökt att få hjälp med hennes humör o besynnerliga beteende gick så långt att jag kontaktade ett medium som jag besökte !! Trodde ett tag hon va besatt ja du hör blev ju knäpp till slut Men hennes utbrott va så hemska med kramper såg det ut som därav eeg Herregud va jag hållt på o nu är vi här o jag är så spänd på att höra vad o hur vi skall hjälpa E . Måtte det finnas lösningar.
GillaGilla
Håller tummarna! ❤
GillaGilla
Jag läste för många år sedan om en lyckoforskare som definierade lycka så här: ”Lycka är att gilla läget. Och sig själv.” Det har hjälpt mig många gånger. Det är svårt att acceptera allt som är skit i ens liv, men att försöka eller åtminstone sträva efter att gilla läget gör faktiskt situationen lite lättare. Lite.
Ibland.
Hela er familj är slutkörd, både enskilda individer och som helhet. Den där känslan av att tappa kontrollen är så fruktansvärd. Vi är många som har upplevt den. Men det kommer ljusare tider igen. Jag lovar.
Tänk på det ni har som fungerar och är bra just nu. Ni har en skola till C som har tar ansvar för C:s skolgång. De förstår. Det är bra. Och så är ni föräldrar ett starkt team. Även om det sliter så samarbetar ni. Det är också bra. Det är er motor. Det tar er framåt. Sakta just nu, men framåt. Få inte panik när de andra barnen också vill vara hemma från skolan. Gilla läget. Acceptera att ni är en familj som har det extra jobbigt. En kort tid i era liv. Inte för alltid. Det är kaos just nu, men den där motorn tuffar på iallafall. Framåt. Jag hör den 🙂 Tuff, tuff, tuff, tuff…
Stor kram ❤
Eva
GillaGillad av 1 person
Åh tack!!! Sitter här med tårar av hopp! ❤ Kram
GillaGilla
❤
GillaGillad av 1 person
Jag förstår. Fullt ut.
Men du… Lägg ner kraven på dig själv lite. Man kan inte agera optimalt hela tiden. Du är bara människa. Du också.
Jag har fyra barn. En 23-åring med trolig Hortons. En 21-åring med Asperger och ev bipolaritet. En 14-åring under utredning. Och en 10-åring med AS, tics, sömnstörning och hyperaktivitet.
Jag har backat. Väljer mina strider. Tillåter mig att dippa. För jag är också människa.
Så du… Anklaga dig inte själv så hårt när du tappar koncepterna. Hela din blogg genomsyras av engagemang och kärlek till dina barn. Om alla ungar hade en mamma som dig skulle världen vara en bättre plats.
Ta hand om dig.
Kram Helena
GillaGilla
Tack snälla för dina fina ord. ❤
Kram
GillaGilla
Ping: Ett tecken | supermamsen
Ping: Livet är som en hiss | supermamsen
Ping: Tomhet | supermamsen
Ping: Lättnad | supermamsen
Ping: Parallella processer | supermamsen
Ping: ”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!” | supermamsen
Ping: Turbulent vecka | supermamsen
Ping: Välkommen 2016! | supermamsen
Ping: Syskonen | supermamsen
Ping: Mina älskade barn | supermamsen
Ping: Äktenskapet | supermamsen
Ping: Vissa dagar… | supermamsen
Ping: Jag får panik! | supermamsen
Ping: Jag måste tänka om! | supermamsen
Ping: Jag måste orka! Men hur? | supermamsen
Ping: Jag gjorde nog fel igår… Kanske… | supermamsen
Ping: ”Är du lycklig?” ”Mår du bra?” ”Är det bra?” | supermamsen
Ping: Tack! | supermamsen
Ping: ”Vad går du på egentligen?”’ | supermamsen
Ping: Orosanmälningar till Socialtjänsten | supermamsen
Ping: Vad hände med vårt ”normala” liv? | supermamsen
Ojojoj vad igenkännande😢 jag är just där nu och undrar var de senaste två åren tog vägen…så mycket kamp. Många sa då till mig att det blir bättre snart😢 d blev inte så o jag visste att det skulle bli svårt kände det komma, men ändå inte. Vill bara ha tillbaka mitt liv vill jag skrika ut. Men så kommer tankarna…dom då, mina barn det här är deras liv. Som är så svårt och trassligt. Känns så orättvist och många dagar just nu så kan jag inte hitta dom små bra sakerna. Då vet jag att det är allvarligt och att jag måste få lite paus. Men hur? Tack för inlägget även om jag önskar att det inte va fler som hade det som jag/vi så är det ändå skönt att veta att det finns någon som förstår 😢💚
GillaGilla
Stor styrkekram ❤ Jag förstår precis.
GillaGilla
Ping: Till mina älskade barn | supermamsen