Ett tecken

Igår hade jag svårt att somna som vanligt. Jag är lättad över att ha blivit sjukskriven. Men mitt livs utmaningar på hemmafronten försvinner ju inte för det.

Igår hade vi en riktigt tuff morgon i huset. 10-åringen var låg och ville inte komma upp ur sängen. 6-åringen låg i sängen och skrek att hen hatar skolan. Syskonen kom iväg till skolan tillslut. C kom inte iväg…

Igår kväll ropade 10-åringen på mig på kvällen. Jag gick in och satte mig på sängkanten.
Hen sa:
”Jag orkar inte med skolan! Jag hatar mitt liv! Allt är bara tråkigt…”

Jag har så svårt att veta hur jag ska tackla detta! Jag sa att jag förstår att det kan vara jobbigt i skolan men att vi ska stötta och hjälpa hen. Men 10-åringen var bara arg på mig…

Så oron för morgonen var stor. Därför hade jag svårt att somna igår. Igen.
När klockan ringde kändes det som om jag knappt hade hunnit sova. Jag gosade en stund med 6-åringen som sov i vår säng. Sen kittlade jag hen lite och klädde på hen.

Sen smög jag in till 10-åringen och lade mig i hens säng. Vi gosade lite och pratade. Sen klädde jag på hen också.

Maken fixade frukost och jag gick för att väcka C. Jag lade mig en stund i hens säng och gosade. Sen klädde jag på även C medan vi pratade om hens dataspel. Vad gör man inte…?

Maken och syskonen tog sig iväg (syskonen börjar kl. 8, C börjar kl. 8:30). Jag och C åt frukost och satt och pratade. C började prata om att hen var trött. Hen brukar cykla till hemmasittarskolan.
Jag sa att eftersom jag är hemma kan jag köra dit och hämta C idag. Men bara idag. Det gick C med på. Så idag har C varit på hemmasittarskolan i tre timmar. Det är rekord! Jag fick ett sms från läraren att idag hade varit Cs bästa dag hittills. Lycka!!! 🙂

Mina gulliga föräldrar vänder ut och in på sig för att försöka hitta sätt att hjälpa oss. Dom läser ju den här bloggen och blir lite oroliga. Det kan jag förstå!

Först blev jag erbjuden att åka till landet några dagar med pappa så skulle mamma stanna här och hjälpa maken med barnen. Jag kände att jag inte vill lämna barnen nu när de är så labila, så det tackade jag nej till.
Däremot tackade jag ja till att få hjälp med hämtning av syskonen. Då hinner jag koppla av lite mer! Jag är så tacksam att mina föräldrar finns som stöd! ❤

När C var på skolan passade jag på att gå en promenad. Hela mitt jag ville sitta i soffan med en filt men jag tvingade mig själv att gå ut. Jag vet att jag mår bättre av det. Jag gick en sväng som jag ofta brukar gå. Ca 45 minuter. Idag tittade jag av någon anledning ner på marken på ett ställe. Där stod detta:

Ett tecken 😉

Det har säkert stått där länge för det ser slitet ut, men jag har aldrig sett det förut. Det låter kanske fånigt men det kändes nästan som ett tecken och det fick mig att känna ”Nu jävlar! Jag ska kämpa!”.

Jag lyssnade på radio på min promenad. Jag lyssnade lite halvkoncentrerat, gick i mina egna tankar…
Plötsligt hörde jag radiopratarens röst säga ”Livet ska inte vara som ett fängelse!”. Jag har ingen aning om vad han pratade om för jag lyssnade ju inte egentligen. Men denna mening hörde jag. Det satte igång mina tankar.

Detta är mitt liv. Jag har det liv jag har. Jag måste ju leva detta liv. För vad är alternativet? Jag är trött nu. Väldigt trött. Men jag ska kämpa!

”Det viktiga är inte hur man har det… Utan hur man tar det…”