Vi försöker pussla ihop en fungerande vardag för C!
Förr såg vi C som trotsig eller överdriven när hen fick ett utbrott över, i våra ögon, något banalt.
Nu ser vi saken på ett annat sätt! Som tur är… Vi har behandlat C fel många gånger genom åren.
När C skulle till simhallen själv med en kompis för första gången så hjälpte jag hen packa badväskan. Jag lade ner hänglåset och sa att nyckeln kan du ha runt fotleden. C såg helt panikslagen ut och sa att då kan jag inte bada. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att C kunde dela skåp med kompisen så slapp hen ha en egen nyckel.
I mina ögon var det ju fånigt att inte kunna bada alls pga en nyckel runt fotleden. Men för C var, och är, det ett stort verkligt hinder.
En gång för några år sedan skulle C åka skridskor med skolan. Vi var lite sena och skulle packa allt först samma morgon. Skridskogrejerna fick inte plats i Cs vanliga väska så jag packade allt i en annan väska. C bröt ihop helt och sa att hen inte kunde gå alls med den väskan. Vi fick fixa lite och låta C ta en påse med grejer i att hänga på sin vanliga väska. Även detta var verkligen ett hinder för C.
Om C har tänkt sig ha en viss tröja och den är i tvätten så kan det också skapa en stress för C. Även om den plats C brukar sitta på i soffan eller vid matbordet är upptagen.
Det kan också skapa stor stress för C om något inte blir som hen har tänkt sig. Om vi måste ställa in något eller ändra på något.
C fick en snygg luvatröja i julklapp. Den passade perfekt och C tyckte om den men när C hade den på sig kände hen en konstig lukt som hen reagerade på. Tillslut kom vi fram till att det var dragkedjan som luktade metall. C klarar inte den lukten så vi ska byta tröjan.
Jag är så glad över att jag numera har en annan syn på C. Jag jobbar fortfarande på att försöka förstå.
Nu säger vi inte att C överdriver (fast ibland kan vi säga så fortfarande i ren frustration). Vi försöker hjälpa C lösa jobbiga situationer. Framförallt försöker vi förebygga så att C, och vi, ska slippa hamna i kämpiga situationer. Tyvärr går inte allt att förutse. Men vi jobbar oss sakta framåt och försöker hjälpa C övervinna hinder.
I processen måste jag jobba mycket med mig själv och mitt eget sätt att agera och reagera. Det är en övning i tålamod.
Hinder är till för att övervinnas! Nu så!
Hinder är till för att övervinnas! Nu så!
supermamsen 
”Hinder är till för att övervinnas! Nu så!”
Heja !
GillaGillad av 1 person
Ping: Ställer vi för låga krav nu istället? | supermamsen
Jag förstår C. Att ha en nyckel (i ett gummiband?) om foten är vidrigt. Gummibandet fastnar i både huden och hårstråna, nyckeln slår en på foten vid varje rörelse och det känns som om foten har fastnat i något vilket påverkar ens balans och alla rörelser… Och tänk om man fastnar på riktigt! Man ska inte ha ”lösa” saker på sig som man kan fastna i…
Som vuxen (kvinna) kan jag sätta sånt där i håret numera. Fästa nyckeln i hårbandet och ”slå in” den ordentligt i håret så att den sitter fast och inte kan slå mig i huvudet. Men det bästa vore ju att slippa sånt där helt!
Förresten kanske C bara inte kunde föreställa sig hur det skulle gå till. Har hen provat något liknande innan? Med min dotter brukar jag öva praktiskt första gången – i det här fallet skulle jag bara visat först på mig och sen på henne hur det skulle göras, och först efter det låtit henne välja hur hon själv vill göra. Dottern säger alltid nej först om hon inte får alla bitarna direkt. ”Ha den om foten” skulle hon inte hängt med på alls – varför runt foten, hur länge, när får man ta bort den igen, hur fungerar alltihop, ja du förstår nog.
GillaGilla
Tack för dina tankar! Jag ska försöka tänka på ett nytt sätt. En utmaning 😉
GillaGillad av 1 person
Ping: När saker inte riktigt är som de brukar vara | supermamsen