Jag skulle behöva ett slutdatum!

Vi är trötta!
(bilden är från Messenger)

Vi har ett ganska krävande familjeliv. Vi kämpar varje dag med att få vårt liv att fungera. Ändå fungerar det ju inte riktigt som det ”ska” om man säger så.

Vi har ett barn, C, som kämpar med återgången till skolan och vi föräldrar kämpar med att försöka förstå och hjälpa på rätt sätt. Vi läser böcker, bloggar och vi går kurser på Aspergercenter. De bloggar jag får mest stöd i är bloggar skrivna av personer som själva har ASD. Inte så oväntat egentligen för vilka vet hur det kan vara att vara autistisk om inte de som själva är det!?

Sen har vi vår 10-åring med magproblem. Hen är trött och orkeslös. Sover dåligt och har ingen aptit. Vi har varit hos läkaren och tagit prover som inte visar något. Den senaste läkaren sa att det troligtvis är psykosomatiskt. Det tror jag med! Men hur ska vi hjälpa hen? Vi har tid på BUP i april. Jag känner mig så otillräcklig!

Vår 6-åring är fortfarande glad för det mesta. Dock har hen känslorna utanpå kroppen känns det som. Hen pendlar mellan att vara superglad, jätteledsen och arg som ett bi. Och fort går det i känslobyten! Jag hänger inte med! 6-åringen vill, tvärtemot sina syskon, hitta på något varje dag. Det byggs hinderbanor i hela huset om hen inte aktiveras! Maken och jag är så trötta så vi blir nästan bara arga på vår älskade aktiva 6-åring.

Jag är sjukskriven för utmattning. Jag försöker ”jobba” låg-affektivt med barnen för det fungerar bäst. Jag vet det. Men ibland orkar jag bara inte. Ibland när C säger att hen inte orkar fixa en macka kan jag i ren utmattning säga att jag inte heller orkar. För det gör jag inte! Hela mitt väsen vill bara sitta kvar i soffan för jag är så trött. Då brukar C börja gnälla och tjata om hur hungrig hen är och att hen verkligen inte orkar. Ibland brukar jag säga att jag VERKLIGEN inte heller orkar (för egentligen gör jag ju inte det). Det slutar med att jag ändå måste fixa den där mackan till C fast jag inte orkar för annars finns det inget stopp på det hela. Jag vet att det är smartast att fixa mackan på en gång för det sparar både min och Cs energi. Men jag kan inte alltid orka! Ibland måste jag protestera lite. Vissa dagar är jag så trött att jag låser in mig på toaletten och gråter.

Jag har märkt att mitt minne sviker mig också. Det är väldigt obehagligt! Jag kan prata om en sak med maken och sen en stund senare kommer jag inte ihåg någonting. Jag kan fråga barnen flera gånger vad det var för mat i skolan. Jag minns inte sånt. Det är jobbigt att tappa kontrollen på det sättet. Min hjärna kommer bara ihåg det allra nödvändigaste. Just nu verkar det bara vara sånt som rör barnen på något sätt. Inget annat fastnar i mitt minne.

Jag sover dåligt också. Ligger och grubblar. Just nu sover jag oftast inklämd mellan 6-åringen och 10-åringen och maken sover i någon av deras sängar. När jag väl har somnat brukar jag efter ett tag bli väckt av 6-åringen som vill ha sällskap upp och kissa. Sen är grubblandet igång igen. Jag skulle vilja ha en ”stäng-av-knapp” för grubbel som inte leder någonstans.

Jag vet!!!

Nu är det spellov hos oss. Jag är så glad för C har sovit hos en kompis måndag till tisdag och igår var hen i simhallen med ett gäng kompisar i flera timmar. Förra veckan tog sig inte C utanför huset (knappt utanför sitt rum) på hela veckan. Det är så härligt när C orkar hitta på saker. Det är så C var förr, innan den stora kraschen ht-14.

Nästa vecka är det vardag igen. Då har vi möte med ”hemmasittarskolan” och ett möte med elevhälsoteamet på 10-åringens skola. Tillbaka till stress och press.

Jag jobbar på att försöka vänja mig vid detta liv. Att inte låta det äta upp mig. Att inte låta bakslag sänka mig. Men det är så svårt! Jag önskar så att pressen kunde lätta lite och att vi kunde få lite mer flyt i tillvaron. Jag skulle behöva ladda mina batterier på något sätt men jag vet inte riktigt hur. Maken och jag hade barnfritt för ett par helger sedan. Det var väldigt skönt. Men tyvärr räcker inte laddningen så långt i vårt energikrävande liv.

(Bilden är från Messenger)

Jag känner att jag skulle behöva ett slutdatum. ”Till den 23 maj 2017 behöver du ha det så här kämpigt. Efter det kommer det att vända!”. Jag vill ha ett slutdatum på det jobbiga. Just nu känns det som det aldrig kommer att vända… Jag måste ju orka… Och jag kommer att fixa det. Jag har ju inget val… Men jag är trött!