Igår var C hemma från skolan efter närvaro i skolan fyra dagar i sträck. Så starkt av C! Igår kände sig C trött och orkeslös och sa att det blev för mycket med en skoldag till. Jag, som ÄNTLIGEN börjar förstå, sa till C att det var klokt av hen att stanna hemma om hen kände så.
Jag har gått på många föreläsningar och kurser på Aspergercenter och jag läser många bloggar skrivna av personer med autism. Dessa kurser och bloggar är en guldgruva för mig! Jag har förstått att en viktig bit för C är att lyssna på sin kropp och lära sig vad som är lagom. Det är också A och O att omgivningen är förstående och inte pressar på och ger skuld. Alltså pressade jag inte alls C igår. Jag sa att det var bra att hen lyssnade på sin kropp och tar helg och sen har ork till nästa vecka.
Igår eftermiddag satt C och spelade och pratade på SKYPE med sina kompisar. Plötsligt kom C till mig och sa att hen ville gå och äta på pizzerian i centrum med två kompisar. Jag hade kunnat säga:
”Nej! Det får du inte! Om du inte orkar gå till skolan får du inte träffa kompisar! För det orkar du väl inte då!?”
Men hur skulle det bli för C om jag sa så? C skulle hamna utanför det sociala sammanhanget helt och hållet. C skulle känna sig bestraffad för att hen inte orkade gå till skolan just den dagen. C är nöjd med sin vecka. Jag är väldigt nöjd med Cs vecka.
C skulle hamna utanför det sociala sammanhanget om vi gav hen konsekvenser/bestraffningar.
Jag sa ”Självklart får du det! Vad roligt att du orkar träffa dina vänner idag! Här får du pengar till maten!”
C blev jätteglad och var borta med kompisarna i tre timmar. De hade lekt i en lekpark ett tag också. C kom hem den tid vi hade sagt. C har inte ätit på något annat ställe än på Mc Donalds med kompisar tidigare. Jag tror att C växte med detta.
C hade kul med sina kompisar och är en i gänget! Så viktigt att få känna så!
För drygt ett år sedan, när C gick i 6:an och hade varit hemma från skolan sedan november, skulle vi åka till fjällen en vecka. Vi hade bokat en vecka mellan sport- och påsklov. Vi fick inte beviljad ledighet för C på grund av den höga frånvaron. Vi satt på ett möte och sa till rektorn:
”Vi kommer att åka ändå!”.
Rektorn sa ”Jag tycker att ni ska avboka skidveckan så att C förstår konsekvensen av att vara borta från skolan! Ni ska ju inte belöna C!”
”Så då ska vi säga till C att på grund av att du inte klarar av skolan och mår dåligt så ställer vi in familjens skidvecka? Syskonen kommer ju att bli arga på C. C kommer att känna sig jättemisslyckad som förstör för hela familjen. Nej! Vi kommer att åka!” sa vi.
Och vi åkte… C mådde så bra den veckan och kom faktiskt tillbaka till skolan någon vecka efter det. Sen satte skolan C på nationella prov i matte som hen hade missat (puckon!!!) och C blev hemma igen. Efter det satte C inte sin fot i den skolan… Men det är en annan lång historia… 😉 C fick sin diagnos (asperger, högfungerande autism, ASD) sommaren efter kraschen i 6:an.
Nya skolan verkar inte heller riktigt förstå. De tycker att vi ska dra in datorn om C inte går till skolan. Men datorn är ju den plats där C kan samla energi och må bra. Om vi tar bort det… Vad händer då?
Vissa har synpunkter på både det ena och andra jag och min man gör. Det provocerar dem att jag i deras ögon curlar mina barn. Det provocerar dem att jag i deras ögon belönar att C är hemma från skolan. Det provocerar dem att C får sitta väldigt mycket vid datorn. Men snälla ni, döm inte. Ni ser inte hela bilden. Ni vet inte hur det är att leva i mitt hus med mina barn. Jag gör mitt allra bästa som mamma. Varje dag. Du vet inte hur du skulle hantera att vara i mina skor. Du kanske inte ens skulle kunna hantera det…
Så ska vi sparka på någon som redan ligger…? Eller ska vi hjälpa den personen upp? Jag vet vad jag tycker! Vad tycker du?
Vi hjälper C upp och låter hen göra saker som hen mår bra av!
supermamsen 
När jag läser dina inlägg skulle det lika gärna kunna handla om mig. Har själv en son med diagnos inom autismspektrat.
Att hela tiden försöka räcka till. Avundsjukan på andra som har ”normala barn” och väntan på när jag ska få det så.
Att hela tiden känna mig som att jag måste stå till svars varför jag curlar mitt barn som är 13 år, när jag gör det för att hans energi ska räcka till skolan.
Jag sliter ut mig för att familjen ska fungera någorlunda i vardagen och får höra att så kan man inte göra.
Du beskriver det så bra, känslor, händelser mm. TACK!
GillaGilla
Tack själv! ❤ Kram
GillaGilla
Jag läser din blogg ibland och tycker att den är intressant. Dock reagerade jag på det du skrev nu. Vi har skolplikt här och det är inte bara C som blivit stoppad från ledigheter mellan loven, vet andra barn som inte har den frånvaron som blivit nekade. Att då gå emot det beslutet tycker jag är att undergräva skolans/rektorns auktoritet, och vad gör det i framtiden? Ska dina barn lära sig att skita i vad chefen säger när de är ute i arbetslivet t.ex.? Åka på semester kan och bör man göra på loven (dyrare etc, jag vet, men ändå) och det är ingen mänsklig rättighet direkt. Så nej, här håller jag inte med dig alls.
GillaGilla
Jag håller i princip med dig och i år åkte vi på själva påsklovet. Förra året hade vi dock bokat vecka innan C kraschade och fick så hög frånvaro. 11-åringen fick beviljad ledighet förra året. Med andra ord hade det varit Cs ”fel” om vi inte hade åkt och dem skulden ville jag inte lägga på hen. Men jag håller i princip med dig egentligen…
GillaGilla
Kan ju tillägga att C hade ju inte varit i skolan oavsett om vi hade åkt eller inte och hen mådde bättre efter skidveckan. C fick aldrig veta att hen inte fick ledigt. Tror att hen hade mått dåligt då…
GillaGilla
Skönt att höra att det går framåt. Verkligen!
Jag tycker ni gjorde helt rätt som stod på er!
Jag har läst en del på din blogg. Bara en fundering: när du skriver att det är svårt för C att visa sin vilja och sina behov (eller har ni det lättare nu?), finns det någon i närheten som kan hjälpa? Någon hen passar ihop med, kanske någon ung eller vuxen autist i bekantskapskretsen eller så som kan hjälpa er? Som kan vara en brygga som underlättar er kommunikation? Jag är själv mamma till en treåring som just fått autismdiagnos. Jag tvivlar inte på honom en sekund men jag bävar för dagen då vi ev. möter en otillgänglig skola. Att jag aldrig tvivlar på sonen är ju delvis för att jag tror att jag själv kan vara autistisk (under utredning), det är ju en fördel i relationsbygget med sonen.
GillaGilla
Tack! Det är fortfarande svårt då C inte vill kännas vid diagnosen och inte prata om ”sånt”. C pratar med en psykolog en gång i veckan som försöker hjälpa till med det. Tyvärr känner jag ingen vuxen autistisk.
GillaGilla
Jag förstår vad du menar, som tonåring vill man ju inte prata om sånt, det hade jag inte heller velat som ung om jag hade haft ett namn på hur jag kände. Jag var rädd att bli stämplad i den åldern. Fjällresor var ett andningshål för mig i den då 🙂 Huvudsaken är ju att man mår bra och känner sig accepterad.
GillaGillad av 1 person
Ping: Utslagna familjer | supermamsen
Ping: Andras åsikter! | supermamsen
Ping: Kom igen nu för i helvete! | supermamsen
Ping: Gott Nytt År! | supermamsen
Ping: Låtsas att allt är bra eller se det som är bra? | supermamsen