Försiktigt optimistisk

Vi har berättat för C att hen har blivit beviljad en extern skolplacering med skolskjuts. C tog det jättebra! Blev till och med glad. C sa att ”det kommer att fungera i höst! Jag vet det! Om det kommer en taxi kommer jag att åka med!”.

Vi har pratat mycket om att det inte spelar någon roll vilken skola man går på. Man kan vara kompisar ändå. C umgås just nu med kompisar från fem olika skolor. Ingen av dem går på Cs ”hemmasittarskola” men ett par av dem går i den klass det var tänkt att C skulle återkomma till. Nu blir det inte så. C har missat två läsår och det går inte att ta igen på den högstadieskola C tillhör för de har inga resurser.

Den nya skolan har ASD-elever med kompetent personal. Det är totalt ca 30 elever på skolan. Maken och jag har varit där och träffat rektorn. Det kändes jättebra!

Jag har börjat känna mig försiktigt optimistisk men jag vet att det snabbt kan vända. Jag har en enorm oro i kroppen. Vi hoppades otroligt mycket på ”hemmasittarskolan” förra hösten men den insatsen räckte inte. Det märks tydligt att de inte har rätt kompetens om autism där. C får inte information i förväg om t ex utflykter osv.

Nu har vi bokat en dag framöver då C ska följa med och titta på nya skolan och träffa en lärare. Just nu är C med på idén men jag vet att det kan vända i sista sekunden och bli en låsning. Jag hatar verkligen att jag aldrig kan räkna med att det kommer att fungera när det verkar så lovande. Jag måste alltid vara beredd på ett bakslag. Det tar på krafterna.

Vi har inte så lång tid på oss att tacka ja eller nej till platsen. Det är kö till skolan.

Måtte detta bli en vändpunkt för C och oss. Jag hoppas så mycket att hjärtat nästan spricker. Och jag är så rädd. Rädd för att även detta kommer att bli en återvändsgränd, rädd för att hoppas för mycket, rädd för att vi fortfarande inte har kommit åt roten till Cs svårigheter…

Men jag måste ha hopp! Jag måste tillåta mig själv att vara försiktigt optimistisk.