Ett litet genombrott

I förrgår kom C inte iväg till skolan på morgonen. Läraren har sagt att C får komma senare om hen vill. Plötsligt klockan 11 sa C att hen ville gå till skolan. Jag blev jätteglad och fixade en snabb lunch till C och ringde läraren.

Läraren sa då att hela gruppen var på utflykt med matsäck och att C istället kunde komma direkt till utflyktsstället.
Då låste sig C. Hen hade varit helt inställd på att sitta och plugga i skolans lokaler i två timmar. Nu när det plötsligt blev annat på agendan så gick det inte.

Jag kan fortfarande känna mig förundrad över att varken C eller vi föräldrar får information om sådant. C var inte i skolan i måndags, men då kunde ju läraren ha ringt eller messat och berättat om utflykten. Men jag hoppas att det är det som blir den stora skillnaden i höst! Att C kommer till en skola där de har ”rätt” tänk och kunskap om autism och där eleverna förbereds  mer.

Istället för skola fick jag med mig C på en 4 kilometers promenad. Helt otroligt! 🙂 Vi gick och pratade i solen och C var så nöjd.

Jag skulle sen hämta syskonen på deras skola (som är Cs gamla skola där C kraschade). Det var Fritidshemmets dag i förrgår så jag hade lovat syskonen att komma och titta lite på eftermiddagen. Då sa C att hen ville följa med! Detta är stort! C har inte satt sin fot där sedan kraschen i 6:an.

Vi gick runt på skolgården och tittade. Några lärare kom fram och kramade C. C log och såg glad ut. Syskonen såg stolta ut över C. Jag kände mig stolt som en tupp! Syskonen åt sockervadd och hoppade i hoppborg. Jag tog ett kort med alla tre med på bilden och jag kan säga att det var inte igår. Vi var på skolgården i en dryg halvtimme.

Jag tror att C växte i detta och att det var ett viktigt avslut som blev positivt. C gick ju inte på skolavslutningen i 6:an. Den skolan har varit en ångestladdad plats.

Kanske är detta ett litet genombrott…