Hoppfull och livrädd

Jag känner mig så hoppfull nu inför bytet till den nya skolan för C. Vi har fått ett väldigt bra intryck av skolan. Mentorn ringde i förrgår och frågade om C ville komma på besök igen och titta på klassrummet och välja en sittplats. C var där på ett kort besök en gång innan sommaren. C sa att hen inte vill hälsa på utan kommer dit först till skolstarten på torsdag. Hen låter så lugn och inte det minsta orolig. Bara att skolan hör av sig och erbjuder detta är fantastiskt tycker jag!

C pratade med mentorn på telefon igår och fick säga var i klassrummet hen ville sitta. De pratade en stund och jag hörde C säga ”Tack! Jag ser framemot att börja där och träffa dig också!” C vill så gärna. Det bara måste gå!

 

Mentorn sa till  mig att det är viktigt att skolan blir en positiv upplevelse för C och att hen får lyckas varje dag. Mentorn sa också att det är viktigt att C får vara med och påverka och att vi inte pressar för mycket i början. Mentorn sa allt det som jag har kämpat för på förra skolan! Vilken känsla!

Förra sommaren var en riktigt tuff sommar. C mådde inte bra psykiskt. Inför skolstarten förra året fick C mer och mer oro i sig men sa ändå att det skulle fungera att komma iväg till skolstarten. Men det gjorde det inte. Och trots bra magkänsla på mötet med mentorerna så visade de snabbt stora brister i sin kunskap om NPF.

Sen fick ju C en plats på kommunens hemmasittarskola i september. Där hade det inte heller tillräcklig kunskap om autism och de pressade C och krävde för mycket. Hen orkade inte med tempot!

Redan nu känner jag ett mycket större förtroende för den nya skolan. De har ju spetskompetens inom autism och ett helt annat tänk. Det är ca 30 elever på skolan och 11 personal. Ca 8 elever/klass och alltid minst 2 personal med klassen. Slöjd och hemkunskap i halvklass. Med andra ord har C alla förutsättningar att få hjälp och jobba ikapp. C har inga inlärningssvårigheter. Det är ”bara” motorn som är problemet.

Samtidigt som jag känner mig hoppfull och positiv så är jag livrädd! Vad gör vi om C inte lyckas komma iväg till skolstarten? Vad gör vi om den här skolan inte heller fungerar? Jag försöker verkligen slå bort oron men den kommer smygande mer och mer… Jag orkar inte ha den jobbiga vardagen…

Vi har uppenbarligen tur med nya skolan. De verkar engagerade och kompetenta. Jag har förstått att många skolor inte tar föräldrarnas oro på allvar. Jag vet att lärare har en oerhört stor arbetsbörda. Men jag tror att de får igen ansträngningen tusenfalt om de ringer en elev i behov innan skolstart och frågar ”Vill du komma och hälsa på och träffa personalen och se klassrummet?”, ”Var vill du sitta?”, ”Är det något du funderar på?”, ”Är det något vi kan tänka på för att du ska känna dig trygg hos oss?,  ”Det här kommer vi att göra första dagen och om du känner att du inte vill delta så har vi tänkt att du kan….”, ”X kommer att finnas som stöd till dig” osv.  Om eleven får en trygg skolstart så bygger det en positiv känsla för resten av året. Kan inte eleven själv förklara så är vi föräldrar alldeles utmärkta på att se och förstå våra barns behov. Lyssna på oss! Sen är det en politikerfråga att sätta in mer resurser så att lärarna inte går på knä.

Vi har fortfarande inte hört ett pip från Socialtjänsten som på ett möte i slutet av april beslutade att göra en utredning denna gång för att se om vi kan söka något stöd. Vi blev ju anmälda även innan jul men då blev det ingen utredning. Båda anmälningarna är grundade på Cs höga skolfrånvaro (som beror på att hen blev utmattad i en icke anpassad skola). Vi har blivit beviljade en kontaktperson till C via LSS och så har vi den nya skolan. Vi känner just nu inget behov av att söka annan hjälp. Jag har fått information om att Socialtjänsten har 4 månader på sig att slutföra en utredning efter en orosanmälan. Med andra ord har de lite bråttom nu om de ska hålla tidsramen!

Nu ska vi försöka vända tillbaka dygnet och minska på speltiden. C har själv minskat på speltiden då hen oftare och oftare träffar kompisar och är ute, tittar på film eller kör Pokémon Go.

Igår var jag iväg med C hos frisören. Sen köpte vi nya kläder till C och åt lunch. En mysig stund.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om diagnoser och ”stökiga” barn i dagspressen. Diagnoser ifrågasätts, medicinering ifrågasätts… Framförallt Expressen verkar vara ute på en häxjakt mot NPF-familjer. Allt de skriver vittnar om enorm okunskap utan verklighetsförankring. Jag blir oerhört kränkt av dessa ledare och debattartiklar. Att en stor dagstidning som Expressen släpper igenom dessa artiklar är skrämmande och det ökar fördomarna och gör det ännu kämpigare för en redan utsatt grupp. Vi är många som har skrivit till Expressen för att dela vår bild av verkligheten. Men tyvärr verkar Expressen ha tunnelseende och de verkar ha valt att slå ner på oss och inte visa även vår sida av myntet. Ingen vidare bra journalistik. Riktigt pinsamt faktiskt!

Som tur är har de flesta barn med NPF riktiga superföräldrar och vi för våra barns kamp och ger aldrig upp. TILLSAMMANS hjälps vi åt och stöttar och pushar varandra och försöker sprida kunskap. Vi är många!

Nu måste det vara våra barns tur att få lyckas och må bra i skolan.