Glädjetårar

(bilden är från Messenger)

C åkte för en timme sedan iväg med taxin till sin nya skola för första gången. Efter att C hade åkt började mina tårar rinna av lättnad. Mitt älskade barn är på väg till sin nya skola. Jag tror inte att det är så många ”vanliga” föräldrar som förstår hur stort detta är och vilken oro jag som mamma har burit på hela sommaren. Skolan ska ju alla barn gå till. Självklart för de flesta, men ack så svårt för vissa.

Det är ju inte Cs vilja som det är ”fel” på. C vill verkligen lyckas med skolan. Det som tidigare har satt käppar i hjulet är Cs ork, låsningar och ångest. C kan vara hur laddad som helst och sen när det är dags fungerar det ibland inte i alla fall. Man vet aldrig…

Igår duschade C och valde ut kläder som hen skulle ha på sig idag. Hen somnade lugnt utan oro vid 22-tiden med hjälp av Melatonin och sitt tyngdtäcke. Jag kunde inte somna. Jag låg och oroade mig och grubblade. Vid tvåtiden lyckades jag äntligen komma till ro. Jag vet att jag inte kan påverka någonting och att grubbel inte tjänar något till. Men det är så svårt att låta bli!

Vi har förberett C lite försiktigt för skolan under sommaren. Pratat om skolan då och då. Det har varit en svår balans för vi ville att C skulle få vila i sommar utan skolkrav men samtidigt väcka tankar om skolan och peppa lite lagom mycket. Och vad är lagom? Så svårt att veta! Jag har försökt hålla mig lugn och pratat positivt om nya skolan.

C har faktiskt varit lugn inför skolan hela sommaren. Så var det inte förra året. Då hade C flera ångestattacker. Nu har C sagt att hen ser framemot att plugga ikapp och att det ska bli skönt. Att C har sagt så är helt fantastiskt men vi kan ändå inte veta om C kommer att orka.

I morse gick jag in till Cs rum kl. 7. Jag hade ett tryck över bröstet men försökte verkligen låta lugn. Jag klappade C på ryggen och sa att det var dags att vakna. Sen gick jag och gjorde mig i ordning. Efter några minuter gick jag tillbaka till C och sa att det var dags att gå upp. Då låg C på mage helt tyst med ansiktet bortvänt. Jag hann tänka:
”Fan! Nej! Det bara måste gå nu! Det får inte bli ännu ett skitår… Vad gör vi nu? Jag orkar inte mer…  ”
Bara att försöka kontrollera rösten.
”Klär du på dig så fixar jag en macka och O´boy!”
C vände sig om och sa med ett leende:
”Nu trodde du att jag hade somnat om va!?”
C skulle bara veta vad min hjärna hann börja tänka…

Vi satt vid bordet och pratade. C var lättsam och glad. Vi pratade om pinsamma saker som vi hade gjort. Hen åt inte så mycket men drack sin O´boy och tog sin medicin.

Sen gick hen och gjorde sig ordning. Taxin kom. Hen hoppade in i taxin utan problem. Vinkade och log.

Jag stod där och vinkade med kinderna blöta av glädjetårar. Mitt barn ❤

När C mådde som sämst sa jag och maken till hen ”Vi ska hjälpa dig igenom detta. Vi ger inte upp förrän du mår bra igen! Och komihåg att du inte ÄR dålig. Du MÅR dåligt. Stor skillnad!”

Efter anpassningar för C och mycket vila så har vi kommit en bit på vägen. Vi är inte helt i mål. Jag vet att det kan komma bakslag. Ingenting är självklart. Att C är i skolan just idag betyder inte att det kommer att fungera imorgon.

Hoppas nu att Cs första skoldag blir bra!

MITT BARN ÄR I SKOLAN. DET ÄR STORT!