Kommer vi någonsin att komma i mål?
Förra skolveckan var en tuff vecka. Helgen var som tur är vilsam med tjejmiddag och långpromenad med en vän. Jag hade hoppats att den här skolveckan skulle bli bättre än den förra…
Idag när jag gick in och väckte C, som inte har varit i resursskolan sedan förra måndagen, så försökte jag verkligen låta lugn och som att det vore självklart att det skulle fungera idag. C verkade vara på helt okej humör så jag kände hopp. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade lite. C berättade om en dröm hen hade haft. Efter ett tag sa jag att det var dags att gå upp. Då vände sig C mot väggen och muttrade att det inte kändes bra idag. Jag försökte att inte visa karusellen av ångest som drog i gång i mig.
Jag sa:
”Jag förstår att det känns svårt idag för du har ju varit hemma nu och vilat några dagar. Det kommer att kännas bättre efter idag!”
”Men det gåååååår bara inte…”
”Vill du att jag bokar av taxin?”
”Ja. Jag satsar på onsdag!”
Just detta att skjuta upp något jobbigt är ett vanligt beteende hos C. Jag har i alla fall lärt mig att inte pressa C och ge hen en känsla av misslyckande. Jag behöll lugnet inför C. Men jag låste in mig på toaletten efteråt och grät i smyg. Jag är så rädd igen! Allt gick ju så bra! När jag pratar med C så säger hen att hen trivs i skolan, tycker om alla lärare och alla klasskamrater och att det är skönt med taxin. Varför kan inte ungen ta sig dit!? Hur ska vi någonsin orka ta oss igenom skolpliktsåren? Jag kan förstå att C behövde vila efter sin fyra-dagars vecka men C var hemma nästan hela förra veckan och har haft en lugn helg. Jag tycker att hen borde ha orkat idag. Men jag kan ju självklart inte veta hur C känner sig. Nu känns det mer som C har en låsning igen och inte bara brist på ork. En låsning är värre… Maken och jag bara tittade på varandra. En känsla av vanmakt vibrerade i luften. Hur ska vi fixa detta? Och just det… Vi har inte hunnit säga god morgon till varandra eller gett varandra en god morgon-puss eller kram idag heller…
Maken gick hemifrån med 7-åringen. Jag var kvar i huset i ett vakuum av ångest. Det kändes som en tjock dimma omslöt mig och kvävde min kropp. Jag kände mig seg, låg och orkeslös. Jag uppbådade all min kraft för att ge mig in i nästa ångestpass. E, min 11-åring, skulle jag försöka få iväg till skolan efter en tuff skolvecka förra veckan. Vi har gjort en ”deal” med skolan att hen får komma vid 9:30 varje dag eftersom hen är så morgontrött och har svårt att få i sig frukost.
Jag gick in i Es rum och väckte hen. Hen muttrade att hen var trött. Jag sa att nu måste vi försöka följa överenskommelsen vi har gjort med skolan. Men det gick inte! E började gråta och sa att hen känner sig jättestressad av skolan. Så det blev en hemmadag även för E. Vi ska till BUP med E om ett par veckor och då ska vi be om en utredning. Det är lika bra!
Jag har så svårt att veta hur jag ska hantera E. Om jag låter hen vara hemma – blir hen en hemmasittare då? Om jag inte låter hen vara hemma – blir hen utmattad och en hemmasittare då? Det misstaget gjorde vi ju med C. Men när det gällde C gjorde skolan inga anpassningar. De trodde inte på oss. Nu är vi i ett annat läge. Skolan lyssnar på oss och de vill hjälpa oss.
Min dag blev inte som jag hade tänkt mig. Igen. Jag hade tänkt orka städa och fixa lite i huset. Det är kaos överallt!
På släktfika nyligen var vi hos en familj som har en helt nybyggd superfräsch lägenhet. Allt såg perfekt ut. Städat och inrett i god smak. Vi gick runt på husesyn i deras fyra. De öppnade en dörr till sitt förråd och sa:
”Och det här är vårt kaosrum!”.
I min värld såg det inte så kaosigt ut. Jag sa:
”Hemma hos oss är det tvärtom! Vi har många kaosrum och ett rum som är städat!”
7-åringen spände blicken i mig och frågade med hög röst:
”Mamma, vilket är vårt städade rum egentligen?”
Alla skrattade. Och jag kunde inte svara. Vi har nog inget 😉
På den nivån är det i huset. Hela vår tillvaro går ut på att bara ta oss igenom en dag, en vecka, en månad… Ribban ligger på att se till att våra barn får måltider och mellanmål, borstar tänderna och duschar, har rena kläder, blir nattade med kärlek och gos, någon gång läser vi en bok för vår 7-åring. Vi försöker se till att barnen kommer iväg till skolan. Just det momentet tar ungefär 70% av min dagsenergi tror jag. I alla fall om det är en tuff morgon. Huset får vara skitigt, måltiderna får vara halvfabrikat… Så är det bara.
Mitt uppe i detta har vi vår aktiva 7-åring, L, som precis har börjat 1:an och fått sin första läsläxa. Ett barn som är känslostarkt, krävande och påhittigt. Som hela tiden vill hitta på saker. Jag har så dåligt samvete för hen! Jag orkar inte med. Maken orkar inte med. När L vaknar på helgmorgnar så är första frågan ”Vad ska vi göra idag? Kan vi gå till en lekpark? Kan jag leka med en kompis? Kan vi ha gäster?” Jag vet inte vad vi ska göra för att hen ska känna sig stimulerad och nöjd. L tjatar och tjatar och då blir vi trötta och arga. Jag vill inte att L ska tappa sin energi och påhittighet för att vi är negativa.
Jag tänker ofta att jag måste skärpa mig. Att jag måste hitta på mer saker med min härliga glada 7-åring. Jag tänker att ”Imorgon! Då jävlar ska jag vara en bra mamma!”. Men sen kommer morgondagen med full kraft och jag dräneras på lust och energi.
Mina föräldrar hjälper till med barnen en del. Min mamma är fantastisk och brukar då och då hämta L och hitta på något. Hon brukar också hjälpa till med C och E. Jag vet inte hur jag hade orkat utan henne. Hon är dessutom min amatörpsykolog 😉 ❤
Tyvärr har L inga kompisar som bor i närheten så det blir inte någon spontanlek. Allt måste arrangeras och planeras. Jag har inte ork till det!
Imorgon är en planerat ledig dag för C. Skönt! Däremot måste jag försöka få iväg E till skolan. Redan nu när jag tänker på det så känner jag den där pressen och stressen. Jag skulle vilja ha ett liv utan att den känslan ingick i min vardag VARJE DAG.
Jag försöker kravla mig upp hela tiden. Hur länge ska vi behöva leva i ett kompakt vakuum av ångest?
supermamsen 
Jag vet inte vad jag ska skriva.. Känner verkligen med dig. Har själv ångest och mår skit titt som tätt.
Samtidigt skulle jag vilja ge dig lite av den känsla jag ändå har. Att det är HELT OKEJ att barnen är hemma när de behöver. Den som har AS/autism kommer kanske aldrig kunna gå i skolan eller jobba på heltid. Det kommer alltid finnas svårigheter och det måste man på något sätt acceptera och hitta sig själv i. Lägg därtill att tonårstiden tar ut sin rätt. Kanske måste man bara vänta ut C? Just denna acceptans är en jätteviktig faktor för att man ska kunna slappna av och acceptera sin situation.
Tänk om någon sa till dig såhär: ”Det gör inget, Låt C vara hemma när det behövs. Det finns inga krav på skolplikt eller annat, vi tar det som det kommer. Här får ni pengar så att ni inte behöver tänka på jobb och försörjning.”
Skulle du slappna av då? I så fall handlar det ju om stress över att samhället kräver saker av oss som vi inte kan uppfylla. Du skriver att nuvarande skola har förståelse? Prata med dem och kolla hur de tycker. Kanske finns inget krav på att C ska komma enligt schemat?
Ja, jag vet att det är svårt. Jag har också ångest. Kan inte riktigt tänka klart när det kommer till mig själv och vår situation. Men egentligen är det såhär jag tänker.. Hoppas det inte gjorde dig mer förtvivlad! ❤
GillaGilla
Tack! ❤
Försöker verkligen tänka som du skriver ang C.
Det jobbiga är att C själv pratar om att gå ut 9:an samtidigt som sina kompisar. Hen vill sååå gärna det! Resursskolan är väldigt förstående.
Det är värre med E. Även om hens skola också är mer på hugget med anpassningar denna gång.
Kramar 💕
GillaGillad av 1 person
Ni har det så tungt och kämpar så mycket, både du och dina barn. En sak som jag tänker när jag läser det här inlägget är tidsperspektivet för C:s del. C upplevde förmodligen misslyckande och att tillvaron var ohanterbar och övermäktig under flera år. Nu har C äntligen fått en skolsituation som inte är övermäktig men så har det bara varit under några veckor. Det tar tid att bygga upp tillit till sig själv och omgivningen när man har brutits ner under många år. Det tar tid att lära sig vad man själv behöver för att orka med tillvaron. För även om ni föräldrar har anpassat hemma så har skolan inte gjort det tidigare och C har därför ingen erfarenhet av att möta en skola som funkar.
GillaGilla
Tack snälla för dina tankar! Så är det säkert. Ska tänka så. Kram!
GillaGilla
Tänker lite som dig.Vi hade en fruktansvärd situation i fyra år pga mobbing på min yngste son som idag är 14.Han mobbades konstant varje dag från 6 års ålder till 10 då vi bytte skola och allt upphörde.Det var trillingar hitflyttade som hade bestämt sig för att de inte gillade honom.De fick till slut med dig hela skolan.Min son var där iallafall men jag har suttit många timmar på hans lektioner och gäster som stöd.Han började tröstäta vilket ledde till hans nuvarande övervikt som vi kämpar och kämpar med pga all stress som satte sig i kroppen är den så svår att bli av med.Han ville inte leva med .Han förlorade all glädje och blev aggresiv.Han tålde inga skämt vilket sitter kvar ännu idag.Hur som så blev vändningen engelska skolan som gav honom allt han behövde .Förra skolan gjorde inget.De sa så här på alla möten vi satt på.Hur skall vi förändra P så han inte blir mobbad.Rent förskräckligt…
På nya skolan fick han omedelbart allt stöd han behövde vi gick till kurator.
Ja de var fantastiska MEN det tog till nu och nu går han i åttan.För P att Börja öppna sig lita på skola lita på klasskamrater mm listan kan göras lång.
Detta bär han med sig hela livet…
pga dumma människor som inget gör.
Så jag tänker att har hen blivit sviken så länge så tar det tid.
Har även en 18 åring som legat hemma i tre år efter nian som han klarade pga denna fantastiska skola men sen var det stopp.
Nu börjar han prata om att han skall gå gymnasiet.Han fick ingen hjälp från psykiatrin förrens jag satte med foten för ett år sedan..
Han har svåra tvång ångest haft deppression mm
Jag vill bara säga med min berättelse att ge dem tid.Skolan finns alltid.Hälsan går före .
jag vet att det pressad på från alla håll men jag hoppas du går till en kurator och kollar sina tankar.Det gör min man och jag och det är guld värt.
Jag har lärt mig att finnas där men att släppa taget lite och bara låta store sonen vara.Han mår bättre idag och går mot ljusare tider men det kommer ta lång tid.Han har äntligen fått diagnosen högfungerande autism.
kram och våga släppa taget.Gör något för bara dig…
Prova hemundervisning kanske…
GillaGillad av 1 person
Vilken stark mamma du är vet hur det är fått kämpa många år , till slut brakade alla här hemma inte minst L då blev han sjukskriven . Går i åttan i dag varit hemmasittare i stort sätt ca 3 år har aldrig fått rätt hjälp från skolan .
Känns som skolan har bränt ut L totalt.
Nu är han en glad tonårskille men sjukskriven fortfarande . Jag vill att han ska klara av dessa år med att må bra .
Skola hinner han gå i när han kan välja själv och är större . Tänker på dig och känner med dig när du berättar om press och stress .
Livet är för kort så resunerar jag va rädd om dig . Tänk om något händer dig 😘😘😘😘🙏🏻🙏🏻🙏🏻 kramar från mig
GillaGillad av 1 person
Tack! ❤
Skönt att din L mår bättre.
Kram
GillaGilla
Angående din minsting L, finns det någon möjlighet att exempelvis få en kontaktperson eller något liknande till hen? Någon som umgås med L, så att L får den stimulans som hen behöver samtidigt som du och din man får avlastning och hinner med vardagen? Jag vet att kriterierna för att få en kontaktperson eller liknande skiljer sig mellan kommuner, men kanske att L matchar för det? Jag kommer inte ihåg ifall L har någon npf-diagnos/funktionsnedsättning.
Annars så kanske aktiviteter (där föräldrar ej är med) som är på helgerna skulle vara något, om det finns nära er? Kompisarna bodde en bit bort, så då kanske övernattningar (fre-lör/lör-sön) hos kompisar skulle vara något? Om inte L inte tycker om att sova borta förstås. Det är också en form av avlastning och kan vara guld värt även om det ‘endast’ sker någon enstaka gång.
Gällande dina andra två så hoppas och tror jag att det kommer gå bättre snart. Skolan är tuff och extra tuff när du är npfare (eller något annat), så då behövs andrum. Jag hade verkligen behövt andrum och vilodagar när jag gick i skolan kan jag se nu i efterhand. Ibland behövs bara lite extra tid för att kunna ‘hänga med’ i allt. Ni fixar det här. Du fixar det här. Mängder av kärlek till er just nu när det är extra jobbigt.
GillaGilla
Tack snälla för tips och pepp! ❤
L har ingen diagnos. Jag misstänker ju ADHD men kan hända att jag överanalyserar.
Vi får fundera på dina råd och se om vi kommer på något. 😊
Hoppas du har rätt ang C och E. Ibland känns allt bara omöjligt….
Kram! ❤
GillaGilla
Stort tack för att du delar med dig! ❤
Ja våra barn är verkligen brända 😢 Så oerhört ledsamt.
Jag försöker vila i tanken att skolan kan man alltid ta igen sen. Men jag vet att C vill gå ut 9:an med sina vänner när man ”ska” gå ut 9:an. C har iaf en förstående och NPF-kunnig skola nu. Äntligen!
Es skola är också med på tåget bättre nu (vanlig skola, E har ingen diagnos. Än…)
Skönt att det blev bättre med ny skola för ditt barn. Hoppas dina barn fortsätter må bättre.
Tack igen! Kram
GillaGilla
Vet någon varför man i den svenska skolan tog bort specialgrupper och nivåanpassade ämnen? Idag verkar det vara den enda lösningen att ha alla barn i samma klassrum jämt. Det måste ju bli svårare. För dom med diagnoser, lärarna men även ”normala” barn måste ju komma ikläm, det gör iallafall mina ”normala” barn. Dom sitter och väntar in dom som behöver extra stöd och ibland får dom tex räkna om samma mattetal i boken för att vänta in… -”Se det som repetition.”-” Renskriv texten en gång till , det kan alltid bli lite bättre” -”Du kan välja mellan att läsa en bok eller ta rast, så dom andra hinner klart.”
Så min undran är när stödet i skolan försvann? Något politiskt? Bara en ny pedagogisk trend?
Och jag ska verkligen inte klaga, mina barn har inte kraschat ….men det kunde varit bättre med högre tempo för en del barn.
GillaGilla
Hej
Bra fråga! För några år sedan tror jag. Varför vet jag inte.
Mindre grupper behövs för allas skull!
GillaGilla
När jag själv gick i skolan kunde man välja allmän eller särskild matematik, där fanns alltid ett helt skåp fullt med extraböcker i svenska lite av typen ”läs en text och kryssa för rätt påstående i övningsbok A B C eller D” lilla mattegruppen där dom som var långsamma gick OCH dom som kommit lite efter pga till exempel sjukdom, svenska och matte klinik för dom som var svaga i teoretiska ämnen, lärarna plockade ut mindre grupper av elever och hade mer avancerad undervisning i grupprummet intill SAMTIDIGT som övriga klassen hade en resurs i rummet och jobbade på i skolböckerna, dubbla prov där del A var obligatoriskt och blev man klar snabbt fick man del B som mer avancerat prov inom samma ämne. Så var det hela tiden. Men det är ju länge sedan. Jag är själv över 40 år. Och allt var inte bättre förr! Tror mig inte minnas att man ”uppfunnit” rastvakter på skolgården.
Men det är konstigt att man tror att alla kan göra exakt likadant idag i en skolklass. Undrar hur det är på förskolan idag? Klarade dina barn sig bra på förskolan??
GillaGilla
De klarade sig bra i förskolan. Mellanstadiet med högre krav har varit brytpunkten för dem.
Tror tyvärr att allt bara handlar om nedskärningar. Ingen kan väl tycka att det fungerar bra nu!?
GillaGilla
Det är intressant. Jag upplever också just mellanstadiet som brytpunkt för mina barn. Vad ändras då? Ökat antal outtalade regler? Ett av mina barn hade som vana att då han snabbt var klar med utdelad uppgift, lägga huvudet på bänken och sova en stund. Lärarna höll på att smälla av och jag fick vänligt men bestämt säga till sonen att han åtminstone fick se ut som om han jobbade. Blir det möjligen även en ökad förväntan på att barnen i den åldern ska klara att jobba i samma tempo? Kanske är klassrummen inte gjorda för olika arbetstakt i mellanstadiet? På lågstadiet har dom ju ofta lite mer lekvänliga i klassrummet.
Du säger ökade krav och då kom krasch…intressant! Jag håller ju med dig även om jag inte sett kraschar utan mer ändring av studiestrategier så barnen slapp göra samma uppgifter flera gånger.
Tror du det kan vara så att där faktiskt finns en stor klump barn i klasserna som faktiskt är nöjda, liksom normalfördelningskurvans mitt? Och sånna udda som mina tex som blir klar snabbt bara är en typ av ytterlighet. Att det är därför man inte ändrar nått för det faktiskt passar dom flesta?
Eller jag vet inte….undrar som sagt om någon är nöjd? Lärarkåren verkar inte direkt förtjust.
GillaGilla
Intressant det du tar upp. Tyvärr så verkar skolan vara anpassad för ”normalskiktet” och är du under eller över så finns lite hjälp att få. Troligen pga för lite pengar till resurser.
I Cs (som har asperger) fall så tror jag att kraven blev högre både socialt och kunskapsmässigt. Det är mycket jargong bland kompisar och man vill passa in. Sen kunskapsmässigt är det ju mer eget ansvar och inte lika mycket struktur högre upp i åldrarna. Det är även mer krav på muntligt deltagande och diskussioner. Det kan vara tufft för elever med diagnos.
GillaGilla
Ping: ”Good enough!” | supermamsen
Ping: Livet | supermamsen
Ping: Vad hände med vårt ”normala” liv? | supermamsen
Ping: Den osynliga inre kampen | supermamsen