Häromdagen när E, min 11-åring, var hemma från skolan så gick vi en promenad. Vi gick i skogen och pratade.
E sa:
”Det som är jobbigt är skolpressen. Det är alltid så många tal som vi ska räkna som står på tavlan och det är många sidor vi ska läsa… Jag blir så stressad och då orkar jag inte! Men jag tvingar mig själv!”
”Tror du att alla kompisar gör alla tal och läser alla sidor?”
”Nej, inte alla i alla fall…”
”Känner du att du måste göra allt som står på tavlan?”
”Ja! Det måste man ju!”
”Läraren VILL att ni ska jobba men alla orkar ju inte allt. Du måste inte göra allt! Good enough räcker! TILLRÄCKLIGT BRA! Ibland kanske tillräckligt bra är att du räknar ett tal på en lektion, ibland kanske det räcker med att du ÄR på lektionen. Du ska inte pressa dig själv! Vi vet att du gör ditt bästa!”
Så kloka ord! Och orden kommer från mig! Jag behöver själv verkligen träna på att leva efter ”good enough”. När det gäller hur det ser ut i vårt hem så går det jättebra att leva efter! Nästan för bra! 😉 Men när det gäller min roll som MAMMA så går det inte alls.
Jag vill så mycket så att jag spricker! Jag kämpar så! Jag tar mina barns dåliga mående som mitt misslyckande, trots att jag vet att det är andra omständigheter som gör att de inte mår bra.
Jag har varit inne i detta ämne flera gånger på olika sätt. Jag har stunder då jag kan titta på mig själv och tänka ”Shit vad jag kämpar! Jag är ju grym!”. Sen har jag stunder då jag bara känner mig helt värdelös som mamma.
Mina barn får omsorg och kärlek. Mina barn får sina basbehov uppfyllda och de får mycket av min tid och mitt engagemang. Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Jag vet att det är så och ändå är jag inte nöjd med mig själv och min insats…
E är i skolan idag. Men hen var trött i morse efter gårdagens skoldag. Det är i alla fall skönt att hen får ha sovmorgon varje dag.
C kom inte iväg till resursskolan idag heller. Det oroar mig. Jag vet ju att hen kan ta igen skolan i framtiden. Däremot är det så att C själv vill gå ut 9:an när kompisarna går ut 9:an. Det kommer att bli tungt för C om hen inte lyckas med det. Men det är ju bara ht i åk 8 så hen kanske hinner…
Idag på förmiddagen gick jag in till C och satte mig på hens säng och pratade lite när hen satt och spelade. Jag berättade om Es och mitt samtal om ”good enough” och frågade hur C tänkte.
C sa att hen också känner att om hen är i skolan så måste hen prestera. Plikttrogna barn jag har!
Jag sa att så kanske det mer var på gamla vanliga skolan men på resursskolan har de en större förståelse för att alla elever har olika ork. C höll med om det och sa att hittills hade hen inte känt sig pressad på resursskolan en enda gång. Allt kändes jättebra! Jag sa att det räcker med ”Good enough!”. C såg fundersam ut men nickade lite.
Jag berättade för C att mentorn undrade om det var något skolan kunde göra för att hjälpa C orka vara där. C sa att det redan är perfekt! Jag frågade om vi föräldrar kunde göra något:
”Japp! Ägg och bacon till frukost varje dag! Jag älskar det och om jag får det till frukost då blir jag sugen på att gå upp!”
”Okej, då gör jag ägg och bacon till dig alla skoldagar från och med nu. Du får äta det tills det sprutar ur öronen på dig!”
”Det blir bra! Då kommer jag nog att komma iväg på fredag!”.
Det återstår att se om det är så enkelt fixat. Man kan alltid hoppas!
Jag vet inte varför mina barn har så höga krav på sig själva. Det kommer inte från oss föräldrar i alla fall. Vi har alltid sagt att om de gör sitt eget bästa så är vi alltid nöjda. Om vi vet att de har pluggat till ett prov men ändå får alla fel så kommer vi att vara stolta för att vi vet att de försökte.
Men det är väl så att kraven och pressen kommer inifrån. Mina krav på mig själv är också högre än omgivningens krav på mig.
Att ge kloka råd till andra är lätt! Att följa dem själv är oerhört svårt. Jag måste verkligen nöja mig med ”Good enough!”.
Eller som min 11-åring sa:
”Perfekt kan ju nästan inte finnas. För vem har bestämt att något är perfekt. Alla tycker ju olika!”
Vi är ”good enough”! (bilden är från Messenger)
supermamsen 
Det där är bland det absolut svåraste som finns, verkligen.
Jag säger samma saker till mina barn. Men barn gör inte som man säger, de gör som man gör… De märker om vi föräldrar har höga krav på oss själva, och då säger vi egentligen till dem att det är så vi tycker att det ska vara, sträva efter perfektion! Ja, det där tål att funderas ordentligt över. Så himla svårt. Man är ju som man är, inte helt lätt att ändra på sig.
GillaGillad av 1 person
Nä lätt är det inte… 😕
GillaGilla
Stämmer helt in med din kommentar. Försöker säga samma sak till min dotter. Men hon har ju en väldigt duktig mamma som också borde lära sig den läxan 🙂
GillaGillad av 2 personer
Äpplet faller inte långt från trädet ❤
Kram!
GillaGilla
Höga krav på sig själv har J också och vi vet inte hur vi ska hantera det. I vissa ämnen i skolan känner J det som att hon måste kunna uppgifter perfekt, annars känner hen sig misslyckad 😟
Samma med fritidsaktiviteter/sporter varav en hon har slutat med då hen inte tror att hen kan tillräckligt bra, vilket är helt fel då hen är otroligt duktig och talangfull.
I helgen var jag och min man iväg ett par timmar och J lagade mat på eget initiativ. Hon råkade bränna en del och var besviken. Vi bekräftade känslan och sa att alla bränner vid mat ibland.
När det var dags för Hemkunskap i skolan totalvägrade hon och sa att hon aldrig mer tänker laga mat för att hon bara bränner den 😟
Det är så sorgligt och verkar inte finnas något vi kan säga eller göra.
Önskar att vi på något sätt kunde få våra barn att förstå att man är tillräckligt bra även om man ‘misslyckas’ eller inte gör perfekt.
Jag och min man ska på en föreläsning i december där det ingår hur man hjälper barnen att öka självförtroendet. Jag längtar..
Håller tummarna för att E kommer iväg imorgon och båda på fredag. Hoppas det funkar med ägg och bacon 😉❤️
GillaGilla
Tack! ❤
Låter som en bra föreläsning!
Sorgligt att våra barn pressar sig själva så hårt. Vet inte vad vi ska göra åt det… Du får gärna ge tips efter föreläsningen 😉
Hoppas det går bra för er också nu i slutet av veckan. Snart helg!
Kram
GillaGilla
Abslolut, jag återkommer med förhoppningsvis några mirakellösningar 😉
Tack! ❤
Tänkte blogga lite i helgen, har varit halvt apatisk, inte orkat sortera tankarna. Det händer så mycket och ibland stänger jag bara av, men jag mår ju bra av att skriva så vet inte varför det blir så..? Kram!
GillaGilla
Toppen! 👍❤
GillaGilla
Igår skrev jag kommentarer om att det verkar vara otroligt sällsynt med smågrupper i den vanliga skolan i Sverige idag. Och sen har jag läst och läst och läst din blogg. (Är hemma med sjukt småbarn) Det som slår mig är att dina barn och ni vuxna och andra familjer verkligen försökt signalera till skolan ert barn går i att detta funkar inte och ändå bara fortsätter att som vanligt. Varför? Det kan inte vara handla om pengar. Eller kan det?
Och vid dom tillfällen det skett förändring beror det nästan alltid på att man mött förstående personer i personalstyrkan. Och vi är många som har helt okej möten med skolpersonalen, inte direkt individuell anpassning men inte heller helt så stelt som du och många med dig har mött. Så kanske har inte ”normala” barn det lättare i skolan för att dom har färre egenheter utan det är kanske så att där finns rätt många fantastiska pedagoger som gör rätt av bara farten.
Och sånt med läxor verkar också väldigt godtyckligt och orättvist och beroende på vilken syn just den skolan ens barn går på. Mina barn har verkligen minimalt med läxor bara läsläxa 15 minuter per dag, glosor i ett eller två språk beroende på årskurs men aldrig över tjugo ord en hel vecka att öva på dom, matteläxa lite räkna ikapp eller tabeller eller liknande, och typ nått NO eller SO läsa igenom lite text varannan vecka! Det är allt. En del andra verkar ha massor mer som ska göras hemma. Så kanske när vi andra inte kämpar för läxfrihet får du tänka att det är för att vi redan har våra barn i ”lyxiga”-låg-läxande skolor.
GillaGilla
Oj, här märker man så tydligt hur olika det är i vanliga familjer och i familjer där barnet har npf-problematik eller depression eller mår dåligt på något annat sätt. Jag har en son som är 13 och som började skolvägra för ett år sedan och gick in i depression. I våra öron är de antal läxor du beskriver jättemånga! Det var vid läsningen 15 min per dag som min son fick stark ångest och inte orkade längre efter att ha kämpat i flera år. Och han är superbra på läsning! De sammanlagda kraven blev för stora. Och skolan erbjuder inte smågrupper längre sen den nya läroplanen. Min son fick förkortade dagar och läxfritt. Så han går till skolan varje dag nu. Men det fungerar inte särskilt bra med undervisningen i skolan och helklass tyvärr. Snart dags att byta skola…
GillaGilla
JA! Det är liksom det jag menar med det jag skrev i början . Ni signalerar Detta är FÖR mycket men ingen anpassning görs. Helt galet. Det är som att säga -”Det är fullt i soptunnan nu sluta slänga i mer” och så bara säger skolan -”Jo men Nannas barn kan klara mycket mer sopor i sin tunna så det borde ditt barn också”
Alltså varken dina eller mina barn är soptunnor men jag kom inte på någon annan liknelse.
Det är verkligen lite läxor jämfört med andra skolor dessutom tänk då om man fick ”sin tunna full” av den mindre mängden läxor vad skulle inte hända då om man hade mer?
Och nu känner jag att det låter som att jag skryter om att mina barn har det lätt men det var inte tänkt så alls. Mer bara att jag blir förbluffad över att ni inte verkar höras när ni pratar med skolan!?! Jättemärkligt.
Den nya läroplanen är från 2011 eller? Det är mycket prat om FÖRMÅGOR nuförtiden på typ föräldramöten och det är det nya som jag fattat det. Egentligen borde det ju då vara enklare med individanpassning. Kan man tycka.
GillaGilla
Tack! Jag tycker du har helt rätt! Vi NPF-föräldrar verkar ofta bli misstrodda och skuldbelagda eftersom våra barn ofta kan hålla ihop utåt sett…
GillaGilla
Vad bra att han går till skolan varje dag iaf!
Vår vissa barn blir kraven snabbt alltför höga och skolan behöver vara mer flexibel.
GillaGilla
Jag tror mycket handlar om att många barn håller ihop för bra i skolan så skolan ser ingenting och tycker att det är ett hemmaproblem när barnen tillslut inte mäktar med skolan längre.
Det finns väldigt många bra pedagoger. Med C hade vi nog otur.
Tack för dina tankar!
GillaGilla
Och liksom min tanke som ligger och gnager inom mig när jag löser och skriver kommentarer är ju att ni föräldrar får ju aldrig lägga det på er själva att skolan verkligen inte möter ert barn utan när ni känner att ni kravlar er upp ur mörka hål och är helt slut så måste ni tänka ”Det är fel på skolan” och ni måste självklart fortsätta kämpa FÖR ert eget barn likt en advokat men skulden får ju läggas utanför er föräldrar.
Och jag fattar väl att man kan bli lika utmattad även om man tänker så men jag försöker peppa att det faktiskt syns för en utomstående att ni gjort allt ni kan. Och nu är det upp till skolan.
GillaGilla
Nej men det låter inte som skryt! Verkligen inte! Man skulle ju bara önska att fler var så insiktsfulla som du! Individanpassat gäller ju även för barn som har lätt för sig i skolan. Att få bli utmanad och utvecklas.
Ja jag menar läroplanen 2011. Skolorna drog in smågruppsundervisningen och skolgången blev jätteproblematisk för en del barn. Även mitt barn utan npf-problematik fick sitt sista år i grundskolan raserat pga att stöd drogs in. Så trött på skolan! Och man skulle faktiskt behöva nån sorts advokat som hjälper oss föräldrar att kämpa för barnens rättigheter.
Och barnen behöver hjälp med ”sopsorteringen” i skolan 😉 Tack för din röst Nanna!
GillaGilla
Håller med! Fler behöver ökad kunskap och förståelse! Som du Nanna!
GillaGilla
Ja. Alltså jag behöver verkligen mer kunskap. Oj oj oj vad svårt det är att se ”sexan när man står i nio position” det är nästan ofattbart att det som mina barn ser som startskottet på ett tema kan vara för mycket för ett annat barn. Det är så svårt att greppa.
Detta borde ju rektor ha koll på däremot. Men där verkar det ju vara helt noll koll!
Så det är så sant att jag behöver fatta mer….men där finns en hake till… Vid varje utvecklingssamtal kring mina barn talar jag om att det som händer i skolan är för långsamt, för lite och för lätt. Och LYSSNA NU, det är för att dom som har svårt att nå målen får så mycket resursperson mina ”snabbisar” inte kan få rätt stöd. Dom skyller alltså på, ja …typ er …för att setförlust åt så mycket resurser.
Och då håller jag som mamma ju käft för interior jag sno något från dom som inte ens får godkänt. Till ingen nytta!!!!! För ni får inget. Det är nog det som stör mig mest just nu, liksom härlig upptäckt en lördagkväll.. Eller alltså jag fattade det kanske redan torsdag. Men det känns mer dramatiskt att skriva lördag!
GillaGilla
❤ Förstår vad du menar! Undrar var resurserna finns egentligen…? Alla ska ju mötas efter sina förutsättningar. Både starka och svaga. Kram!
GillaGilla
RESURSER…..inte resursperson, hur tänkte rättstavningen där???
GillaGillad av 1 person
😉
GillaGilla
….det går åt… inte setförlust….
GillaGillad av 1 person
😊
GillaGilla
Bra pedagogiskt inlägg!
GillaGillad av 1 person
Tack! 😊
GillaGilla
Ping: Tärande oro | supermamsen
Ping: Gott Nytt År! | supermamsen
Ping: Ännu ett barn med diagnos i familjen | supermamsen
Så himla bra du beskriver o är med era barn. Vilken bra mamma du här..
Du beskriver saker från mitt hjärta som jag gärna skulle vilja uttrycka mig .
Idag träffade jag en jätte mysig kvinna med mycket kärlek. Aldrig träffat henne förut. Men hon gav mig mycket energi som
Ger mig kraft att hjälpa min hen i dennes dagliga svårigheter. Vi två jobbar båda på att få våra barn till skola och att de ska få den hjälp de behöver. Vi är starka
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla