Mitt liv består av så mycket oro!
Jag är orolig över Cs långa bakslag. Hen kom inte iväg till resursskolan idag heller och kan inte förklara varför. Skolan är bra, lärarna är bra, kompisarna är schyssta, taxin är bra. Allt är bra enligt C och ändå går det inte! De tre senaste veckorna har C varit i skolan två dagar. Två dagar på tre veckor! Varje gång hen har kommit hem så har hen varit jättenöjd och glad! Hur får vi dit ungen? Vi fixar Cs favoritfrukost varje skoldag, vi sätter på bra musik, vi lägger upp en plan som C är nöjd med… Ändå fungerar det inte! Varför?
C låser sig och fastnar i ett spår.
Övergångar är svårt för C. Upp ur sängen. Ut ur huset. In i taxin. Vi försöker ha samma rutin varje dag. Vad ska vi göra? I början av bakslaget förstod vi att C var trött efter många bra skoldagar med nya intryck. Nu känns det mer och mer som en låsning/mental spärr igen. Jag känner mig så himla ledsen över detta och vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas!
C sitter mycket vid datorn när hen är hemma. Hen spelar med kompisar och skypar. Förr förbjöd vi dataspelande under hemmadagar. Men det hjälpte ju inte. Nu låter vi C spela men uppmuntrar hen att ta en liten promenad varje dag. Ibland får jag panik och ”återfall” och ska markera, ställa krav och ge förbud. ”Jag är din mamma och jag bestämmer! Du ska lyda mig!”. Men det hjälper inte ett smack! Alla förbud utgår på något sätt ifrån att C aktivt väljer att vara hemma, vill vara hemma och trotsar oss. Så är det ju inte. Jag vet det egentligen. Ibland blir jag bara så provocerad av den ungen!
Det känns som C (och E) tänker så här… 😦
Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?
Jag är även orolig över E (11-åringen). E har ju en pausvecka nu i samråd med skolan. Skolan gav E i uppdrag att vila och att hitta på roliga energigivande saker. Igår åt E och jag lunch på Pizza Hut och sen gick vi på bio. E var glad hela dagen! Det som oroar mig med E är om hen kommer att komma iväg till skolan på tisdag nästa vecka enligt planen vi har gjort med skolan. Jag hoppas det! E har ju varit hemma från skolan i nästan tre veckor nu. Det känns som jag den här veckan låtsas att allt är bra med E. Men det är det verkligen inte egentligen… Just nu håller vi på och fyller i papper från BUP och sen ska vi ta beslut om eventuell utredning.
Ett till orosmoment är L (7-åringen). Läraren flaggade för trolig ADHD och det tror ju vi föräldrar också. Det som oroar mig med L är hur hen blir bemött i skolan av personalen. Jag vill inte att min sprudlande L ska bli kuvad och känna sig misslyckad. L har sagt att hen ofta får tillsägelser och att läraren låter arg. Min lilla L ❤
Sen är det just nu stor oro för Försäkringskassan. Jag fick ett brev där det stod att mina sjukpenningdagar på normalnivå snart är slut. Så nu måste jag söka på fortsättningsnivå. Tänk om jag inte blir beviljad det! Jag ska till läkaren nu i slutet av oktober. Jag hade egentligen tänkt försöka börja jobba 25% i november men med tanke på allt som pågår känner jag att jag inte kommer att orka det.
I natt vaknade jag kl. 02:30 och kunde inte somna om förrän efter kl. 5 på morgonen. Meningslöst grubbel… Väckarklockan ringde kl. 6:25. Suck… Dessutom har jag mycket huvudvärk och konstant ont i magen (IBS).
Jag försöker vila i tanken att skolan kan mina barn alltid ta igen senare. Det finns folkhögskolor osv. Måendet kommer först. Jag vet det! Men det är en jobbig känsla att livet hela tiden inte är som det ”borde” vara.
Man kan ju tycka att oron borde göra så att jag får sämre aptit och går ner lite i vikt 😉 Då hade det ju varit något positivt med det hela! Men icke! Min aptit finns där och jag går inte ner ett gram! Typiskt! Det hade behövts!
Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad, sortera och vika lite tvätt och ta hand om E och C som är hemma. Jag kan ärligt talat inte minnas hur det var förr när vi hade tre barn som var där de borde vara (förskola och skola på den tiden) och både jag och maken jobbade. Kunde livet någonsin vara jobbigt då? Jag minns att jag tyckte det… Tänk om jag hade vetat då vad som skulle komma… Då hade jag njutit mer av nuet!
Är det så jag borde försöka tänka nu? Detta är nuet och det kan bli värre. Alltså måste jag njuta nu… Hmm… lite svårt att göra det! Men jag ska försöka! Börjar med en kopp kaffe! 😉
supermamsen 
Nu är detta bara lösa tanke-spröt…men kan inte skolan ha Skype lektioner med dina ”hemmisar”? För att inte missa skoltid? Det kanske inte alls funkar så om det låter helt vansinnigt så bara strunta i det jag skrivit. För jag har inte en aning om hur det är att ha just dina barn där är det bara du som vet.
GillaGillad av 1 person
God tanke. Har hört om andra hemmasittare som har provat det. Ska bolla med skolan. Tack!
GillaGilla
Vill bara smyga förbi och ge sig en stor kram! ♥️
GillaGilla
Tack! ❤
GillaGilla
Jag ser ju i dina texter hur vansinnigt hårt du och din man jobbar för att få ihop liksom vardagen. Har ni någon som helst avlastning eller stöd utanför familjen?
Tro nu inte att jag menar att ni ska dumpa barnen och bara lyxa er och dricka paraplydrinkar. Men ni är ju aldrig lediga!
(Och nu tjuter väl vän av ordning att det är minsann så att ha barn och det är minsann inte så lätt. Men jag har fem barn och en väldans massa husdjur och jag kämpar på för att få ihop vardagen men nog sjutton kan jag gå ifrån en timme eller två utan att allt faller. Sen kanske dom typ vajat eller något när jag kommer hem och då ser hela köket förfärligt ut och jag måste låtsas att den dö-bakade sockerkakan var god….men iallafall, det finns utrymme för paus.)
Förstår du att du är så trött för att du aldrig är ledig? Eller tänker du att du måste jobba på hårdare och kämpa fast orken är slut?
Exempel för att tydliggöra min fundering:
Om min svärmor plötsligt skulle bo här hemma hos oss, med demens och så skulle hon vakna alla möjliga tider på dygnet och behöva hjälp med påklädning och så skulle hon behöva extrem specialkost för hon är kräsen, överviktig och har diabetes. Och all typ av socialt liv hon ville ha skulle vara liksom arrangerat av mig och försiggå hemma här hos mig. Nog sjutton blir man trött då!
Och man skulle få stöd och hjälp.
Får du något stöd för dig?(eller maken för sig?)
GillaGilla
BAKAT …inte vajat
GillaGillad av 1 person
Tack för din omtanke! ❤
Mina föräldrar brukar hjälpa oss när de har möjlighet. Snart har vi t ex en barnfri helg. Men i vardagen får vi inte mycket stöd eller tid till återhämtning. Jag är ju sjukskriven men sällan hemma själv så jag måste ju fixa lunch och ta hand om de barn som är hemma. Just nu två av tre.
Jag kommer faktiskt iväg på tjejmiddag ca en gång i månaden iaf. Det är värre med maken.
Svårt med stöd då vi inte heller vill lämna ifrån oss barnen till t ex en kontaktfamilj. Och barnen skulle vägra åka iväg…
Det är inte lätt…
GillaGilla
En helg är ju också fint. Såklart. Passa på att längta. Och må kraften vara med dig!
GillaGillad av 1 person
Tack snälla! 😊 ❤
GillaGilla
Du skriver här att du ibland blir provocerad av Cs beteende. Jag tror du nämnt det i något tidigare inlägg också. Jag känner igen mig så i detta när det gäller mitt eget barn (som ännu är för litet för att ha en diagnos, men jag misstänker ADHD). Jag blir ibland otroligt provocerad av hur hen uppför sig, och när inget av det jag säger (hotar, markerar osv) hjälper. Jag försöker vara lågaffektiv, men ibland (säkert för ofta) spårar det bara ur och jag tycker att hen ska lyssna på mig, åtminstone lite. Och där uppstår mitt tvivel. För vad är egentligen skillnaden på ett barn som är ouppfostrat (om man nu kan säga så), eller ett som verkligen INTE KAN göra/vara på ett annat sätt pga någon diagnos? Kanske har det historiskt sett aldrig funnits några ouppfostrade barn, utan bara barn som har något som idag skulle innebära en diagnos och föräldrar som kämpat förgäves? Jag har så svårt att se vad som är orsakat av en ev diagnos och vad som är trots eller helt enkelt otrevligt beteende. Inte konstigt att man blir provocerad ibland tycker jag (och det är väl där jag har lite att jobba på..).
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Precis så känner jag med ibland! Hur ska man veta vad som är vad? Kram! ❤
GillaGilla