Problemlösningsfasen

Jag befinner mig konstant i problemlösningsfasen och har gjort det nu i drygt två år. Det var då C började må dåligt och vi började kampen med att försöka få skolan att förstå.

Sedan dess har jag (och maken) kämpat mot skolor på olika sätt. Jag har försökt komma på anpassningar hemma som ska underlätta för C, vi har byggt strukturer och rutiner för att försöka få lite flyt i vardagen. Vi har stressreducerat och kravanpassat. Och vi har sett resultat. C mår mycket bättre nu. Orkar mer. VILL mer. Är ute mer. Är gladare.

Men… C går fortfarande inte till skolan som hen ”borde”. Alltså är jag fortfarande i problemlösningsfasen. Jag försöker hitta strategier som hjälper C med övergången ut ur huset. C trivs i resursskolan när hen väl kommer dit. Det är inte problemet. Problemet är vägen dit. Vi har pratat med C och hen tycker inte att tre dagar i veckan är för mycket. Det är inte det som är det svåra.

C tycker ju om att spela på sin dator. Hen spelar olika spel där man kan klättra i nivåer. Jag gjorde en checklista till C att följa med morgonrutinerna och delade in dem i olika nivåer. Jag lade in bilder från spelen och klippte ut småbilder som C kan sätta fast med häftmassa för att bocka av de steg hen har uppnått (eller bocka av med en penna). C har tyckt att bildschema är töntigt men detta köpte hen faktiskt. Nu har det i alla fall fungerat en morgon… C kom iväg idag. Sist hen var i skolan var förra måndagen. Det betyder dock inte att det kommer att fungera nästa vecka. Men jag hoppas!

Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.

Tänker att detta även skulle kunna användas i skolan på olika sätt för att motivera elever att ta sig vidare och se olika steg på ett tydligt sätt och kunna bocka av för att nå målet. Fritt fram att ”sno” idén! 😉

Visst, det är tufft att vara i problemlösningsfasen. Men samtidigt ger det mig ett driv att prova nya vägar, att tänka och att försöka hitta sätt att lösa saker. Det är en utmaning. Skulle jag inte ha den synen på allt detta vet jag inte hur jag skulle orka…

Jag har fått rådet både från vänner och okända att jag bara ska ”låta saker vara”. Inte gå in i det så mycket. Acceptera livet som det är. Jag jobbar med dessa bitar så klart! Jag förstår att jag inte kan kontrollera allt och att jag bara har mina barn till låns. Men så länge jag har dem tänker jag göra allt jag kan för att de ska må bra! Om de mår bra mår jag bra!

Jag tycker om när mitt driv kommer och när jag känner den där ”Nu jävlar måste jag komma på något nytt!”-känslan. Det ger mig energi att inte stå still och bara acceptera att det är som det är. Det ger mig energi att försöka förändra! Det är kul att göra olika illustrationer.

En vän sa nyligen något till mig ”Du kan bara ta ansvar för din roll som mamma och det du gör. Du kan inte ta ansvar för vad andra som möter dina barn gör. Det är deras ansvar. Du kan vårda din relation med dina barn men du kan inte vårda andras relationer med dem. Du kan inte ta på dig om du tycker att 7-åringens lärare blir för arg på 7-åringen. Du kan inte ta på dig det som andra gör!”

Detta är något jag måste jobba med! Jag vill liksom ta ansvar för allt som alla runtomkring mina barn gör. Jag vill att 7-åringens lärare ska låta snäll mot min 7-åring och förstå att hen gör sitt bästa varje dag. Jag vill inte att maken ibland ska höja rösten mot barnen och tappa tålamodet (vilket jag också gör, men man är ju blind för sitt eget beteende)… Men min vän har rätt! Jag kan inte ta ansvar för det. Det ligger utom min kontroll. Jag kan bara ta ansvar för mig och min relation till mina barn.

Problem är till för att lösas. Det är min syn på det hela. Fungerar inte ett sätt så får man helt enkelt komma på något annat!

Helg igen! Nya tag nästa vecka!