Den 3 mars 2016, efter att vi redan hade kämpat i närmare två år, skrev jag ett inlägg om att jag skulle vilja ha ett slutdatum på det jobbiga. Jag satte upp ett datum långt fram i tiden.
Den 23 maj 2017
Idag är det det datumet.
Dagen då jag hoppades att vårt liv skulle vara lite lättare.
Dagen då vår familj skulle må bra.
Dagen då vi skulle ha tre barn med en fungerande skolgång.
Dagen då vi skulle ha ett vanligt familjeliv igen.
Dagen då mitt liv skulle bli som jag hade tänkt mig…
Idag är det det datumet– 23 maj 2017. Men det är inte DEN DAGEN.
Ibland undrar jag hur jag orkar kämpa på. Men jag orkar! Jag har orkat så mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt. Och jag kommer att orka ännu mer. Jag har inget val.
Jag tyckte att jag satte upp ett datum väldigt långt fram i tiden. Nu är vi här. I snart tre år har vi kämpat nu.
C mår mycket bättre än för ett år sedan så det går framåt. Skolan fungerar dock inte.
För E har det gått neråt men nu uppåt igen, så vi kämpar på.
L utreder vi just nu.
Jag jobbar 25% sedan november och det är framsteg. Jag orkar mer nu och börjar sakta läka efter min utmattning.
Tiden går. Ibland väntar jag fortfarande på det liv jag skulle ha. Det liv jag hade tänkt mig. Men oftast tänker jag att det här är mitt liv och att jag ska göra det bästa av det varje dag. Vissa dagar faller jag. Gråter. Andra dagar ser jag små mirakel att glädjas åt.
Jag vet inte hur länge vi kommer att ha det så här. Jag vet bara att det här är det liv just jag har fått med både utmaningar, bekymmer och glädjeämnen.
Mina barn gör sitt bästa varje dag. Det gör jag med! Och jag kan inte göra mer än det jag redan gör.
Jag läser böcker, går på föreläsningar och kurser, läser bloggar… Jag gör anpassningar i hemmet för att hjälpa mina barn. Jag är deras dirigent, psykolog, specialpedagog… Men främst är jag deras MAMMA. En mamma som finns närvarande och älskar, peppar, stöttar, kramar och tröstar. Jag kommer att fortsätta kämpa.
Jag tänker inte sätta ett nytt datum med förhoppning om att ”det jobbiga” ska ta slut. För tänk om det tar slut först om 10 år. Eller om det aldrig tar slut!? Ska hela mitt liv gå ut på att vänta på något annat…? Något bättre? Nej! Jag tänker leva mitt liv NU. Trots att det är jobbigt.
Vi är många föräldrar som kämpar. Vi är många som har det så här. Tack vare olika forum på nätet kan vi peppa och stötta varandra. Jag vill skicka en varm styrkekram till alla er som har ett liknande liv! Nu kämpar vi lite till! TILLSAMMANS! Nu är det snart sommarlov. Vi får bita ihop och orka några veckor till! Vi fixar det! ❤
supermamsen 
Tänk att jag alltid ska grina när jag läser dina inlägg?!?😬 Att alltid känna att, det där skulle ju jag likaväl kunna ha skrivit!?! Tack för att du finns, du får mig att orka kämpa ett tag till!!
GillaGilla
Tack!
Nu fick du mig att grina! ❤
GillaGilla
Som vanligt sätter du mina tankar och känslor på pränt 😘 Jag anser mig också vara en supermamma och att vi som föräldrar gör vårt allra bästa för att sonen ska må bra och få det han har rätt till = Skolan. Tydligen tänker skolan annorlunda för igår på ett möte så rektorn att vår son ”väljer” mellan att spela dator eller gå till skolan 😨 och att allt blir bra om vi föräldrar får föräldrastöd och tar bort datorn!! 😡 Blir såååååå trött på att de inte fattar någonting!!
GillaGilla
Tack! ❤
Men ååååååh… 😔😩 Denna okunskap… Det handlar ju inte alls om det.
Många styrkekramar ❤
GillaGilla
Läste precis ovanstående länk och exakt så är det! 😔 Men när tom habben säger att vi inte ska låta sonen spela dator på ”skoltid” då tror man ju att det ska vara så. Men vi vet ju vilka utbrott han får vid förbud 😓
GillaGilla
Gå på din magkänsla och vad som är bäst för just er.
Vi har alltid haft stopptid på kvällen men i övrigt väldigt fritt.
Tack vare datorn och Skype har C kompisar kvar som hen nu träffar IRL.
Kram ❤
GillaGilla
Känner igen det väl, fy f****n vad man blir ledsen vid sådana uttalanden.😢 Nej det handlar inte om det – stå på er, vi får kämpa tillsammans! Kraaam
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
❤
GillaGilla
Jättebra inlägg. Jag både ser fram emot sommarlovet och samtidigt inte. Ser fram emot att kämpa för att få sonen till skolan( går nästan varje dag nu men krävs mycket av oss föräldrar för att det ska gå. Sonen vill ej gå ut mer än när han går till skolan – övrig tid är han helst vid tv-spelet och det är svårt att begränsa för då får han utbrott. Vi har tidigare varit en familj(inklusive sonen) som har åkt på resor, semester och kunnat åka och hälsa på släkt och vänner. Jobbar i skolan så ledig hela sommarlovet. Har en dotter som vill hitta på saker och innan min mans semester blir det svårt att göra nåt när inte sonen vill hitta på nåt. Att åka och bada till exempel som förut var självklara går inte längre. Så är lite ambivalent i mina känslor inför sommarlovet. Tack för att du formulerar dig på ett sätt som jag tror många npffamljer känner igen sig i. Är inte så lätt för andra att förstå hur det är!
GillaGilla
Tack ❤
Känner också lite så. Vår familj är också spretig med olika behov och (bristande) förmågor. Inte lätt att göra alla nöjda.
C är lite på väg tillbaka. Försvunna förmågor kommer tillbaka. Men det går sakta…
Hoppas att ni får en skön sommar!
Kram
GillaGilla
Kraaaam ❤️
Har hittat ett ”mantra” som hjälper mig oerhört mycket.
Frid uppstår när du accepterar livet som det är istället för att sträva efter hur det borde vara.
Ofta kommer känslan om att jag önskar att livet var på ett visst sätt, alla går till skola och jobb utan problem, vi träffar vänner, gör utflykter mm. Men då tänker jag på raden ovan och inser att just nu är det såhär, vi kämpar, familjen mår inte bra, ibland skrattar vi och har bra stunder – det gäller att njuta av dem! Se vad vi har i våra underbara ungar, en dag i taget, det blir bra❤️💕❤️
GillaGillad av 1 person
Jag gillar ditt mantra! 👍❤
Jag brukar försöka tänka ”Måendet först. Sen skolan”. Och måendet är på rätt väg! 😊
Kram
GillaGilla
När jag inte orkade, när jag inte kände mig som en supermamma så tänkte jag att jaja, psykoterapeuter ska väl ha ett levebröd om trettio år också.
Det kändes mer okej att misslyckas då.
GillaGilla
❤
GillaGilla
Å jag som räknar iskallt med att det kommer vara tufft i många, många år till, trots att V är 14 nu. Det är så många saker kvar liksom.. Sen har jag ju dottern som fyller 12 i år, hon behöver också mycket stöd fast på andra sätt.
Jag tänker ofta att jag hoppas det dröjer länge innan vi får barnbarn, trots att vi har två vuxna barn också. För jag orkar nog inte vara någon bra mormor eller farmor på minst 10 år till. Äldsta sonens flickvän är 24 och hon säger att hon vill ha barn vid ca 30.. Hoppas livet är lite lättare om 6 år då…
GillaGilla
Håller tummarna för att det lättar! ❤
Innerst inne vet jag att detta kommer ta tid men jag väntar och hoppas ändå på en vändning.
Kram
GillaGillad av 1 person
Ja såklart! Hoppet är ju det vi lever på. Nu blir det skönt med sommarlov ett tag i alla fall. Kram!
GillaGillad av 1 person
Ja! Kram!
GillaGillad av 1 person
Ping: Nu kommer alla känslorna på en och samma gång | supermamsen
Ping: Acceptans | supermamsen