Om att sörja det som inte blev och samtidigt glädjas över det som har blivit

Nu har C ”gått ut” 9:an. Eller i alla fall slutat 9:an. Det blev för 4:e året på raken en skolavslutning som C inte deltog på.

C har i princip inte varit i skolan sedan före höstlovet i årskurs 6 när den stora kraschen kom. Med andra ord har C inte haft en fungerande skolgång på nästan fyra år. Om jag låter den tanken stanna för länge så får jag nästan panik. Hur i helvete (ursäkta!) kunde det hända? Varför har vi inte fått mer hjälp? Hur ska det gå för C i framtiden? Att hamna vid sidan om skolan leder ofta till ett stort lidande och utanförskap.

Det är bal för årskurs 9 idag. C ska inte gå. Hen är inte en del av allt det där. C är utanför hela skolsystemet. Cs skola har åtminstone ringt och önskat glad sommar. Jag har förstått att alla skolor inte ens gör det.

Trots att det gör oerhört ont att tänka på vår resa med C de senaste åren så går det ändå åt rätt håll. C MÅR BRA. C går och tränar på gymmet och har många vänner. Hen kämpar för att ta moppekörkort nu och ska möta upp sina vänner och gå på efterfesten efter balen.

I höst ska C gå individuellt alternativ på gymnasiet och läsa in grundskolebetygen. C har inga betyg. Vi pratar inte om betyg i vår familj.

E kraschade också efter höstlovet i årskurs 6. Ibland har jag svårt att veta vad som är vad med E. E har ADD och blir lätt väldigt trött men jag tror att en del av Es problem är att det på något sätt har blivit ett systemfel och mönster i vår familj att vara hemma från skolan.

E hade en rejäl comeback häromveckan och gick till skolan sex dagar på raken. E vill SÅ gärna. Men sen kraschade E igen. Vår önskan har varit att E ska få en fin avslutning på skolan nu i åk 6.

Att C på sin avslutning i åk 6 låg i sängen i sitt rum med nerdragen rullgardin gör ont att tänka på. Vi vill inte att det ska hända ett barn till.

Igår lyckades maken och jag peppa iväg E så att hen kunde vara med på genrepet inför avslutningen och på avslutningslunchen för åk 6. Jag kände en sådan enorm lättnad när E tog sig iväg.

Idag var E med på skolavslutningen! 😊 Det känns otroligt skönt att E kunde få ett fint avslut på skolan som hen har gått på i 7 år.

Nu gäller det att hjälpa E (och C!) hitta ett sätt att hålla energinivåerna på en jämn nivå. E kör allt eller inget. Bra och intensiva hyperdagar följs av en stor krasch och en lång period av inaktivitet. Vi måste hitta ett sätt att få E att hålla över tid. En bra balans mellan aktivitet och vila.

Vår spralliga L har nu gått ut årskurs 2 och har knappt någon skolfrånvaro alls. Ritalin verkar inte ha någon supereffekt i klassrummet men fritidspersonalen har uttryckt att det går bättre i relationerna med kompisar och det är ju en viktig vinst.

Ikväll har vi varit med vår familj på restaurang och firat 20 år. ❤ Om man räknar in förskoleklass har C gått i skolan 10 år, E 7 år och L 3 år.

Min känsla är lite splittrad. Jag sörjer det som inte blev som jag hoppades men jag gläds ändå åt det som har blivit.

Nu har mina kämpar ett välförtjänt sommarlov så vi får ladda batterierna inför höstens utmaningar!

Annonser

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

11 svar till “Om att sörja det som inte blev och samtidigt glädjas över det som har blivit

  1. Anna

    Önskar er alla det bästa sommarlovet 🌸🌿🌼🌱🌻 njut av ledighet och gör må bra grejer! Kram

    Liked by 1 person

  2. Linda Hoffmann

    Känner igen den splittrade känslan som jag upplever i din text. Sorgen. Rädslan. Vad ska hända? Å ändå se d små eller stora framsteg som varje barn i familjen har gjort utifrån sin förmåga. Det är så stora svängningar i tankarna att man blir alldeles slut. Å ändå måste man fortsätta och klara av att hitta nya vägar, möjligheter och se nya lösningar. Att vara den som alltid fortsätter att tro och hoppas med sitt barn så att kanske kanske kan barnet orka hitta en egen väg som passar just hen. Kram o tack för alla fina inlägg, som jag ofta läser för mina barn för att dom ska finna tröst och det gör dom. TACK

    Liked by 1 person

  3. Katarina

    Min son har inte varit i skola/fritids sedan tidig vår.Han har autism och add o slutar åk 2 nu. Jag som förälder kan känna stressen redan nu vid skolavslutning hur hösten kommer att börja. Hoppas sommaren bjuder på härliga stunder o minnen för er..

    Gilla

  4. Ninen

    Har också en 16 åring som lämnat åk 9 nu,med god närvaro men i princip inga betyg pga noll anpassningar från skolan..diagnoserna add o atypisk autism kom i åk 8 😦 åt medicin en period men vid senaste läkarbesöket togs den bort..ny läkare (igen) som ansåg att 16-åringen inte hade nytta av den utan dessutom var depprimerad( hm…autism…ny människa …inte särskilt talförd då såklart 🤔) , har även ett barn som gått ur åk 7 inga diagnoser men kraschade nu i slutet av vårterminen med depression och ångest vilket ledde till 0% närvaro sista veckorna ( var dock med dagen innan skolavslutningen o på skolavslutningen) ,ville inte ens i väg på sitt älskade fritidsintresse ,kämpat med att förska få iväg men läst mycket av vad du skrivit och försökt lägga ribban lägre och lita på vad barnet säger för att undvika en total krasch och att barnet ska bli en hemma sittare…bra stöd från barnets lärare 🙂 som stöttar oss föräldrar och barn
    Hoppas på läkarbesök nu i sommar och hjälp med måendet

    Gilla

  5. Ping: Mat och ätande | supermamsen

  6. Ping: Den här sommaren har det hänt något stort! | supermamsen

  7. Ping: Om det där merjobbet och klumpen i magen | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.