Om jobbet före, och efter, lönearbetet. Och om sköra framsteg.

Vi har haft en fantastisk vecka. Det har varit den bästa veckan på väldigt länge! Både C och E har gått i skolan enligt de scheman som de har.

E (åk 7) har gått heldagar precis som klassen och vägrar korta ner dagarna. Hen vill så otroligt gärna fixa skolan och göra som alla andra. Vi mer eller mindre tvingade E att läsa extra svenska/engelska istället för tyska. Tyska ger läxa samt att E ligger efter i både svenska och engelska så vi tänkte att det kunde vara smart att ta igen det. E är jättesur på oss över detta.

C (individuellt val på gymnasiet) har gått alla sina tre dagar den här veckan. Två dagar var planerat lediga. Den här veckan har C haft lära-känna-dagar. Nästa vecka ska C börja läsa sina två ämnen.

Det ligger mycket jobb bakom framstegen. Både från C, E och oss föräldrar. Både C och E har kämpat mycket med bristande ork och även låsningar gentemot skolan. De har fått kämpa med sig själva. E är svårväckt men hen har lyckats ta sig upp varje dag den här veckan med stöd av oss föräldrar.

Oron över hur det kommer att gå när det är mörkt och kallt finns där. Två år på raken har E kraschat ungefär vid höstlovet.

C kämpar mycket med tankar och känslor. Häromdagen sa C ”Det känns inte alls jobbigt att komma iväg. Jag vill att det alltid ska kännas så här! Jag vill inte ha jobbiga dagar!

Vi har pratat med C om att de jobbiga dagarna kommer att bli färre. För varje gång C tar sig till gymnasiet kommer oron att lätta. C är väldigt stolt över sig själv. Och vi föräldrar är så lyckliga över att få se hen lyckas.

Något som känns underbart skönt i hjärtat är att E var med på klassfoto till skolkatalogen den här veckan. E har, på grund av sin höga frånvaro i åk 5 och 6, inte varit med i skolkatalogen sedan åk 4. C har inte varit med i skolkatalogen sedan åk 5. Jag hoppas att hen kan vara med i gymnasiets katalog.

Det kanske låter som en fånig sak att glädjas över men eftersom de båda har haft så hög frånvaro har det blivit så tungt att titta i skolkataloger. Det är på något sätt så symboliskt för deras frånvaro. Det är så tydligt att de är utanför. Inte en i klassen. Inte en i skolan… Det gör ont.

Nu när jag har haft tre av tre barn i skolan i en hel vecka så börjar jag nästan känna mig som en ”normal mamma”. Det är ju så här de flesta mammor har det. Det är väldigt skönt.

Häromdagen i personalrummet på jobbet hörde jag ett samtal mellan några kollegor som pratade om sina tonåringar.
”Mina tjejer fixar det mesta själva nu! Det är skönt när de har blivit så stora!”
”Ja verkligen! Jag behöver bara gå upp och ta hand om mig själv. Barnen ställer sina väckarklockor själva, gör frukost och tar sig iväg!”
”Jag åker oftast hemifrån före barnen så de sköter sig själva!”

INSIKT!

Jag kommer aldrig att bli en ”normal mamma”. Jag måste påminna mig själv om det då och då.

Den här veckan har jag haft tre av tre barn i skolan. Bakom det ligger hårt arbete. Mina tonåringar har inga väckarklockor på ringning. De behöver bli väckta av oss föräldrar. Vi har självklart tidigare testat att de har egna väckarklockor men eftersom de kämpar så mycket med ångest/låsningar osv så behöver de få stöd/push/pepp av oss för att komma upp och iväg. E hör inte ens en väckarklocka när hen är i sin morgondvala.

Frukost fixar de inte heller själva. C för att hen inte orkar. E för att hen har svårt att äta överhuvudtaget. Jag har i veckan fixat toast till C och amerikanska pannkakor till E. En dag fick C ägg och bacon. Det är viktigt att de äter något eftersom ingen av dem äter skolmaten. Framförallt inte E med selektivt ätande.

Jag har planerat mitt arbete så att jag kan vara hemma och stötta dem varje skolmorgon. Ett par morgnar gav jag E skjuts till skolan.

Jag har hjälpt den med förberedelse inför kommande dag. Gått igenom schemat och hjälpt dem ta fram det som de behöver. Jag kan erkänna att jag curlar i den bemärkelsen att jag kompenserar för deras oförmågor. Samtidigt försöker jag på olika sätt träna dem i att ta eget ansvar. En dag i taget. En sak i taget.

Det är mycket jobb innan jag åker till jobbet. Och efter. Om mina barn lyckas med skolan är det värt det. Men ibland blir jag bara så himla trött. Häromdagen gick jag och lade mig kl. 21 helt slut.

Ett Facebookminne från förra året dök upp i mitt flöde. Ett fint minne men samtidigt jobbigt. Det är jobbigt för att det påminde mig om att även förra årets läsårsstart gick bra. Och sen brakade allt och jag hade två av tre barn hemma nästan hela förra läsåret.

Jag vill våga hoppas. Jag vill våga tro att det denna gång är mina barns tur att få lyckas.

Jag hoppas så jag nästan spricker. Och jag håller andan… Om vi faller blir fallet så hårt. Vi borde ha vant oss kan man tycka. Men nej, jag vänjer mig inte. Det är lika tungt varje gång.

En dag i taget. Vara i nuet. NU är det bra!

Annonser

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola

6 svar till “Om jobbet före, och efter, lönearbetet. Och om sköra framsteg.

  1. Annelie

    Hej. Som jag sagt innan tycker jag att du är fantastisk. Vilka kämpar ni är. Härligt. Vi är en familj som är något liknande. Glad att din son kom in på gymnasiet. Kom han in på sina poäng? Min son kom inte in ( fast högstadiet( som medverkat till att krossa honom) de lovade att allt var fixat). Så var inte fallet. Men han står som 1reserv och den ”nya” skolan är positiva till att han ev kan komma in,
    Jätteglad för er skull. Följt er länge nu och ni är så värda detta. Sen det här med normal familj, har alltid tänkt samma..hrm.lite avundsjuk på andra ibland. Men samtidigt så tacksam för mina fina godhjärtade barn. Jag gör också frukost mm, speciellt när jag märker att det är en svacka och de ör trötta. Tror de kommer att klara det själv ändån en dag 😀. Ha det så jättebra. Kram från Annelie Christensson

    Gilla

    • Tack för att du delar med dig! ❤ Och tack för pepp!

      C fick inga betyg i grundskolan utan läser in grundskolan i gymnasiets regi. Man kan istället ansökan om ett 10:e skolår men vi valde att göra så här pga att resursskolan ändå inte funkade. Vi kände att ett miljöombyte är bra. Bara att hoppas att C orkar! Kram

      Gilla

  2. Ylva Wiberg

    Hej! Jag känner igen nästan allt du skriver! Min son har börjat 7:an nu, och vi tjatade oss till stöd i liten grupp. Men han vill inte vara ”special”, så hela veckan har han varit med klassen enligt vanligt schema. Han känner ingen i klassen och jag är så rädd att han aldrig ska komma med i gemenskapen, för ska han lyckas måste han känna att han får vara med. Hans mentor, som själv har barn med autism, sa att jag kunde inte förvänta mig att han skulle få kompisar när han var så gammal som han är och har en diagnos. Kanske har hon rätt, men jag bröt ihop. Det känns som att ge upp innan matchen har börjat. Han är ju en supergo kille och en lojal kompis. Jag gör också det han kan tänka sig att äta till frukost, om det så är tacos, Nuggets eller bacon. Han äter inte heller i skolan, att äta vid 7 på morgonen och sen gå i skolan från 8 till 4 utan att äta kan ju aldrig hålla. När han började 4:an var jag också väldigt orolig, men det gick superbra. Första terminen! Sedan räckte inte orken riktigt. Han har alltid gått till skolan på morgonen, för han vill ju vara som de andra, men sedan gått hem när orken tog slut. Så jag håller också andan, men högstadiet är ju tuffaste tiden för de allra flesta, så vet inte hur han ska orka. Och vet inte hur jag ska orka om han inte gör det! Många kramar till dig!!!

    Gilla

  3. Ping: Det gör ont när bubblan spricker | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.