Den osynliga inre kampen

Två av mina tre barn kämpar med en inre kamp. För dem är det inte lätt att ta sig iväg till skolan.Inte alls självklart.

När C vaknade i morse märktes det att det var en tuff dag. När jag gick in i rummet för att väcka C mumlade hen ”Jag är trött…”

Jag sa ”Det är måndag! Då är man alltid extra trött! Jag fixar toast till dig nu som jag lovade.”

Jag lämnade rummet. Det är viktigt att jag inte visar C alla känslor som bubblar i mig.

Efter en liten stund kom C ut påklädd till köket. ”Det var bäst att jag gick upp direkt! Annars hade jag nog inte kommit upp!”

Så starkt av C! Bra tänkt!

Jag fixade toast. C kunde inte äta. Hen sa ”Det känns inte bra idag! Jag känner mig inte alls taggad…”

Jag sa ”Ibland är man inte taggad men vissa saker måste man göra ändå!”

Jag tog fram en smoothie till C och bad hen dricka den.

C skruvade på sig och sa igen ”Jag är VERKLIGEN inte taggad idag!”

Jag valde att inte bemöta det. Bara låta det vara. Låta C ha sin inre kamp.

C kom till mig ”När måste jag åka?”

C skulle ta moppen.

”Om ca 10 minuter” svarade jag.

”Nä jag åker nu bara så jag har det gjort! Jag kan inte vänta för då kommer jag inte att klara det!”

C åkte iväg.

Kvar i hallen stod jag med glädjetårar rinnande ner för kinderna.

Den inre kampen ser ingen. Ingen i skolan kommer att förstå Cs bergodalbana. Den märks inte. Den sker hemma. Ibland vinner C kampen. Som idag. Andra dagar förlorar C och är hemma.

Kampen tar mycket energi. Varje vinst är en stor seger. Jag är så stolt över C!