Min identitet

Vem är jag? När jag tänker på MIG så är jag en gift kämpande NPF-mamma med tre barn med olika diagnoser, varav två dessutom har (har haft hoppas jag!) lång problematisk skolfrånvaro.

Under två veckor i början av den här terminen gick allt jättebra. Jag hade tre av tre barn i skolan. Min roll som hemmasittarmamma försvann. Fantastiskt skönt. Men också… TOMT. Det låter helt absurt men det kändes som om jag hade förlorat en del av min identitet.

Vem är jag om jag inte kämpar för mina barns skolgång? I nästan fyra år har mitt liv gått ut på att stötta mina barn så att de får en fungerande skolgång. Förra läsåret var jag på ca 70 möten för mina barns räkning.

Jag funderade kring så knäppa saker som ”Vad ska jag nu skriva om i bloggen?”. Om jag inte har ett tufft liv dör min blogg. Det kändes jättekonstigt. Den här bloggen har ju blivit en del av min tillvaro. Jag har upp- och nergångar och jag bearbetar dem här.

Sen kom dagen då båda mina hemmasittare backade och var hemma en dag. Samma dag dessutom. Jag blev självklart VÄLDIGT ledsen över detta men plötsligt hade jag något att bearbeta och skriva om i bloggen. Min identitet kom tillbaka. Jag ÄR en kämpande mamma.

Vill jag vara en kämpande mamma? Egentligen inte. Jag strävar ju hela tiden mot ett lättare liv med barn som mår bra och klarar de krav som samhället ställer på dem. Jag längtar efter flyt i tillvaron. Jag gör verkligen det!

Denna tillfälliga uppgång fick mig ändå att inse (återigen! För jag har insett det förr!) att jag låter min NPF-mamma-roll sluka mig.

Jag är inte ”bara” en kämpande NPF-mamma. Jag är också en fru, en syster, en vän, en kollega, en dotter, en granne… Jag måste låta dessa delar av mig ta mer plats.

I min strävan efter att mina barn ska må bra kommer en del av mig att försvinna om jag lyckas. NPF-mamma kommer jag alltid att vara men förhoppningsvis inte lika kämpande som nu. När/om den dagen kommer så vill jag uppskatta den. Inte känna mig vilsen och tom. Jag har inte bara ett uppdrag som mamma. Jag har ett uppdrag att leva för min egen skull också. Bara för MIG. JAG ÄR VIKTIG!

Annonser

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare

7 svar till “Min identitet

  1. Kanske du skulle kunna vara stöd för andra i liknande /samma situation i framtiden ❤ andras erfarenheter och igenkänning är guld värda. /Bonusmamma till tjej 15-år hemmasittare utan diagnos

    Liked by 2 people

  2. tjajka

    Det är så svårt att växla ner när det börjar gå bättre. Anspänningen ligger kvar. Den ständigt närvarande rädslan att allt ska krascha igen gör att man går runt i någon slags känsla av ständig jour.

    Frestas ständigt att hitta ett nytt, intensivt projekt att gå in i, samtidigt som min kropp skriker att den inte orkar med ett projekt till. Varför är det så svårt att bara slappna av och börja göra saker som känns lustfyllda och energigivande? Jo, tänk om mitt barn kraschar igen och jag inte märker det i tid för att jag inte längre har 100-procentigt fokus?! Det får ju inte hända. Häri ligger min egen fälla just nu. Jag vågar inte ta ledigt, men orkar samtidigt inte fortsätta vaka.

    Tack för inlägget. Det gav mig något att tänka på i min tillfrisknadsprocess.

    Gilla

  3. Anna Melin

    Viktig insikt! Ta hand om Dig 💕

    Liked by 1 person

  4. Lisa

    Mmmm. På nått sätt får man se till att ha intressen/aktiviteter som lätt går att skala ner och skala upp. Lyssna på musik, dansa, läsa böcker, rita och måla…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.