Hur kunde det få hända?

Om några veckor har C, min 16-åring, varit hemmasittare (hemma från skolan) i fyra år. FYRA ÅR!!! Hur kunde det få hända? Och hur kommer det sig att C fortfarande är hemmasittare trots att vi föräldrar har gjort ALLT I VÅR MAKT för att stötta C?

En förklaring kan vara att den hjälp vi hade behövt inte finns. C hade behövt tidigt stöd i hemmet från en psykolog eller kurator men de gör inte hembesök (tro mig vi har försökt!) vilket innebär moment 22 som vanligt. C har svårt att ta sig hemifrån men måste ta sig hemifrån för att få hjälp med att ta sig hemifrån. Vilken bra hjälp! NOT!!!

En annan faktor är att C blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur C mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa C. Och C mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att C kommer till skolan!”.
Som om vi inte visste det… Som om inte vi tyckte att skolan var viktig… Som om vi bara lät C vara hemma utan att kämpa… Vi är två högskoleutbildade föräldrar. Vi tar inte lätt på skolplikten. Utbildning är viktigt.

Men utbildning är inte viktig på bekostnad av måendet. Som förälder måste man skydda sina barn och i vissa fall kan det innebära att skydda barnet från skolan. Det kan vara ett skydd från en otillgänglig lärmiljö, ett skydd från intryck, ett skydd från för höga krav, ett skydd från mobbare eller allergener… När ens barn har ångest och uttrycker ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen” och kräks av ångest när vi försöker få barnet att gå till skolan. När barnet ligger i fosterställning och skakar. Då måste man som förälder säga STOPP!

C blev rejält bränd när ingen lyssnade. C slutade gå i skolan på hösten i åk 6 (ht-14). Ny skola i åk 7 (vanlig högstadieskola), resursskola i åk 8 och 9, ny skola nu för att läsa in grundskolebetyg i gymnasiets regi… Men problemet kvarstår. Skolan ger C ångest och hen låser sig. Det kan fungera i några veckor och sen kommer en ny krasch. C har fortfarande inte fått den hjälp hen behöver.

Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit.

Det är också oerhört viktigt att lyssna in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”.

Om en elev inte orkar med sin fritid behöver skolan se över vad som tar för mycket energi i skolan. Barn ska orka skola OCH fritid. De ska inte behöva hålla ihop.

Nu har vi blivit kontaktade av gymnasiets kurator som vill stötta C. Jag sa ”Vi tar gärna emot hjälpen om du kan komma hem till oss! C har svårt att ta sig iväg!”
”Nja… jag har egentligen inte den möjligheten…”

Okej, då kör vi år fem hemma då… Eller?

Hur kunde detta få hända? Svaren finns i min text.

Ingen lyssnar på eleven.
Ingen lyssnar på föräldrarna förrän det har gått för långt.
Inga anpassningar görs.
Ingen vettig hjälp finns…

Det värsta är att detta fortsätter att hända. Det händer barn/familjer varje dag.


Min förhoppning är att min blogg på något sätt ska kunna hindra att detta händer fler familjer. Det är därför jag vill dela med mig.

Vandra inte samma spår som vi har vandrat. Gå andra vägar! Nya bättre vägar!
Dela gärna vidare till alla som ni tror behöver läsa detta för att förhindra att fler barn blir hemma från skolan!

Annonser

32 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

32 svar till “Hur kunde det få hända?

  1. Maria

    Hej!
    Jag har en liknande kamp med min 17åring, som dessutom har njursvikt, är nytransplanterad och äter massor av väldigt tidsbestämda mediciner.
    Vet inte om distansstudier för gymnasiet är något för ditt barn.
    Min son har nyligen börjat 1an på Tekniska programmet via Hermods distansgymnasium. Det är eg tänkt för svenska ungdomar utomlands, men vi fick dispans. Det är hemkommunen som godkänner.
    Än så länge är det positivt och han är glad att känna sig med i ”spelet” igen. Hans ADD, OCD och njurproblem skapar fortfarande mkt kaos, men skolan kan ju bli nåt som funkar.
    Kanske nåt för er. Kram

    Gilla

  2. Mensåattja

    Tack för din blogg, det känns bra att veta att jag inte är ensam vilket ju är super hemskt att fler barn har samma situation och nästan samma identiska historier om sin skolgång, det är så så sorgligt att det pågår år ut och år in utan att man tar tag i hela skolan i hela Sverige och inför inkluderingskompetens för all skolpersonal, från vaktmästare till rektor.
    Hoppas ni får det bättre snart 💗

    Gilla

  3. Lisa

    Varför söker ni i te en privat terapeut, vet flera som om de krävs besöker klienten hemma el träffas på stan tex. Dock är det en kostnadsfråga de ja känner tar 750 för en session men oftast löser de sina klienters problem relativt snabbt jämfört med vanliga psykologer. Själv blev jag dömd av vanliga vården att aldrig skulle bli bra. De var inte någon idé ens satsa resurser på mig tog 1 år i privat terapi så var jag en helt annan person som arbetstränade 40 timmar i veckan och mådde bra. De som vården sa aldrig skulle inträffa

    Gilla

  4. Ana

    Blir så ledsen av att läsa detta. Har själv en son som varit hemma ett år och har börjat skolträna nu för att ta sig igenom o gå om 9an. Det kanske är olika beroende på vart man bor men vi fick hjälp av mellanvården (instans som jobbar under BUP men som just gör hembesök där det inte fungerar annars) som kom hem till oss och pratade både med oss som föräldrar och med vår son. Underbara människor men mycket värme o empati. Kolla om inte det kan finnas. Nu är han på god väg och nedstämdheten nästan borta, men det sliter på oss alla. All styrka o kärlek till er ❤
    Såg just att det var ett äldre inlägg, hoppas innerligt att det blivit bättre…

    Gilla

  5. Hej ! Jag får så mycket information ,tips och kraft från att läsa din blogg .
    Jag vill bara säga att jag lyckades med att få hem en psykolog åt min son fån Bup .
    Jag tycker verkligen att det borde vara lika i alla Landsting .
    Mvh Erica

    Gilla

  6. Anna

    Hej känner igen mig så mycket i din berättelse vår son 16 år är hemmasittare 5 året nu skulle börja 1 ring på Flex programmet anpassat för barn med skolproblematik , men vi fick inte ditt honom , då erbjöd dom jobba hemifrån två dagar i vecka a 1. 1/2 timme med skoldatan dom har anpassat L intresse . Så att han ska bli moteverad . Första dagen i dag och det gick 👍🏻 . Ni har rätt till det all lycka till nu det viktigaste är att din son mår bra inte att han måste gå till skolan kram ❤️❤️❤️❤️

    Gilla

  7. Oj. Vilken spännande fråga.
    Jag jobbar själv i skolan och vi jobbar hårt med att se till att våra elever trivs.
    Kommer följa din blogg!

    Gilla

  8. Så tråkigt att läsa detta, som ni och C kämpar och kämpat. Kram till er. Har ni funderat på att pausa allt vad skola heter och kanske att C kan få praktik nånstans i stället? C kan alltid läsa igen sina betyg senare i livet. Kram 💟.

    Gilla

  9. Anna

    Tack vare din och några andra bloggar tog vi beslutet att placera vår son i resursskola redan från förskoleklass. Den kommunala skolan där vi bor har en ledning som var helt oförstående för vår önskan om resurs. Rektorn sa på riktigt att han nog skulle mogna över sommaren (och därmed inte ha autism längre??) och att en resurs skulle skada hans självförtroende. Nu går han i en klass med tre barn och två pedagoger och trivs jättebra. Man trodde ju lite naivt att de inom den kommunala skolan skulle vara mer pålästa så här år 2018 men tyvärr inte.

    Gilla

  10. Gunka

    Hej, åh vad sorgligt detta är att läsa, hur svårt det är för alla dessa barn och er, deras familjer. Att det ännu inte finns någon bra hjälp att få! Jag ”tvingade” min son efter påtryckning från både skola och omgivning i flera år. I andra året på gymnasiet kraschade vi både han, hans syster och jag. Vi var sjuka i flera år, jag kämpade som Goliat mot jätten för att få både son och tonårsdotter på fötter… det fu kade några år, men sedan 7 år är sonen med GAD, AS OCH ADD isolerad i sitt hem, dottern mår bra, jag arbetar 50%. Detta var över 20 år sedan, Sonen är snart 40 år och jag lider med er alla…trodde att allt var bättre för personer med NPF idag 🌺

    Gilla

  11. Gunka

    Hoppas att ni inte blev förfärade av mitt inlägg, med tanke på tidsperspektiv m m. Sonen börjar må lite bättre och han och jag kämpar för att han ska kunna klara sig själv så mycket det går… Kram

    Gilla

  12. Hej! Råkade hitta din blogg när jag gogglade på något helt annat, men kände direkt att jag måste läsa mer. Min äldsta, också -02:a kraschade i 8:an. Vi hade tur att skolan faktiskt till slut insåg att dom inte kunde kräva mer närvaro än hon orkade, och med gemensamma krafter gick hon ut 9:an med skyhög frånvaro men godkända betyg. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan jag tänkte tipsa om att en del terapeuter jobbar över skype. Jag har en vuxen kompis som inte klarar av att gå hemifrån och han sköter allt sådan via skype. Verkar funka bra för båda parter.
    Ett annat tips, nu vet jag inte var ni bor, men om det är i Stockholmsområdet så kanske det här kan vara intressant. Jag var på ett föredrag där rektorn berättade om sin verksamhet och jag började gråta för jag önskade så mycket att den förståelsen funnits på min dotters skola.
    http://skolvarlden.se/artiklar/sa-blev-deras-skola-npf-sakrad

    Gilla

  13. Karin

    Har barn som är hemma rätt att få ha sin skola hemma?
    När vi är på möten så trycker de mkt på att det är viktigt att hen är i skolan…men det är då det skiter sig… är verkligen skolplikt lika med att man måste vara på plats i skolan?

    Gilla

  14. Anna

    Så hemskt jobbigt för sonen och er. Kan ni titta framåt nu, strunta i skolan och skapa ett bra liv utan den där utbildningen? Det måste vara viktigt att få en god självkänsla och känna att man klarar något. Ett arbete som lockar, någon dag i veckan? Jag försöker peppa min son (som har liknande problem med skolan, ännu ej hemmasittare men på vippen) med att han kommer ha ett härligt liv efter skolan, då han kan styra mer själv. Skolan är inte allt ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.