Som mamma till ett barn, Calle 16 år, som inte har haft en fungerande skolgång på fyra år och har högfungerande autism så finns det en enorm rädsla och oro som gnager. Tänk om Socialtjänsten tar mitt barn!
Under de senaste fyra åren har vi fått ungefär en orosanmälan/termin till Socialtjänsten baserad på frånvaron. Jag tror att det är tre gånger vi har blivit utredda. Första gången var på vårt eget initiativ då jag gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten när Calle i årskurs 6 slutade gå till skolan och skolan inte lyssnade på oss.
Samtliga gånger har vi blivit ”godkända” av Socialtjänsten som har bollat tillbaka till skolan och sagt att det är deras jobb att se till att Calle kan vara där. Vi har haft turen att möta personer som har en vilja att förstå vår situation. Andra har inte samma tur. Det verkar hänga mycket på vem man möter på Socialtjänsten. Fel person kan förstöra ens liv och splittra en familj.
I en orosanmälan skrev läraren ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning”. Det intressanta här var att Calle fick sin diagnos 8 månader efter att han hade blivit en hemmakämpare med ångest.
En gång skrev läraren ”Mamman pratar om att Calle har ångest men när vi frågar Calle säger han att han inte vet om han har det”. Min bedömning av mitt barn när han låg i fosterställning på golvet och skakade och kräktes och sa att han hellre dog än att gå till skolan var att han hade ångest. Sen sa ju inte jag ”Calle nu har du ångest!”. Så det är ju inte så konstigt om barnet inte håller med eller förstår.
Jag har fått höra, när jag var sjukskriven, att jag borde jobba för att föregå med gott exempel. Som om gott exempel inte är att vara rädd om sig själv.
Jag har fått höra att vi borde pressa Calle mer, tvinga honom till skolan.
Jag har fått höra att vi borde straffa Calle när han inte går till skolan.
Jag har fått höra att om Calle får vara hemma själv och ha tråkigt/må dåligt så kommer Calle att välja att gå till skolan sen. Som om det är ett val Calle kan göra. Om man tror det har man NOLL förståelse för hemmakämparproblematik.
Calle väljer inte att vara hemma för att han inte vill gå i skolan. Calle är hemma för att han inte KAN/FÖRMÅR gå till skolan.
Jag har fått höra att jag curlar för mycket. ”Visst borde Calle som är 16 år nu kunna laga middag någon dag i veckan och fixa egen frukost!”. Nej, vi kan inte kräva det av honom. Numera är Calle mer självgående på många plan men vi kan inte pressa honom mer än vi redan gör.
Igår var det en artikel på SVT Nyheter (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/autism-och-aspergerforbundet-barn-tvangsomhandertas-for-att-de-har-autism) där det stod om att barn med autism tvångsomhändertas just för att de har autism.
I Rapport igår var det också ett inslag om detta, https://www.svtplay.se/video/19236131/rapport/rapport-7-okt-19-30-3?start=auto&tab=2018 , 10 min 35 sek in i programmet.
I Rapportinslaget säger Nicklas Mårtensson, förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet: ”Tvångsomhändertaganden beror ofta på att Socialtjänsten missar autismen hos barnet och att föräldrarna anpassar kring barnets autism genom att t ex anpassa vardagen, begränsade kontakter med andra familjer, eller kortare skoldagar eller färre maträtter. Då tror Socialtjänsten att det handlar om bristande omsorg när det egentligen handlar om tvärtom att föräldrarna anpassar för barnets bästa.”
Precis så gör vi! Och så tror vissa, som inte har kunskap om autism och behov av anpassningar, att vi missköter våra barn.
Att de kan gå så långt att någon tar mitt barn är min största rädsla! Okunskap är farligt!
supermamsen 
Håll tummarna för att jag haft tur med ”mina” socialsekreterare. Orosanmälan p g a skolfrånvaro och vårdnadstvist med oförstående pappa. Utredning snart klar.
GillaGilla
Håller tummarna! Många kramar ❤
GillaGilla
Har samma känsla – den där ständigt gnagande oron i magen över att man inte ska bli lyssnad på och att någon eller några som inte har tillräcklig kunskap, empati eller sympati ska ta ett förödande beslut om att omhänderta ens barn och ödelägga en hel familj.
Det är hemskt att det är så stor igenkänning men samtidigt skönt att veta att man inte är ensam. Kämpa vidare! Du är en bra mamma som gör det som är bäst för dina barn och er familj och låt ingen annan få dig att tro något annat! Styrkekramar / Anna
GillaGilla
Tack snälla ❤❤❤
GillaGilla
Har en 13 åring som ganska nyligen fick autism nivå 1 diagnos. Som jag var orolig för innan gick inte byte till högstadiet bra fast vi föräldrar försökte förbereda och berätta så mkt vi kunde till nya skolan. Ändå har det blivet så nu att sonen haft mkt frånvaro och mått sämre och sämre. För snart 14 dagar sedan blev han ledsen på sin lärare som antagligen bemötte honom klumpigt. Han kom hem gråtandes arg och orolig. Sen ville han absolut inte gå till dennes lektioner igen. Med resultatet att han inte klarat gå till skolan alls. Specialpedagogen har lovat att läraren ska höra av sig på telefon och prata med oss och sonen och specialpedagogen skulle återkomma med lösning/anpassat schema men har fortfarande inte hört av sig. En vecka i morgon. Sonen mår jättedåligt och jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Det du skriver om soc gör mig ännu oroligare.😢
GillaGilla
Så ledsamt! 😢
Hoppas skolan möter upp bra.
Ang soc så finns det ju folk som har fått bra hjälp också. Men det gäller nog tyvärr att ha lite tur i lotteriet och så borde det inte vara.
Stor kram ❤
GillaGilla
Jag upplevde den mardrömmen. Jag hade otur med både personal i skola och på socialen. Det slutade med att jag blev anklagad för barnmisshandel ( grundat på något som senare visade sig vara läraren som gjort.)
Vi blev skickade till ett HVB hem där ingen hänsyn togs till diagnoser.
Fick hjälp av en organisation så att vi fick komma hem men sen började skiten om efter en vecka.
Fick en känsla av att de tänkte ta akut lvu ( vi va sjuka hemma och fick mail av skolan att det va superbilligt att barnen skulle till skolan dagen efter.)
Jag packade två väskor tog mina barn och flydde landet samma natt. Mina barn hade inte överlevt en sådan social runda till.
GillaGilla
Så tufft! 😢 Förstår din rädsla. Hoppas verkligen att allt är bättre för er nu! ❤ Kramar
GillaGilla
Den rädslan har jag varje dag, att de ska ringa igen från socialen att jag har fått ännu en orosanmälan på mig..
Min dotter var då fortfarande under utredning, senare konstaterad grav ADHD. Jag själv har också en adhd diagnos och har tre yngre barn. Det var när de yngsta var lite över året och jag sov mindre än en timme i sträck varje natt. Men jag såg till att mina barn hade rena kläder och mat i magen, jag jobbade orimliga pass men såg ändå till att ha hemmet rent, inte sterilt, men inga småsaker barnen kunde kväva sig på eller kemikalier de kunde bli förgiftade av. Jag hade mer eller mindre inte sovit en natt på två år. Tillslut sprang jag in i väggen och det första sociala hotar med är att tvångsomhänderta mina två äldsta barn!! Som att jag inte redan var knäckt, men ta dem jag lever för ifrån mig???!!! När det fanns sååå mycket annat de hade kunnat hjälpa mig med om de bara pratat med mig, med oss innan de hade sina förutfattade meningar! Som tur var då, hade min dåvarande sambo lite styrka och vett att skälla ut dem och förklara det de inte såg! Det enda som hände av detta var att jag fick ännu sämre självförtroende och kände mig som världens sämsta mamma och gick in i en djup depression som jag fortfarande inte är frisk i från. De såg ner på mig som om jag var ett kryp, de såg inte allt jag gjorde och kämpade för utan förstorade bara allt jag inte gjorde..!! 😭 Efter detta tappade jag all tillit till att socialen finns för att hjälpa, tror snarare det är tvärtom!!
GillaGilla
Vilken ledsam historia 😢
Många varma kramar till dig!❤
GillaGilla
Ja.. Så trist att det måste bli såhär att man ska ha orken till att strida med myndigheter också, när all ens energi går till att få vardagen att fungera som hos ”vanliga familjer”..
Älskar din,blogg den första jag följer! Varma kramar till er och tack för att du delar med dig! ❤️
GillaGilla
Tack! ❤ Stor kram
GillaGilla
Vi har haft kontakt med socialen efter en orosanmälan. Det är fortfarande ett trauma och öppet sår hos oss föräldrar. Har aldrig känt mig så missförstådd, livrädd och maktlös. Bland annat sa kvinnan från soc på mötet att vår yngsta son är försummad eftersom hans bror har npf. Och plötsligt handlade mötet inte bara om äldsta sonen utan också om oro för lillebror. När jag hävdade att det inte stämde (lillebror är inte försummad) sa kvinnan ”men vi vet att barn som växer upp med syskon som har npf har det tufft och inte får den uppmärksamhet de har rätt till, så är det bara”.
Det gick bra och soc tog inte våra barn. Men rädslan att någon ska ringa igen, att grannen ska tröttna på min pojkes skrik, att sonen ska säga något i skolan som missuppfattas…Den rädslan sitter som en tagg i själen och leder till enorm stress varje dag.
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
Den skräcken 😱 min son blev placerad. De nio värsta månaderna i både hans och mitt liv 😭
GillaGilla
😪❤❤❤
GillaGilla