De senaste veckorna har jag känt att jag misslyckas med alla mina åtaganden som förälder. E skulle haft ett utvecklingssamtal, men jag lyckades inte få med mig E, som kände att hen inte vill åka till skolan nu när hen har varit hemma en längre period. Jag fick avboka. Jag kan förstå att E tycker att det känns jobbigt.
E har fått uppgifter att göra hemma för att inte halka efter. Jag lyckas inte motivera E att göra uppgifterna. Vad jag än säger eller gör så går det inte. Det är inte många eller stora uppgifter och jag har sagt att jag kan vara med och hjälpa och stötta men det går inte ändå.
Jag får just nu inte i E någon annan mat än chicken nuggets från McDonalds. Det köper jag (eller maken) på väg hem från jobbet. Jag lyckas inte få i E någon frukost innan jag åker till jobbet. E är utan mat hela dagen. Jag kan ringa och påminna E om att äta något men det hjälper inte. Så ofta som möjligt tar vi hjälp av mina föräldrar att leverera chicken nuggets även till lunch. Att ge E pengar till mat hjälper inte för hen tar sig inte iväg själv.
Jag lyckades inte få med mig C till ett möte på gymnasiet för att titta på andra alternativ än studier. C låste sig. Som vanligt när det gäller att ta tag i, och prata om, hens situation. Det är som att C inte ser några vägar eller möjligheter alls.
FAIL
FAIL
FAIL
FAILDet är vad jag har gjort. Och det gör ont.
Om nu jag känner så… Hur känner då mina barn? De måste ju känna samma sak. FAIL.
DET gör ännu mer ont.
Jag vill verkligen inte att mina barn ska känna att de misslyckas. Men de vet ju vilka förväntningar/krav de har på sig. De vet att de inte gör det som är avtalat, det som de borde.
Jag vet att jag inte lyckas med det som jag borde.
Det är en tung känsla att bära på. En tung börda.
Men är mitt föräldraskap endast bedömt efter mina barns skolgång? Ibland känns det nästan så. Det känns som att man blir sedd som en misslyckad förälder när man är i en situation som vår.
Misslyckas jag i mitt föräldraskap egentligen?
Mina barn har föräldrar som bryr sig, stöttar och är väldigt engagerade.
Föräldrar som söker hjälp, läser på, går på möten…
Föräldrar som finns närvarande och lägger sig i (vilket C tycker är jättejobbigt! 😉).
Föräldrar som lagar olika rätter och försöker få i alla barn mat.
Föräldrar som älskar dem och tröstar dem.
Föräldrar som lyssnar in sina barns mående.
Allt det är inte FAIL. Jag måste sluta vara så hård mot mig själv. Jag är inte misslyckad. Jag gör mitt bästa varje dag. Och som på bilden nedan ”Ibland kan man bara inte fast man vill och måste”.
Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Inte mina barn heller.
Bild lånad från Facebook. Konstnär Camilla Bergman
supermamsen 
Jag vill bara säga: du ÄR en fantastisk förälder. Detta att ha barn som har funktionshinder som inte syns på utsidan tar musten ur en. Kraven från skolan tar musten ur en. Du kämpar så hårt. Du är bättre än de flesta. Vårt samhälle är inte byggt för att ta hand om alla sorters barn, en del hamnar utanför, och föräldrarna får bära smärtan, när barnen inte passar in, bära den tillsammans med barnen som lider och känner sig värdelösa.
I have a dream……..som Martin Luther sa. Min version av hans tal är att jag drömmer om att den allmänna skolan skulle ha resurser för att nå alla barn, att stödet skulle finnas för alla. Styrkekramar till dig!
GillaGilla
Tack snälla ❤❤❤ Vi delar dröm.
GillaGilla
Förstår din känsla, så ledsen för er skull. Tänker om E mår sådär borde hen kanske få bli sjukskriven ett tag för att hitta sin ork och energi igen, så du el pappan kan vara hemma och stötta med omtanke, hjälp med maten etc. Hitta glädjen i livet så får skolan stötta med det den kan ❤️
Stor kram ❤️
GillaGilla
Tack ❤ Har också tänk den tanken. Får se hur vi gör. Kram!
GillaGilla
Man tar ofta på sig andras orimliga krav och glömmer att de inte alls vet hur krävande de saker de begär är. Det kan vara små saker för ett normalfungerande barn, men som att bestiga K2 för ett barn med funktionsnedsättning och utmattning.
Försök släppa det. Du är inte bara good enough-förälder, du är mycket mer än good enough!
Dock undrar jag vad läkare säger om att hemmasittare inte äter på dagarna? När vi var i samma situation (hemmasittare, utmattning,depression) och ingen mat om inte en vuxen var hemma fick vi läkarintyg för att kunna vabba eftersom depression också förvärras av att man inte får i sig tillräcklig energi.
GillaGilla
Vi har precis fått hem nytt läkarintyg om förlängd VAB. Vi funderar på hur vi ska lösa allt. Det är jättetufft.
Tack ❤
GillaGilla
Tycker du o ni gör ett fantastisk jobb istället för att misslyckas, stor heder och eloge och vilken tur för era barn ❤ Förstår att det är tufft med VAB eller sjukskrivning men kanske halvtid för att se till att E i alla fall äter. Mat är ju grundläggande behov o utan den lilla energin är det svårt att orka öht. Sänder all kraft och styrka till alla stackars barn, unga, föräldrar och oss som kämpar för våra barn. Kram ❤
GillaGilla
❤
GillaGilla
Å kära du, förstår att det känns fruktansvärt tungt. Men du och övriga som kommenterar har rätt, du gör ett fantastiskt jobb!
Dessutom är du en stor förebild. Jag lär mig otroligt mycket av dig!!
GillaGilla
Tack snälla ❤
GillaGilla
Förstår att det känns tufft och svårt. Men jag tycker att du är för hård mot dig själv. Det låter verkligen som att ni försöker med allt och lite till. Man kan inte göra mer än att försöka och sitt bästa.
GillaGilla
Tack 💕
GillaGilla
Det hjälper att läsa din blogg. Att inse att vi är inte ensamma i att ha det så här.
Jag fick rådet när vårt barn var ca 2 år att inte göra annan mat, utan de skulle lära sig att äta det som serveras. Tack o lov att jag följde min magkänsla väldigt tidigt och gjorde annat eller att han fick äta rester som funkar. Skulle inte förvåna mej om han idag hade haft stora problem med maten om jag hade följt rådet, han är idag 9 år.
Vi är många föräldrar som ser under ytan och förstår vad som sker. Lycka till! Till oss alla!
GillaGilla
Tack ❤❤❤
GillaGilla
Du är en fantastisk förälder. Bra att du påminner dig själv om det! ❤️❤️❤️
GillaGilla
Tack snälla ❤❤❤
GillaGilla
Hej, som alla andra är jag grymt imponerad av din ork och hur du behåller hoppet i en så jobbig situation. Jag läser allt du skriver och suger åt mig som en svamp för att kunna stötta min son (adhd komb form) på bästa sätt. Skolan tar verkligen all kraft från en som förälder, först ska man hantera situationer hemma och sen parera med alla skolkrav… tack för att du delar med dig!
Ps. Du kanske redan sett men lidl har chicken nuggets som är nästan likadana som McDs, i frysdisken. Tänker att det kanske kan vara ett komplement att ha hemma när det tryter?
GillaGilla
Tack! ❤
GillaGilla
Scenario;
Jag har ett ärende, sen kommer jag hem och hämtar H, som är 23. Vi ska handla för det ekar i skafferiet, vi MÅSTE verkligen.
Jag skickar sms, H kommer ut och sätter sig i bilen.
-Tog du inte kassarna med dig, säger jag.
-Näe.
-Men vi ska ju handla?
-Men du SA inte att jag skulle ta dem, säger H.
Nej, det gjorde jag ju inte, och det är ju inget att bråka om, det finns kassar i affären som vi kan köpa.
H svarar enstavigt och knappt hörbart när jag försöker prata om vad vi vill äta i veckan som kommer. Jag inser att han är hungrig.
Vi tar en hamburgare innan vi går in i affären.
Det blir en trevlig handling, H är på gott humör igen när blodsockret stigit, vi plockar i varsin disk och det går fort, vi är snart ute igen.
På kvällen tänker jag tillbaka. Om man är så hungrig att man inte orkar prata, hur ska man komma ihåg kassarna då?
När man är mätt så funkar det att handla, men jag inser plötsligt HUR otroligt mycket H, som är en av de intelligentaste människor jag känner, måste kompensera intellektuellt när autismen sätter krokben för hen.
Kompensera HELA, HELA tiden för att få livet att funka.
Och så undrar folk varför dessa människor kraschar av utmattning?
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
💕
GillaGilla
Ping: Hoppet | supermamsen