Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.
För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.
Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.
Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).
En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.
Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.
Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?
supermamsen 
Vi har haft plan B och C I bruk I 6 år…Äntligen efter 6 års kämpande fått diagnos och dottern 14 år i hem/ webbskola just nu . Lätt asperger/ add och enligt dottern högkänslig. Många och långa år har det varit och flera på kommande. 😍 Men kärleken och kämpat glöden tar aldrig slut. Kram på er och Tack för din blogg. 😍
GillaGilla
❤❤❤ kram
GillaGilla
Onekligen blir man uppfinningsrik…
Barnet vill inte gå till skolan. Tänker aldrig gå ut och absolut inte vänta på att jag hämtat bilen i garaget
Vad passande det är att just då råkar morfar ringa och han är lurig och säger att de ska smyga.
Att hennes mamma i lönndom talat med morfar och gjort upp via sms låssas vi inte om.
A gillar att smyga och vara lurig.
Så… Skor på, ryggsäck och snabbt ut…för hon ska ju bara titta ute lite snabbt… Sen ringer hon skrattande från bilen.
Ha ha… Där fick jag.
👍😊
GillaGillad av 1 person
Underbart! ❤
GillaGilla
Ger upp efter 5 år i Göteborg, hemmasittare från början i förskolan men nu är hon för stor och stark att tvinga och förskolorna, 3 stycken fsk har vägrat tillgodose behov och alla kränkt henne.. Nu ger vi upp, flyttar från stan som jag tack vare inget ha fungerat någonstans från början, hatar.
GillaGilla
😥❤❤❤
GillaGilla
Ska vi åka någonstans har vi alltid snacks/frukt med oss, behövs då sonen väldigt lätt får lågt blodsocker/blir på dåligt humör om han inte äter regelbundet.
Vi försöket alltid komma så tidigt som möjligt till en plats för att sonen ska hinna ”landa”. Som i på midsommar när vi hälsade på några vänner, då kom vi en dag innan själva firandet. Det minskar risken för utbrott.
Nu har vi bil och det känns som något vi måste ha för att våga åka någonstans, att inte vara beroende av buss eller någon annan om situationen inte fungerar och vi måste ta oss därifrån.
Paddan är alltid med, då kan sonen gå undan och sitta i lugn och ro med den.
GillaGilla
👍❤
GillaGilla
Slår mig nu att vad vi håller på egentligen, denna osynliga projektledning, nödutgångar och plan a,b och c. Som tar så mycket tid och kraft att vi ibland inte ens vågar eller orka försöka…
GillaGilla