Ibland kan jag känna mig så besviken och ledsen över att jag inte får mer tacksamhet och uppskattning från mina barn. Det känns som om jag (och maken) verkligen gör allt för dem.
Jag stöttar och fixar på alla sätt. Jag gör olika rätter så att alla barn får i sig mat, jag kör dem så att de kommer iväg till skolan, jag förbereder dem på olika saker så gott det går, jag har kontakt med deras olika skolor för att försöka tillrättalägga så mycket som möjligt…
Jag kan ha lagat tre olika maträtter till middag och så kommer Emil och smakar på det han brukar tycka om och säger ”Det var inte gott!” och lämnar bordet. Inte ens ett ”Tack för att du tänkte på mig!”
Det kan kännas som att jag bara får skit tillbaka ibland ”Ni gör aldrig mat jag tycker om!”, ”Ut ur mitt rum!”, ”Stäng dörren!”, ”Lägg dig inte i!” osv. Det känns tungt ibland. Jag gör så mycket och får så lite tillbaka.
Eller får jag lite tillbaka egentligen?
”Mamma! Tack för att du fixade mat till mig!” säger Emil när jag står och fixar toast till honom klockan 21 eller åker en sväng till McDonalds efter den hemlagade maten som inte gick ner.”Tack för skjutsen mamma!” säger Calle när jag kör honom till skolan.
”Tack för att du vet vad jag behöver!” säger Linnéa när hon får bildstöd inför en ny situation.
”En kram!” säger Calle och kommer spontant och kramar mig när jag står i köket.
”Ska vi gå en promenad och prata mamma?” frågar Emil.
”Mamma! Kan vi gosa?” frågar Linnéa.
Jag får också tacksamhet/ett ”kvitto” på andra sätt. T ex att Calle faktiskt kommer iväg till skolan just nu med mycket stöd och att vi har en fin relation med honom. Dessutom kommer vi mer och mer åt Emils utmaningar så att vi kan stötta honom bättre. Med Linnéa har vi möjlighet att förebygga på ett annat sätt då vi har ögonen mer öppna efter vår tuffa resa med killarna.
Mina barn behöver stöd. Mer stöd än andra barn. Så är det. Jag får tacksamhet på många olika sätt för att jag sliter. Jag kanske bara inte alltid får det just i stunden… Så är det säkert för alla föräldrar men jag vet att alla ”vanliga” föräldrar inte behöver göra riktigt lika mycket för sina barn som vi gör för våra.
Den största belöningen jag kan få är när alla mina barn mår bra!
Min dotter, Linnéa 10 år, har tecknat bilden.
supermamsen 
Det är verkligen så man känner ibland. Man är så törstande… Man ger och ger och plötsligt är det tomt på kontot. Sen vet man ju att det inte handlar om ”bokföring” utan helt andra värden. Man får helt enkelt köra sig att uppskatta minsta lilla yttring som man kan tolka positivt, om det så” bara” är utebliven negativitet…
GillaGillad av 1 person
❤
GillaGilla
Stor igenkänning på den 😘
Trots att jag (och du) vet att vi är den bästa föräldern våra barn kunde få ❤😍
GillaGillad av 1 person
❤
GillaGilla
Vi har börjat öva på att låsa upp dörren själv och gå in när vi kommer hem.
Det leder till oro. För fast jag sagt att jag är där är oron ändå stor.
Jag står förväntansfull och tyst på insidan. Hunden skäller i extas..nu är lillmatte äntligen hemma.
Hon är så trött när hon väl kommer in.
Jag låssas oberörd och ropar ett försök till oberört hej från vardagsrummet där jag stått på tå och spanat ut i hallen.
Ser på klockan. 40 minuter tog det att gå hem idag.
”Va snabb du blivit” säger jag.
För första gången på säkert två veckor får jag en kram.
”Tack mamma för att Ni (jag och hunden) var hemma för mig idag”
Det värmde i mamma hjärtat💜den kramen betydde så mkt.
Så försvinner hon in på sitt rum med hunden i släptåg.
Vardag återigen då hon ger mig ett morskt min innan dörren går igen bakom dem.
För nån mamma gris ska jag ju inte få för mig att hon är.
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla