Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

När Calle (nu 17 år) var liten var han pigg, glad och nyfiken. Han hade ett stort självförtroende och tyckte oftast att han var bäst på allt.

När han skulle gå på skidskola tyckte han 3 år gammal att han kunde sluta efter första tillfället – ”Nu kan jag svänga och bromsa så jag behöver inte gå på skidskolan mer!”. Det var samma sak med skridskoskolan. ”Jag kan åka skridskor nu!”

Det var inga problem att få iväg Calle till skolan på den tiden. Han var morgonpigg och vaknade glad. Han trivdes i skolan och lekte på rasterna. Han hade dock redan då svårt att orka med aktiviteter och vänner på fritiden.

I mellanstadiet dalade Calles mående. Han blev tröttare och tröttare. Svårare och svårare att få iväg till skolan. Oro och ångest kom. Känslor som ”Jag kan ingenting!” och ”Jag orkar inte!” växte. Någon gång då, i 5:an-6:an, försvann vår Calle. Vår pigga glada kille. Han fick mer och mer ångest och låsningar som från början endast var kopplade till skolan men som sedan växte till att röra fler och fler saker. Det blev svårt att träffa vänner, svårt att åka till landet, svårt att gå på en släktmiddag…

Först nu, fem år senare, börjar den där pigga glada killen (snart mannen!) med glimten i ögonen komma tillbaka. Han har successivt genom åren börjat må bättre och bättre psykiskt. Träffa vänner har fungerat ett tag, även åka till landet. I somras åkte vi till och med på en solresa utan låsning! Däremot har skolan inte fungerat sedan kraschen ht- 14.

Mina barn hittar egna vägar ❤

Nu har vi däremot en ”Mr. 100%” i huset. Calle har högst närvaro av alla i den gruppen. Han kallar sig själv på skoj för ”Mr. 100%” och ögonen glittrar. Han pratar om kommande skolvecka som om det är en självklarhet att han kommer att gå dit. Han har under de senaste åren haft någon skoldag då och då men aldrig flera veckor i sträck som nu. Jag tror att hans skoldagar de senaste fem åren är max 30 dagar totalt. Nu går han till och med in i matsalen och äter skolmaten. Det har han inte gjort sedan i årskurs 4.

Snart ska hans praktikperiod dra igång och han säger att han är taggad. Han är TAGGAD! Det är helt fantastiskt!

Calle orkar/vill umgås mer och mer med familjen. Han väljer oftare att sitta och äta middag med oss istället för att sitta instängd ensam i sitt rum. Igår satt vi och spelade kort.

Jag har fått tillbaka mitt älskade barn! ❤

Samtidigt som jag är fylld av glädje över Calles just nu välmående så är jag orolig för Emil (14 år). Han är i en rejäl svacka. Ingen skola alls på två veckor. Han har ett anpassat schema och vi har bra dialog med skolan, men det hjälper inte. Vi får inte upp honom ur sängen. Han trivs egentligen i skolan och vill gå dit. Vi får bara inte till det. Han har nu testat Equasym i tre veckor men säger att han inte tänker ta dem mer. Att det är medicinens fel att han inte kommer iväg och att han har ännu sämre aptit än vanligt.

Jag försöker ha is i magen och tänka att det tog fem år för Calle och nu mår han bra. Emil måste också få tid på sig och inte stressas och pressas.

Det kommer att gå bra för mina barn på något sätt. Den traditionella vägen är inte deras väg. Med min och makens hjälp hittar de andra vägar.

12 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

12 svar till “Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

  1. Så underbart att läsa! Min dotter är 14 år, har add och autism nivå 1. Kombinationen är inte lätt. Känner igen mycket i dina texter om dina barn och den här läsningen ger lite nytt hopp. Försöker peppa dottern med att det blir bättre för de allra flesta, men hon verkar inte tro på det än. Men vi ger inte upp. Tack för din fina blogg! Kram!

    Gilla

  2. Filippa

    Wow vilken glädje att läsa om din pojkes framgångar, värmer i hjärtat när jag just nu sliter mig blodig med min 9åriga son ❤️

    Gilla

  3. Anna Melin

    Heja Calle, får glädjetårar i ögonen 💖 så härligt för er!

    Tufft för Erik, tur han har sådana fina föräldrar – ni kommer hitta hans väg också.

    Kram

    Gillad av 1 person

  4. Nu är fantastiska föräldrar och detta inlägget får mig att gråta av glädje. Jag saknar också min gladlynta nyfikna tioåring. Jag har en ledsen och låg 15-åring som inte kommer iväg till skolan. Jag vill så gärna att han ska må bra. Vänder ut och in på mig själv men har inga verktyg. Men hoppet, det kommer aldrig att överge mig! Tack för det ❤️

    Gilla

  5. All kärlek till er! Kram

    Gillad av 1 person

  6. Så glädjande med din son Han har tur som har bra förstående föräldrar det är en balansgång mellan krav och förståelse som är det svåra, förutom att försvara sig mot omgivningens så kallade” god råd ” det tar nästan mest energi Jag känner mig sargad efter många år med liknande situation som er Men nu när jag ser på min son vet jag att det är värt varenda minut att aldrig ge upp sitt tålamod och kärleken. Men som sagt en balansgång mellan krav och förståelse för dessa barn behövs och finns utbildning i, vilket skolan borde förkovra sig i bättre. Tack för fin blogg

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.