Om kamp, glädje och besvikelse

Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).

En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.

Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.

I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?

Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.

Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

5 svar till “Om kamp, glädje och besvikelse

  1. Anna

    ❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  2. Eva

    Har Calle funderat på folkhögskola? Ni känner säkert redan till det, men den skolformen skiljer sig väldigt mycket från gymnasieskolan och fungerar ofta väldigt bra för personer med npf. Har hört många solskenshistorier i mitt jobb.

    Gilla

  3. Anna

    Så bra att du skriver om detta, det är så många barn som är hemmasittare eller helt enkelt inte kan gå i skolan utan att må dåligt.
    Ju fler berättelser som kommer fram, desto mer borde alla fatta att skolan som den ser ut i dag bryter ner barn istället för att stärka dem. ”Skolan” har ju bara funnits i ca 150 år, det är egentligen ganska onaturligt att 30 jämnåriga pressas in i en lokal och ska vara där i 10 år med bara en vuxen åt gången.
    Dessutom är barn olika, lär sig på olika sätt och i olika takt. Har inte hunnit läsa så mycket av din blogg, men hoppas ni fått hjälp så att barnen kan läsa hemifrån de dagar de ej är i skolan.
    Om de har böckerna, kanske de kan tenta av ämnena när de känner att de läst tillräckligt så de kan ämnet.
    Att man inte trivs i en stökig skolmiljö ska INTE innebära att man får sämre utbildning.
    Dina barn kan vara hur smarta som helst, bara det att de är känsliga för en destruktiv skolmiljö (vilket är sunt att vara).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.