Martyren

Vissa dagar blir jag martyren. Det är så synd om mig och känslan av att allt är orättvist bara kryper i mig. Sådana dagar går jag ofta och lägger mig med dåligt samvete. Jag är inte en lågaffektiv och pedagogisk mamma när jag är martyren.

”Här har jag stått och lagat annan mat till dig och så äter du ändå inte!”

”Vi får göra ALLTING här hemma!”

”Ni är så otacksamma!”

”Klarar du inte av att bre en macka? Det klarar ju treåringar till och med!”

”Andra barn i din ålder kan…”

”Jag är trött på att vara en serviceinstans!”

”Tror du att jag jobbar här?!”

”Ingen uppskattning får man heller!”

”Du borde kunna … i din ålder!”

”Ligg i sängen hela dagen då om du vill slösa bort ditt liv!”

”Nu får du skärpa dig!”

”Du kan om du vill!”

”Hur ska du lära dig … om du är så lat att du inte ens försöker!”

Lika fort som dessa saker slinker ur min mun ångrar jag dem. Ofta ber jag om ursäkt efter och försöker förklara min frustration. Som tur är händer det inte så ofta att jag blir martyren. Det är en jobbig roll att axla.

Jag VET att mina barn kämpar på efter sin egen bästa förmåga. Det gör jag med. Och ibland orkar jag bara inte…

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

9 svar till “Martyren

  1. Janna

    Fina supermamsen! Nä, vi är bara människor vi också och ibland skiter det sig och orken tar slut i en. Som ett däck med pyspunka, det fungerar ett tag att cykla med men till slut går det inte, och det är okej. Sen tejpar vi ihop däcket igen (för nån verkstad finns det som bekant inte för permanenta lagningar), pumpar i lite luft igen. Och så börjar det om….

    Gillad av 2 personer

  2. annaenered

    Tack, för att du delar med dig! Modigt och befriande att höra att man inte är ensam. Tror vi alla hamnar där ibland. Som förälder till barn med NPF.

    Gilla

  3. annaenered

    Tack, för att du delar med dig. Modigt och befriande att läsa. Tror vi alla hamnar där ibland. Som föräldrar till barn med NPF.

    Gillad av 1 person

  4. gerd.brandt

    Det inte det lättaste att vara föräldrar i dessa situationer,vi är inte mer än människor och det är många överkrav vi har på oss ständigt, jämfört med andra föräldrar.Klart att det måste pysa ut ibland hur skulle vi annars orka.Men jag känner igen känslan av skuld och skam efteråt det är ju det värsta,att man ska behöva känna så för helt normala känslor och reaktioner när man är slut.Kram det kommer bättre dagar.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.