När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.
Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.
Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.
Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?
supermamsen 
Tack för att du delar med dig. Tårarna rinner, för jag kan så se mig själv i denna pappan(?) som desperat försöker få iväg min 9 åriga dotter. Och som du skriver vi vet inte alls om deras händelse var första gången eller om det är återkommande. De första gångerna för oss stod man själv där vid skolan, stressad och disparat och smärtan som gnagde in i att se att nu mår hon så dåligt att hon inte längre vill gå till skolan. Nu kommer vi ibland oss till skolan, ibland vänder vi hem igen och ännu oftare kommer vi inte ens hemifrån. Att se dessa små varelser som man älskar över allt annat lida och det ända man kan göra är att krigga för dem och så står man ändå och stampar på samma ställe. Man faller gång på gång och man är så skör och även då stark för att ge upp är det inte frågan om. Bara det mår bra det är de ända viktiga.
GillaGilla
Precis så ❤
GillaGilla