Uppgivenhet

Återigen går tiden… Calle har fått vänta i så många år på olika saker/insatser. För några år sedan beviljades en kontaktperson för Calle via LSS. Det tog över ett halvår innan en person som kunde ta uppdraget hittades och då var det inte aktuellt längre.

I augusti-21 hade Calle möte med en person som jobbar i kommunen med en insats för unga vuxna som står utan jobb/sysselsättning. De pratade om att hitta ett jobb åt Calle eller kanske en praktikplats ett tag. Calle kom hem och var taggad. Det märktes att han var hoppfull och glad över att få hjälp.

Nu är det januari-22 och Calle har varken jobb eller praktikplats. Han har inte ens varit på ett arbetsplatsbesök eller en intervju. Jag märker att han börjar tappa hoppet och att uppgivenheten kommer. Det är så ledsamt att se.

Det måste hända något! Unga vuxna som inte har någon tilltro till sin egen förmåga behöver få lyckas. De behöver få hjälp att se möjligheter och hitta meningsfull sysselsättning.

I början av hösten hade Calle bra dygnsrytm. Han tyckte det var bra att ha det i fall det snabbt skulle dyka upp jobb eller praktik. Han var redo och ville verkligen. Nu har han vänt på dygnet och ser ingen mening med att gå upp före lunch.

I år fyller han 20 år och tiden bara går… 😔