Återigen går tiden… Calle har fått vänta i så många år på olika saker/insatser. För några år sedan beviljades en kontaktperson för Calle via LSS. Det tog över ett halvår innan en person som kunde ta uppdraget hittades och då var det inte aktuellt längre.
I augusti-21 hade Calle möte med en person som jobbar i kommunen med en insats för unga vuxna som står utan jobb/sysselsättning. De pratade om att hitta ett jobb åt Calle eller kanske en praktikplats ett tag. Calle kom hem och var taggad. Det märktes att han var hoppfull och glad över att få hjälp.
Nu är det januari-22 och Calle har varken jobb eller praktikplats. Han har inte ens varit på ett arbetsplatsbesök eller en intervju. Jag märker att han börjar tappa hoppet och att uppgivenheten kommer. Det är så ledsamt att se.
Det måste hända något! Unga vuxna som inte har någon tilltro till sin egen förmåga behöver få lyckas. De behöver få hjälp att se möjligheter och hitta meningsfull sysselsättning.
I början av hösten hade Calle bra dygnsrytm. Han tyckte det var bra att ha det i fall det snabbt skulle dyka upp jobb eller praktik. Han var redo och ville verkligen. Nu har han vänt på dygnet och ser ingen mening med att gå upp före lunch.
I år fyller han 20 år och tiden bara går… 😔
supermamsen 
Vi är i samma sits. Allt tar sån tid. Här beviljades också kontaktperson. Det tog tid men blev bra tillslut. Nu är sista terminen inne på skolan. Och vuxenlivet ska ta vid.. blir 20 år.. vad finns det för alternativ, vart vänder man sig , hur ska hen orka, hur ska jag orka..
GillaGillad av 1 person
❤❤❤
GillaGilla
Hej, hittade precis din blogg, det är bra att du skriver, delar med dig om dina erfarenheter och känslor. Många perspektiv behövs inom området.
Jag kommer från en familj, där jag själv, och mina två systrar har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag har levt med psykisk ohälsa från mina tonår till/och nutid. Detta har tärt på min familj. Min mamma har alltid fått slagits för mig och mina systrars rättigheter. Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, men jag kan se helhetsbilden, frustrationen, uppgivenheten, och ibland kanske ilskan och stressen. Då jag har sett hur det påverkat mina föräldrar, speciellt min mamma.
Jag befinner mig själv ”mellan stolarna” just nu. Har inte haft någon sysselsättning sedan i somras. I början brukar rutiner flyta på, men efter ett tag blir det allt svårare, och för mig, blir allting som en helgdag mot slutet. Förhoppningsvis vänder det snart, då jag fått en plats på en daglig verksamhet. Men vägen till hjälpen är lång och ofta problematisk.
Det jag kan säga är, att jag håller tummarna för att situationen snart löser sig. Jag förstår att det är tufft, och jag vet att det kan dröja länge. Men ge inte upp /Vanjavit
GillaGillad av 1 person
Hej! Tack för att du delar med dig. Hoppas att det flyter på för dig. Stor kram
GillaGillad av 1 person
Hej, hittade precis din blogg och oj vad skönt om jag får säga så. Jag är inte ensam om alla dessa känslor och kämpande. Min snart 18 åriga son har varit ”hemmasittare” delvis under mellanstadiet och nästan hela högstadiet men fick hjälp sista året och läste in hela högstadiet. Men sen började allt om med gymnasiet det har inte funkat alls han fick diagnos autism nivå 1 mest för att de inte vet varför han inte kan komma iväg. Han har plats på en AST skola men han kommer inte dit heller.
Hans syskon har inte dessa problem eller utmaningar men jag blir orolig så fort de är sjuka och vill vara hemma att det ska bli lika för dem.
Tack för att du delar för det är ett ensamt, kämpigt jobb att stångas för sitt barn mot okunskap och ovilja att hitta lösningar. 💛
GillaGillad av 1 person
Så trist att det inte fungerar med gymnasiet. Håller tummarna för att det vänder. Man blir skadad/skör som förälder. Stor varm kram
GillaGilla
Hej, hittade din blogg nu, och tack för att du delar med dig. Och är så ärlig..
GillaGillad av 1 person
Hej, hittade din blogg precis… tack för att du delar och skriver så bra och pedagogiskt… kämpa på!
GillaGillad av 1 person
Välkommen! Tack snälla 🙏❤
GillaGillad av 1 person