Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
supermamsen 
Hög igenkänning här…Vi har fyra barn mellan 11 och 19, varav två med diagnoser. Vi får viss hjälp av äldsta (som inte har diagnos) men ibland blir han så trött på att bara han hjälper till och då får det vara..Det är jobbigt att vara normalt fungerande syskon i en sån här familj, det är viktigt att komma i håg. Så vi gör så otroligt mycket, maken och jag, att vi ofta är som urvridna disktrasor. Allt från att påminna om medicin, kolla att de dricker ordentligt, plocka och städa, speciellt i badrummet antal ggr/dag, ena tjejen sprider make up, kläder osv överallt, plus att man måste spola. Vara kompis som du också skriver om i perioder, ibland ganska långa perioder, leta efter borttappade saker innan det blir utbrott..Det tyngsta är ändå alla utbrott, skolångesten och konflikter. Jag och maken bodde på hotell över natten (ljuvligt)🥰🥰Då var mina föräldrar barnvakt, vi skulle inte lämna dem ensamma pga alla bråk. Det är tufft, helt enkelt. Kram!
GillaGilla
Hög igenkänning här…Vi har fyra barn mellan 11-19 år varav två med diagnoser, och även vi får väldigt lite hjälp av dem i hushållet. Vår äldste som inte tyngs av en diagnos är ofta hjälpsam men ibland blir han förbannad över att ingen av hans syskon gör något, och lägger ner, och det förstår jag. Det är jobbigt att vara syskon, och det måste man såklart ta hänsyn till. Men en enorm börda ligger på oss, som du skriver; plocka och städa, spola på toa, påminna om mediciner och att dricka och duscha, leta efter bortkomna saker, samtidigt som man blir utskälld, medla i konflikter och ta konflikter och försöka mildra utbrott och skolångest😢Det är otroligt tufft…Stor sympatikram❤️
GillaGilla
Tack! Många varma kramar tillbaka ❤
GillaGillad av 1 person
Hej,
Tack för dessa rader! Så här ser vårt liv ut också och jag har slutat försöka förklara för omgivningen (som knappt finns längre) hur vår ”normala” vardag ter sig. Det tar så mycket av min energi och är inte längre värt det. Det är selektivt ätande, ”hemmavaro”, starka utbrott, frånvaro av socialt liv (utanförskap) och kompisar, inlärningsproblem etc etc. Vi har slitit i många år och vissa steg har tagits i rätt riktning och lett till positiva inslag men i detta nu har det lett till separation. Nätverk saknas och visst stöd har vi lyckats hitta via Soc och LSS men inget som gjort nämnvärd skillnad. Vi orkar inte, håller inte i längden till både vuxenrelation och som föräldrar. Inte hos oss iaf. Önskar er gynnsamma lösningar pö om pö och lite frid här och där också!
GillaGilla
Tack ❤ Kramar
GillaGilla
Skulle ni inte bara kunna prova att åka iväg och låta dem vara hungriga om de inte fixar mat själva? Man svälter inte av att vara utan mat två dagar och när man är vuxen måste man få känna av konsekvenserna av sitt beteende på riktigt någon gång, och som jag har förstått har barnen trots sina diagnoser ändå normal begåvning?
GillaGilla
Jodå normal begåvning. Problemet är att de är så ojämna i sina förmågor. Saker kan funka en period för att sen falla. De har perioder med mer ork och då kan de t ex fixa toast osv. Med tanke på deras energiåtgång vet man aldrig riktigt vad som funkar. Vi utmanar och testar olika saker. Såklart!
Dock kan t ex en jobbig helg leda till energiåtgång och det blir t ex bakslag på praktiken med risk att förlora platsen.
Jag skulle inte kalla deras utmaningar för beteende. Då låter det som om de inte vill fixa/orka. Och det vill dom!
GillaGilla