Vissa dagar blir jag martyren. Det är så synd om mig och känslan av att allt är orättvist bara kryper i mig. Sådana dagar går jag ofta och lägger mig med dåligt samvete. Jag är inte en lågaffektiv och pedagogisk mamma när jag är martyren.
”Här har jag stått och lagat annan mat till dig och så äter du ändå inte!”
”Vi får göra ALLTING här hemma!”
”Ni är så otacksamma!”
”Klarar du inte av att bre en macka? Det klarar ju treåringar till och med!”
”Andra barn i din ålder kan…”
”Jag är trött på att vara en serviceinstans!”
”Tror du att jag jobbar här?!”
”Ingen uppskattning får man heller!”
”Du borde kunna … i din ålder!”
”Ligg i sängen hela dagen då om du vill slösa bort ditt liv!”
”Nu får du skärpa dig!”
”Du kan om du vill!”
”Hur ska du lära dig … om du är så lat att du inte ens försöker!”
Lika fort som dessa saker slinker ur min mun ångrar jag dem. Ofta ber jag om ursäkt efter och försöker förklara min frustration. Som tur är händer det inte så ofta att jag blir martyren. Det är en jobbig roll att axla.
Jag VET att mina barn kämpar på efter sin egen bästa förmåga. Det gör jag med. Och ibland orkar jag bara inte…
Lämna ett svar