Kategoriarkiv: förälder

oktober 28, 2015 · 15:02

Hela familjen behöver vila!

Det är inte lätt för C...

Det är inte lätt för C…

Ibland känner jag bara ”Låt oss vara ifred!”. Skolpliktspressen känns hård. C är fortfarande trött men blir stressad tillbaka till skolan för det är ju i skolan alla barn ska vara. Kan inte C få läka i sin egen takt? Bara låta hen vara ifred ett tag. Låta hela vår familj vila! Vi behöver det! Om skolpressen inte hade funnits hade vårt liv varit så mycket lättare just nu.

Idag var jag på mitt tredje samtal hos psykologen. Jag bara öser ur mig när jag träffar henne. Det är skönt men jag är helt slut efteråt. Idag sa hon:
”Men du och din man behöver ju hjälp! Avlastning! Finns det inte någon som kan hjälpa er? Kommunen?”

JAG VEEEEET ATT VI BEHÖVER HJÄLP!!! Men hur? När jag kontaktade LSS-handläggaren i kommunen så sa hon att de inte kan hjälpa oss med det vi behöver hjälp med. Vi vill ha någon som följer C till skolan. Hon sa att de kan fixa ett korttidsboende på helger åt C. DET vill jag inte! Denna eviga onda cirkel…

Psykologen tryckte återigen på vikten av att maken och jag tänker och gör lika gällande barnen och att vi måste försöka fortsätta visa barnen uppskattning och glädje fast vi är trötta. Inte visa ointresse för det barnen brinner för. Jag försöker allt vad jag kan att ge mina barn positiv uppmärksamhet och vara lugn (låg-affektiv) och tålmodig. Men ibland är det så svårt!

Idag när jag kom hem från psykologen fixade jag lunch till C och 10-åringen som hade suttit vid datorerna hela dagen (6-åringen kommer hem från landet i efm). Efter det sa jag till C att hen måste gå en promenad innan hen får sätta sig vid datorn igen.

C ville inte gå ut. Inte oväntat direkt! Jag föreslog en runda runt några kvarter. C gick med på det. Men sen när hen skulle gå sa hen:
”Jag går bara ett kvarter!”.
”Det är en lite väl kort promenad”  sa jag.
Då började C ”psyka” mig.
Hen sa:
”Jag ska gå ett kvarter. Säg ja!”
”Jag vill att du går längre men jag hör vad du säger” svarade jag.
C lade sig på golvet och skrek:
”Jag går ETT KVARTER! ETT KVARTER! Säg JA!!!”
”Jag tycker att det är för kort. Du behöver mer frisk luft!”
”Säg JA! Säg JA! Annars ligger jag här och skriker! Säg JA!!!”
”Jag hör att du säger att du ska gå ett kvarter. Gå nu då!”
”Men säg JA då! Säg det!”
”Jag tycker att du ska vara ute längre har jag sagt! Gå nu!”
”Säg JA! Säg det nu bara! Säg JA!
”JAAAAAAAAA! Gå nu!”
”Nej, säg bara JA!”
”JA för i helvete!”

Jag lyckades inte alls vara låg-affektiv. Ibland kryper den ungen innanför skinnet på mig. Jag blir tokig! När hen kom hem efter ett kvarter kom hen in i köket och kramade mig och sa ”Förlåt mamma!” Jag sa också förlåt. Det kändes bra.

Balansen är så svår. Jag vill hjälpa C men jag vet inte hur…

Hela vår familj behöver vila!

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Stress

Taggat som , , , , ,

oktober 23, 2015 · 17:08

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 22, 2015 · 16:30

Det är lite väl mycket nu…

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Idag blev det ett bakslag för C. Alltid lika tungt när det händer! 😦 Jag försökte följa mitt ”recept” i morse men idag fungerade det inte.

Hemmasittarläraren sa att det inte är så konstigt att C får ett bakslag. Hen har ju kämpat på så bra! Förmodligen är C väldigt trött nu och behöver en paus. Jag blir bara SÅ OROLIG när C är hemma! Men att C är hemma idag betyder inte att det inte fungerar imorgon! Så sa hemmasittarläraren. Jag måste försöka slappna av!

Vi hade ett utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren i tisdags. Han sa att C gör stora framsteg och är väldigt nöjd med hens utveckling. Typiskt att det kommer ett bakslag nu då!

Men vilken utveckling C har gjort! Nu går hen 2 timmar/dag till hemmasittarskolan. Efter höstlovet ska vi öka till 3 timmar/dag. Förut tyckte C att en timme var för mycket… På en hel vecka!

10-åringen mår fortfarande dåligt. Jag var hemma med hen i tisdags. Igår var jag med 10-åringen i skolan hela dagen. Idag var jag hos psykologen på förmiddagen och efter det åkte jag till 10-åringen och var med hen resten av skoldagen. Imorgon ska jag följa med hen till skolan hela dagen.

Hos psykologen pratade jag mycket om C så klart! Men även om 10-åringen och min och makens relation. Det är tufft att vårda ett förhållande när all tid och energi måste läggas på annat. Hela förhållandet hamnar lite på undantag. Barnen måste komma först hela tiden.

Psykologen rekommenderade parterapi. Det är säkert jättenyttigt i den situation vi är i. Däremot undrar jag hur vi ska hitta den tiden?

Psykologen pratade mycket om att det är viktigt att maken och jag har en stadig bas tillsammans. Jag kan inte påstå att basen är så stadig just nu… Vi är båda trötta och labila.

Hela mitt jag kretsar kring att ”fixa” vår familj. Jag går ”all in”. Jag läser böcker, bloggar (både skriver själv och läser andras), jag pratar av mig osv. Detta äter upp mig. Och jag överför alla mina tankar och idéer till en övertrött make. Jag tipsar om bloggar och låg-affektivt bemötande så fort han sätter foten innanför dörren. Jag spammar honom med olika länkar. Och då drunknar han i allt.

Vi måste hitta ett sätt att ”fixa” vår familj tillsammans och utan att det äter upp oss. Men hur?

Jag fick ett mail från chefen idag. Hon ville prata lite med mig om mina arbetsuppgifter och stämma av lite hur jag mår. Jag kan förstå henne! Var och varannan dag ringer jag på morgonen och säger att jag måste stanna hemma.

Jag funderar allvarligt på att försöka bli sjukskriven ett tag. Jag måste hålla ihop och orka. Jag och maken måste hitta basen igen. Jag vill inte förlora oss i kaoset.

Det är lite väl mycket nu…

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , , ,

oktober 21, 2015 · 16:57

Recept: Lågaffektiv detektiv med humor

wpid-20150815_195645.jpg

Vi siktar på toppen!

Nu har vi haft det kämpigt ett bra tag i vår familj.

Jag har märkt att det börjar finnas ett ”recept” som oftast (inte alltid) leder till att vi kan ta oss hemifrån eller hantera andra jobbiga situationer:

  1. Att hålla mig lågaffektiv – lugn på ytan (kokar dock inombords ibland). Så länge jag är lugn har jag kontroll över situationen. Oftast lugnar även barnen ner sig.

  2. Detektivarbete – vad i situationen framkallar mitt barns beteende (ilska, vägran osv)? Hur kan jag få situationen att bli hanterbar för mitt barn? Hur kan jag förebygga?

  3. Humor! – skoja, kittlas, sätta på rolig musik, dansa tillsammans…

På sistone har jag löst flera situationer på detta sätt. Jag och barnen blir gladare och lugnare. Det är skönt att kunna känna att jag avbryter något som skulle kunnat bli en rejäl härdsmälta.

Det här ”receptet” ska jag försöka följa så ofta jag bara kan! Rekommenderas! 🙂

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 20, 2015 · 09:46

Lösenordsskyddad: ”Smittar” hemmasittande?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon

Taggat som , , ,

oktober 15, 2015 · 12:10

Tvära kast

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Igår var C arg.

Idag vaknade C glad. Det märks direkt hur Cs dagsform är. C kom upp och åt gröt till frukost (hemmasittarläraren har sagt att hen måste äta frukost).

10-åringen mår fortfarande inte bra så vi skulle åka till Vårdcentralen och ta prover på morgonen. Med andra ord kunde jag köra C till hemmasittarskolan och även hämta C efter två timmar.

Jag satte på roliga låtar på Spotify för att vi skulle hålla humöret uppe. Jag har märkt att med humor kommer vi långt. C tycker om att skoja och skämta. Jag satte på låten ”Makalösa manicken” med Michael B Tretow och vi sjöng med alla tre (maken lämnade 6-åringen tidigt idag).

Vi åkte iväg. Allt flöt på. Men när vi kom fram till hemmasittarskolan vägrade C plötsligt hoppa ur bilen. Hen kröp ihop och gnällde.
”Vad f-n är detta?” tänkte jag. Jag kommer aldrig att vänja mig vid dessa tvära kast och pendlandet mellan hopp och förtvivlan.
Jag hoppade ur bilen och gick och öppnade Cs bildörr. Precis då kom en skolklass gående i ett långt led.
Jag sa ”Skynda dig ut nu annars blir det ju pinsamt!”.
C hoppade raskt ur bilen, log och gick till skolan. Var det inte jobbigt för C? Låtsades hen bara? Vilken tur att skolklassen kom just då. Undrar hur det hade gått annars…

När jag hämtade C efter två timmar sa hen ”Idag har det gått jättebra! Jag kände mig inte trött! Och jag har jobbat med matte!”

C har JOBBAT MED SKOLARBETE. Jag är så glad! Jag kan inte minnas när C jobbade med skolarbete sist. Jag känner en sådan lättnad. Mina ögon tåras nu när jag skriver om det. Jag vet att det kommer att komma bakslag. Det är något vi får räkna med. Det är så vårt liv ser ut. Men det är fantastiskt att C har jobbat och att C kände sig nöjd! Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner just nu. Jag känner mig väldigt berörd.

Tänk att jag (och vissa andra) tampas med detta varje dag medan andra familjer puttrar på i sina liv (som dom säkert tycker är jobbiga ibland). Jag känner mig ibland avundsjuk men jag lär mig väldigt mycket av den situation vi är i.

Jag har på något sätt, i detta svåra, börjat hitta en styrka i mig själv. Jag känner mig inte lika mycket som ett offer längre. Jag har lättare för att hålla mig låg-affektiv. Troligen beror det på att hemmasittarläraren har tagit över en hel del av det tunga lasset. Jag känner mig lösningsinriktad och målmedveten. Jag kan inte påstå att jag mår bra. Detta tär oerhört mycket. Men jag börjar känna mig mer hoppfull! 🙂

Tvära kast är en del av vårt liv. Jag måste lära mig hantera dem!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 13, 2015 · 10:27

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!” Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”
”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”
”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”
”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

oktober 12, 2015 · 09:04

Under ytan

Omtanke är så fint! <3

Omtanke är så fint! ❤

Jag träffade en granne häromveckan. Hon är pensionär och hemma mycket på dagarna. Hon hade märkt att Cs rullgardin oftast är helt nerdragen på dagarna och undrade hur det var med oss. Jag pratade med henne någon gång i våras så hon vet lite hur det har varit.

Den här gången förklarade jag lite mer. Hon verkade så intresserad. Jag berättade om hur förra skolan behandlade C och om att hen har fått en diagnos nu. Jag berättade att C sakta försöker kämpa sig tillbaka till en fungerande skolgång.

Plötsligt började grannen gråta. Hon kramade mig och sa ”Åh jag brukar se er. Ni är en så fin familj! Förr såg jag C ute med en fotboll, kickbike eller på studsmattan med sina syskon. Nu ser jag nästan aldrig C. Jag är så ledsen för er skull!”.

Under ytan…

Då började jag också gråta. Det kändes skönt! Vi stod och kramades en stund. Min gulliga granne frågade om hon kan hjälpa till på något sätt. Så snällt och omtänksamt!  Men jag kunde inte komma på något…

wpid-20151003_153630.jpgI helgen har vi eldat och höststädat tomten och jag har tvättat fönster. Igår tog jag en skön pratpromenad med en nära vän. Det ger så mycket energi att träffa henne! 🙂

Idag har vi tagit rekord när det gäller C!
Det är måndag = extra svår dag. Men C tog sig iväg. SJÄLV! Och idag ska C vara på hemmasittarskolan i två timmar. Hoppas det fungerar!

Jag är hemma med 10-åringen som fortfarande känner sig dålig. Jag är orolig för 10-åringen. Jag tror att hen kanske är lite sjuk. Men under ytan är det nog något annat. Jag vet att hen lider av hur vi har det här hemma. Av Cs låsningar och ångest. Av att vi lägger så mycket tid på C. Av att C aldrig kan se någon annans perspektiv utan kör sitt ”race”.

Återigen har jag försökt få 10-åringen att prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar. Hen stänger in sig och säger bara ”ALLT är jobbigt!”. Men hen kan/vill inte prata mer om det.

Jag har anmält 10-åringen och mig till en kurs för syskon på Aspergercenter. Det är 6 tillfällen då 10-åringen får träffa andra som har syskon med NPF. Jag har ännu inte fått bekräftat att vi har fått en plats. Men jag hoppas det!

C och 10-åringen har mest suttit vid varsin dator i helgen. När de sitter där är det lugnt i huset… Men jag får samtidigt dåligt samvete när jag låter dem sitta där.

6-åringen har hjälpt till på tomten och försökt sysselsätta sig med att rita, titta på TV osv. Hen kommer också i kläm ibland. Vi har ju en massa ”måsten” att hinna med…

Nu när vi ändå är hemma får jag passa på att umgås lite med min älskade 10-åring. ❤

Sen ska jag dammsuga! 😉

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , ,

oktober 8, 2015 · 19:21

Ringar på vattnet

Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!

Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!

Det är helt galet! I morse klagade 10-åringen på att hen inte mådde bra. Att hen kände sig sjuk. Både jag och maken ifrågasatte 10-åringen. ”Mår du VERKLIGEN dåligt? Kom och ät frukost nu! Upp ur sängen! Du har ingen feber!” osv.

Det slutade med att 10-åringen grät och sa ”Jag mår verkligen dåligt! Varför tror ni inte på mig?”.

Vad håller vi på med egentligen? Är vi så rädda för att få en hemmasittare till att vi inte ens vågar låta ett barn vara hemma när barnet är sjukt?

Det slutade i alla fall med att 10-åringen fick vara hemma med maken idag. C var ju också hemma större delen av dagen men tog sig en timme till hemmasittarskolan i alla fall.

Jag tycker synd om 10-åringen. Vi räknar på något sätt bara med att hen ska fungera. Hen gör läxan på fritids på läxhjälpen för att slippa ta hem den, hen packar sina gympakläder, borstar sina tänder, kommer i säng… Egentligen är det bara en sak som är riktigt jobbig med 10-åringen och det är att hen är så morgontrött och morgonsur.

Det är svårt att hinna med att ge 10-åringen det hen behöver. 6-åringen är aktiv och pratglad och tar sin plats. Men 10-åringen försvinner till sitt rum och stänger dörren.

10-åringen tycker att vi är orättvisa. Att vi alltid tar Cs parti och låter C slippa en massa jobbiga saker. Jag försöker förklara för 10-åringen att det inte är för att vi vill vara orättvisa. Det är för att C inte orkar. Vi försöker förklara för 10-åringen att vi skulle vara orättvisa om vi inte gav 10-åringen ansvar och möjlighet att lära sig saker. C måste ju ta igen allt sen någon gång! 10-åringen köper inte vår förklaring. Än. Men jag hoppas hen förstår framöver.

När jag skaffade barn var det inte riktigt denna bild jag hade byggt upp av hur familjelivet skulle vara. Jag älskar min familj över allt annat. Men det är tufft. Och mycket svårare att vara förälder än jag trodde. Jag kan ibland lite bittert känna att jag blev snuvad på den dröm jag hade om en familj som har det bra tillsammans med lugn och harmoni. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle få kämpa så som vi gör. Framförallt inte kämpa med sånt som är så självklart i andra familjer.

Jag förstår att de flesta kanske inte känner lugn och harmoni när de är i barnkarusellen. Men många har nog lite mer lugn än vi i alla fall…

Jag känner mig så otillräcklig. Det blir så många ringar på vattnet…

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon

Taggat som , , , ,

oktober 7, 2015 · 15:09

Urlakad

wpid-20151005_083715.jpgIdag har jag haft mitt första samtal med psykologen. Det var en äldre dam med lite rosslig röst. Hela hon gav ett lite trött och sömnigt intryck. Min första tanke var ”Hur 17 ska hon kunna ge mig energi?!”.

Vi pratade i 45 minuter och jag fick ösa ur mig allt. Konstigt nog började jag inte gråta men jag var HELT SLUT efteråt. Urlakad och tömd. Det var skönt att prata ut med någon utomstående som inte är känslomässigt berörd av alltihop.

Det jag kom fram till är väl egentligen väldigt sorgligt. INGENTING i mitt liv känns riktigt bra just nu. De känslor jag främst bär på är skuld, oro, frustration, sorg, otillräcklighet och maktlöshet.

SKULD
Jag känner skuld över att vi inte lyckades hjälpa C tidigare och hejda hela förloppet som ledde till hemmasittande.
Jag känner skuld över att jag inte räcker till för syskonen.

ORO
Jag är orolig för Cs mående och för hur det påverkar syskonen.
Jag är orolig för hur detta påverkar min och makens relation.
Jag är oroligt för LVU och skolplikten som C inte uppfyller.
Jag är orolig för om Cs nya skola bemöter hen på rätt sätt.
Jag är orolig över allt C missar i skolan och hur C någonsin ska klara av att jobba ikapp allt.

OTILLRÄCKLIGHET
Jag hinner/orkar inte vårda relationen med min make.
Jag försummar huset för jag orkar inte städa och fixa.
Jag känner att jag inte har kunskap och ork nog att stötta C.
Jag hinner inte med syskonen.
Jag kan inte sköta mitt jobb pga. hög frånvaro och en orimlig arbetsbörda.

SORG
Jag känner en sorg över att vi måste ha det så kämpigt och att C mår så dåligt!

FRUSTRATION
Jag känner mig frustrerad över att allt går så långsamt och att vi blir bollade hit och dit och aldrig får någon riktig hjälp.

MAKTLÖSHET
Jag känner mig maktlös för vi kan inte påverka C eller trolla allt bra. Vi kan inte göra skolans jobb åt skolan… Vi kan inte trycka in kunskap i pedagogerna. De måste själva VILJA FÖRSTÅ. Jag är inte så säker på att pedagogerna på hemskolan förstår hur det är och litar på C.

Så det psykologen hjälpte mig med var väl egentligen att bena ut alla mina känslor och tankar. Hon frågade mig om jag sover bra. Det gör jag självklart inte! Varje kväll går jag och lägger mig med en gnagande oro över hur morgondagen ska gå. Varje morgon går jag upp med en klump i magen och är rädd för att gå in i Cs rum och väcka C… Jag ska träffa psykologen igen om ett par veckor.

Det finns ett stort PLUS i mitt liv i alla fall. Det är att maken och jag vill vara tillsammans och VI SKA KÄMPA. Men lätt är det inte… Ibland undrar jag hur länge vi måste orka med denna psykiska press…

Idag tog jag ledigt från jobbet hela dagen så efter samtalet hos psykologen åt jag och maken lunch på stan. ❤ Jätteskönt!

20 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , ,