Ringar på vattnet

Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!

Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!

Det är helt galet! I morse klagade 10-åringen på att hen inte mådde bra. Att hen kände sig sjuk. Både jag och maken ifrågasatte 10-åringen. ”Mår du VERKLIGEN dåligt? Kom och ät frukost nu! Upp ur sängen! Du har ingen feber!” osv.

Det slutade med att 10-åringen grät och sa ”Jag mår verkligen dåligt! Varför tror ni inte på mig?”.

Vad håller vi på med egentligen? Är vi så rädda för att få en hemmasittare till att vi inte ens vågar låta ett barn vara hemma när barnet är sjukt?

Det slutade i alla fall med att 10-åringen fick vara hemma med maken idag. C var ju också hemma större delen av dagen men tog sig en timme till hemmasittarskolan i alla fall.

Jag tycker synd om 10-åringen. Vi räknar på något sätt bara med att hen ska fungera. Hen gör läxan på fritids på läxhjälpen för att slippa ta hem den, hen packar sina gympakläder, borstar sina tänder, kommer i säng… Egentligen är det bara en sak som är riktigt jobbig med 10-åringen och det är att hen är så morgontrött och morgonsur.

Det är svårt att hinna med att ge 10-åringen det hen behöver. 6-åringen är aktiv och pratglad och tar sin plats. Men 10-åringen försvinner till sitt rum och stänger dörren.

10-åringen tycker att vi är orättvisa. Att vi alltid tar Cs parti och låter C slippa en massa jobbiga saker. Jag försöker förklara för 10-åringen att det inte är för att vi vill vara orättvisa. Det är för att C inte orkar. Vi försöker förklara för 10-åringen att vi skulle vara orättvisa om vi inte gav 10-åringen ansvar och möjlighet att lära sig saker. C måste ju ta igen allt sen någon gång! 10-åringen köper inte vår förklaring. Än. Men jag hoppas hen förstår framöver.

När jag skaffade barn var det inte riktigt denna bild jag hade byggt upp av hur familjelivet skulle vara. Jag älskar min familj över allt annat. Men det är tufft. Och mycket svårare att vara förälder än jag trodde. Jag kan ibland lite bittert känna att jag blev snuvad på den dröm jag hade om en familj som har det bra tillsammans med lugn och harmoni. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle få kämpa så som vi gör. Framförallt inte kämpa med sånt som är så självklart i andra familjer.

Jag förstår att de flesta kanske inte känner lugn och harmoni när de är i barnkarusellen. Men många har nog lite mer lugn än vi i alla fall…

Jag känner mig så otillräcklig. Det blir så många ringar på vattnet…

Annonser

11 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon

11 responses to “Ringar på vattnet

  1. Anonym

    Hej!
    Känner mig tvungen att säga något här. Jag har själv en två år yngre syster med Asperger som jag vuxit upp i skuggan av. Idag är jag 24 år gammal och har egentligen inga som helst problem i livet, men det har inte alltid varit så. För några år sen åt jag antidepressiva på grund av hur uppväxten har varit. Som vuxen kan jag inse hur jobbigt mina föräldrar faktiskt hade det, men det är så mycket som jag än idag inte kan förstå. Och det jag känner igen mig mest i av det du skriver är alla ursäkter som görs för personen med en diagnos. Det är tråkigt att du känner att du hoppas dina andra barn någon dag förstår. För det jag tänker idag är att någon dag förstår nog mina föräldrar vad de gjort mot mig genom att säga att en gång kommer förstå. Idag är jag helt övertygad om att om dessa ursäkter reducerats något hade min syster inte kunnat gömma sig bakom dem samt bakom mina föräldrar och faktiskt lära sig mer än vad hon gjort idag. Jag vet att mina föräldrar övervägde att låta min syster bo delvis i ett stödhem för att få tid med mig. Men när det sedan aldrig hände kände jag mig oälskad, de orkade inte riktigt kämpa för mig. Jag önskar att de hade velat spendera tid själva med mig, mamma såväl som pappa på tu man hand. När jag var 18 skrev jag ett brev till dom där jag förklarade att jag kände att dom tre hade en familj som jag inte var del av och att det sedan fanns en större familj också där jag fick va med. Men allt meck med bup osv för hennes del tog så mycket av deras tid att jag försvann. Jag kompenserade genom att få högsta betyg i allt och aldrig hamna i problem. Den prestationsångesten hann ifatt mig vid 20 då jag fick börja prata med en psykolog. Hon undrade varför jag inte fått prata med någon om min syster när jag var mindre och det vet jag inte än idag. Mitt tips är i alla fall att låta era andra barn prata med någon om hur de känner. Och det måste få vara okej att inte alltid älska sitt syskon med handikapp då mycket av den kärlek man efterfrågar som mest som barn gått till den istället för en själv. Det viktigaste att tänka på enligt mig är att inte ursäkta allt personen gör på hens diagnos. Hitta ett annat sätt att prata om saker på. När jag var 5 önskade jag att jag med var ”handikappad” som mina föräldrar sa. Min syster fick välja ut vilka (pedagogiska) leksaker hon ville från något ställe och jag fick titta på. Såna här saker tänker jag på än idag. När du pratar med dina andra barn, försök att lämna hen utanför samtalsämnet. Och när de andra växer upp, försök att inte stötta dig på dem gällande problemen med hen. För det kan bli så himla fel när man själv känner att man inte riktigt fick det stödet. Min syster kommenterade det här inlägget på fb med att mina föräldrar löste det genom att prata om mig när vi åt mat. Minns att det stämmer. Men resten av tiden på dygnet kände jag mig så otroligt ensam. Och att hon trodde ditt inlägg handlade om att det var jobbigt för c istället för om 10 åringen visar på att hela hennes uppväxt fokuserats på henne. Hon tror fortfarande att allt kretsar kring henne och har ingen som helst förståelse för hur jag känt. Hoppas detta hjälper på något sätt

    Gilla

    • Tack snälla för att du delar med dig!!!!

      Jag förstår att det måste vara jättejobbigt att vara syskon till ett barn med NPF.

      Jag försöker verkligen tänka så som du skriver. Ibland hittar bara jag och 10-åringen på saker. Bio, går ut och äter osv. Vi brukar gosprata vid nattning och jag har sagt att jag förstår att det måste vara tufft att ha C som syskon ibland.

      Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon på Aspergercenter. Då får 10-åringen prata av sig och träffa andra som har syskon med NPF. Tyvärr vill inte 10-åringen prata med kuratorn på skolan. Vi har försökt få hen att göra det….

      Tack igen! Ska tänka på det du skriver.
      Stor kram! ❤

      Gilla

    • Camilla

      Bra att du skriver! Tack för det och en påminnelse till oss ! Jag har mycket dåligt samvete för vår äldsta 13 år som ofta får höra men du vet ju hur det blir säg ingenting till henne ( syskon som är på utredning men som jag tycker stömmer in på Asperger) eller jag kommer när hon ligger i sängen ( tar oändligt med tid att få i säng. Brukar gå on till honom sent omsider o massera fötter men han kommer ju oftast i 2:a hand. Drar sig undan och när jag frågar honom hur han tycker det är säger han lite jobbigt med skriket ( hon skriker otroligt mycket , vi har hörselkåpor på oss ibland måste ha) vi kan knappt äta middag ihop för hon skriker när hon hör oss tugga och där sittef han o försöker få i sig maten nä fyfyfy Hon får o vill ibland äta på sitt rum eller i hallen där hon tittar på paddan med hörlurar. Skall han behöva ha denna stress varje morgon ! Jag äter inte frukost förren senare ! Jag o sonen brukar iallafall titta på film ihop ensamma o då njuter vi ( jag iallafall) men han verkar tycka det är mysigt också. Men det gäller att pappan är hemma o på övervåning med dottern. Annars tar hon hela mig känner mig ibland som en gisslan i mitt eget hem 😓😓

      Gilla

  2. Pingback: Under ytan | supermamsen

  3. Anonym

    Underbart att höra att ni ska gå och prata om det tillsammans. Tror det är det bästa man kan göra att försöka fördela uppmärksamheten lika. ❤

    Liked by 1 person

  4. Pingback: Tvära kast | supermamsen

  5. Pingback: ”Smittar” hemmasittande? | supermamsen

  6. Pingback: Anpassningar | supermamsen

  7. Pingback: Att tappa fotfästet | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s