Urlakad

Idag har jag haft mitt första samtal med psykologen. Det var en äldre dam med lite rosslig röst. Hela hon gav ett lite trött och sömnigt intryck. Min första tanke var ”Hur 17 ska hon kunna ge mig energi?!”.

Vi pratade i 45 minuter och jag fick ösa ur mig allt. Konstigt nog började jag inte gråta men jag var HELT SLUT efteråt. Urlakad och tömd. Det var skönt att prata ut med någon utomstående som inte är känslomässigt berörd av alltihop.

Det jag kom fram till är väl egentligen väldigt sorgligt. INGENTING i mitt liv känns riktigt bra just nu. De känslor jag främst bär på är skuld, oro, frustration, sorg, otillräcklighet och maktlöshet.

SKULD
Jag känner skuld över att vi inte lyckades hjälpa C tidigare och hejda hela förloppet som ledde till hemmasittande.
Jag känner skuld över att jag inte räcker till för syskonen.

ORO
Jag är orolig för Cs mående och för hur det påverkar syskonen.
Jag är orolig för hur detta påverkar min och makens relation.
Jag är oroligt för LVU och skolplikten som C inte uppfyller.
Jag är orolig för om Cs nya skola bemöter hen på rätt sätt.
Jag är orolig över allt C missar i skolan och hur C någonsin ska klara av att jobba ikapp allt.

OTILLRÄCKLIGHET
Jag hinner/orkar inte vårda relationen med min make.
Jag försummar huset för jag orkar inte städa och fixa.
Jag känner att jag inte har kunskap och ork nog att stötta C.
Jag hinner inte med syskonen.
Jag kan inte sköta mitt jobb pga. hög frånvaro och en orimlig arbetsbörda.

SORG
Jag känner en sorg över att vi måste ha det så kämpigt och att C mår så dåligt!

FRUSTRATION
Jag känner mig frustrerad över att allt går så långsamt och att vi blir bollade hit och dit och aldrig får någon riktig hjälp.

MAKTLÖSHET
Jag känner mig maktlös för vi kan inte påverka C eller trolla allt bra. Vi kan inte göra skolans jobb åt skolan… Vi kan inte trycka in kunskap i pedagogerna. De måste själva VILJA FÖRSTÅ. Jag är inte så säker på att pedagogerna på hemskolan förstår hur det är och litar på C.

Så det psykologen hjälpte mig med var väl egentligen att bena ut alla mina känslor och tankar. Hon frågade mig om jag sover bra. Det gör jag självklart inte! Varje kväll går jag och lägger mig med en gnagande oro över hur morgondagen ska gå. Varje morgon går jag upp med en klump i magen och är rädd för att gå in i Cs rum och väcka C… Jag ska träffa psykologen igen om ett par veckor.

Det finns ett stort PLUS i mitt liv i alla fall. Det är att maken och jag vill vara tillsammans och VI SKA KÄMPA. Men lätt är det inte… Ibland undrar jag hur länge vi måste orka med denna psykiska press…

Idag tog jag ledigt från jobbet hela dagen så efter samtalet hos psykologen åt jag och maken lunch på stan. ❤ Jätteskönt!