”Smittar” hemmasittande?

Alla mina tre barn är lika viktiga för mig! <3 <3 <3

Alla mina tre barn är lika viktiga för mig!

Jag orkar snart inte mer. Men jag måste. På något sätt måste jag bita ihop och orka mer. Och mer. Och mer…

Nu börjar ÄNTLIGEN C må lite bättre. Det går lite upp och ner, hit och dit. Men på det stora hela går det lite framåt i alla fall. Peppar peppar…

Vad händer då? Jo vår 10-åring brakar ihop. Hen var hemma torsdag och fredag förrförra veckan och hela förra veckan med magont. I går ”tvingade” vi 10-åringen till skolan. Hen sa ”Jag mår inte bättre!”
Vi sa ”Du får gå ändå! Vi kan inte vänta på att du ska må helt bra!”. Vi väntar fortfarande på provsvaren.
10-åringen var trött i helgen men äter okej hemma. I skolan äter 10-åringen nästan ingenting. Bortsett från den macka eller frukt som vi skickar med. Det är ju inte så konstigt att 10-åringen får ont i magen. 10-åringen lekte och hoppade studsmatta i helgen.

I morse när jag väckte 10-åringen kurade hen ihop sig under täcket och sa ”Jag orkar inte gå idag! Jag måste vara hemma!”. Hen vände ryggen mot mig. Jag fick nästan kramp i magen. Jag kände hur jag sjönk. Hur min kropp liksom segade ner lite. Hela sättet påminde så mycket om hur C brukade göra (och vissa dagar fortfarande gör). JAG ORKAR INTE MED DETTA! Inte ett barn till…

Kanhända att jag lägger in för mycket i 10-åringens beteende. Att jag tolkar saker fel. 10-åringen behöver ju inte alls bli en hemmasittare. MEN JAG ÄR SÅ RÄDD! Det känns som hela beteendet smittar.

Maken och jag tittade på varandra. Vad gör vi nu? Jag försökte peppa, lirka. Maken försökte samma sak. Ingenting fungerade. 10-åringen skrek ”Ni bryr er inte om mig!”.
Vi försökte förklara ATT vi bryr oss så himla mycket och att det är just därför vi vill att hen ska gå till skolan. Jag sa till 10-åringen att jag kan hämta tidigt idag eftersom jag och C ska på ett möte kl. 14.
Ingenting hjälpte.

Maken skulle lämna både 10-åringen och 6-åringen som vanligt. Mitt ansvar är C.
Jag sa till 10-åringen ”Snart missar du chansen att åka med i bilen med pappa. Och snart går jag och C. Då får du vara ensam hemma en stund till C kommer hem om ca 2,5 timme.”

10-åringen tycker inte om att vara hemma själv. Jag tänkte att det kanske skulle få lite fart på hen. Men det blev tvärtom. 10-åringen drog upp täcket över huvudet.

Maken och 6-åringen åkte. C, som hade gått upp och ätit frukost, började bli stirrig. C sa:
”Vad är det med 10-åringen? Är hen sjuk?”
”Ja, hen mår inte bra!”
”Jag ska prata med hen!”

C gick in till 10-åringen och sa:
”Jag vill inte att du ska bli som jag! Det är jättejobbigt! Kom upp nu!”

10-åringen skrek:
”Jag hatar mitt liv och att bo i den här familjen! Jag orkar inte mer!”

C kom till mig och såg ledsen ut.
”Mamma, jag vill stanna hemma med 10-åringen och ta hand om hen idag!”
”Det är snällt av dig men det bästa du kan göra är att cykla iväg till hemmasittarskolan och ta hand om dig själv. Jag tar hand om 10-åringen!

C cyklade iväg. Jag sjukanmälde 10-åringen och ringde till jobbet och grät och förklarade att jag inte kan komma idag.

I en ”normal” familj är man hemma för sina barn som är under 12 år. I vår familj har jag och maken varit borta så mycket från jobbet på grund av C (flera timmar/vecka) att det känns jättejobbigt att vara hemma för något av de andra barnen. Det blir så fel…

Nu har 10-åringen ätit frukost. Och hen verkar lite gladare men klagar då och då på magont.

Jag vill inte tappa ett till barn. Jag orkar inte mer. Vår familj orkar inte mer. Vi har kämpat så mycket för C och C börjar sakta komma tillbaka.

Vi har verkligen försökt tänka på och hinna med syskonen. Vi har hittat på saker med dem på tumanhand. Vi har ”gospratat” extra länge på kvällarna. Vi har faktiskt tänkt på att det finns en risk att syskonen faller. Trots att vi har tänkt på det så händer detta… 😦 Hur ska vi räcka till…?

Om vi inte litar på 10-åringen nu, gör vi om samma misstag som vi gjorde med C då?
Hjälp!

Annonser

33 kommentarer

Filed under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon

33 responses to “”Smittar” hemmasittande?

  1. Camilla

    Men hjälp , jag känner så med dig!
    Men klart att syskonen kanske brakar men på ett annat sätt.
    Tror du att det hänt något i skolan ?
    Varför kan jag känna nu när det verkar gå framåt med C.
    jag hoppas verkligen att 10-åringen kan hämta kraft och att detta är något övergående men eftersom de liknar stressnivån hos föräldrar till barn med autismspektra som hos soldater i krig. Så måste ju också syskonen reagera!

    Massor av kramar till dig vet inte mer vad jag skall säga än att jag håller tummarna för att hålet inte blir så djupt ………..

    Gilla

  2. Eva Johansson

    Jag börjar med en kram ❤ Jag tänker så här. När nu C mår lite bättre och därmed tar lite mindre utrymme i er familj, så finns det "ledigt" utrymme för 10-åringen. Hen tar och behöver uppmärksamhet. Klart att hen försöker med ett väl beprövat koncept (=vara hemma från skolan). Det koncept som väcker starkast känslor hos er föräldrar. Så bit ihop och försök att inte visa de starka känslor som det väcker hos er (nästintill omöjligt, jag vet). Försök att komma på och ge 10-åringen ett annat sätt att uttrycka sig på (inte heller så lätt). Och jag tror inte att hen ljuger om magontet. Hen har det kämpigt och har levt under stress precis som alla i er familj. Och vad bra att hen uttrycker det istället för att ha det inom sig.
    Hmm. Frågan är om du blev så mycket klokare av det här…?
    Men med ett barn som inte säger när något är fel, utan gör (dvs uttrycker sig genom handling), så behöver jag hela tiden tänka två steg bakåt. Vad är det han uttrycker och hur kan jag bekräfta det han uttrycker och inte själva uttrycket (som isåfall oftast skulle bli negativt). Det är klurigt och jag får pröva mig fram, men det går. Lycka till!
    Stor kram
    Eva

    Liked by 1 person

  3. Hej!
    Eftersom du ber om svar så kommer här min tolkning!
    Jag tror absolut inte att 10-åringen gör det här för att få uppmärksamhet.
    Att bekräfta det hen uttrycker i det här fallet är ur mitt perspektiv att låta hen vila. Även personer utan autism blir sjuka av stress.
    Jag tycker att hen talar väldigt tydligt. Hen säger ”jag orkar inte.” När ni ändå försöker tvinga ut hen så säger hen precis det som hen upplever ”ni bryr er inte om mig”.
    Jag förstår inte vad det finns att ”lista ut” eller förstå.

    Min egen uppfattning är att ökande stress är som en tung boja i ett stormande hav för alla människor som lever under för mycket stress. Man skulle väl knappast tvinga ut en vuxen människa som mår så dåligt och som klart och tydligt säger att hen inte mår bra och inte orkar. Då säger man ju ”du måste ta hand om dig”. Vad är vanligt att säga till barn? ”Det är ju viktigt att gå i skolan!” Vilket blir ännu en kedja som drar ner hen i djupet.
    Det är viktigt att gå i skolan. Men om det inte går, så går det inte.
    Om det inte går, så går det inte fastän man anser att det inte borde vara så.
    Att börja se en situation för vad den är, istället för vad man önskar att den är, tror jag kan vara en hjälpande hand.

    Man säger inte att man inte orkar för att få uppmärksamhet, man säger så för att man inte orkar.

    Ork som sinar blir inte större för att omgivningen pressar, fastän omgivningen vill.

    En bok som handlar om Aspergers och stress är en bok som heter ”Inte bara Anna”. Den handlar väldigt mycket om hemmasittande och den följer en specifik familj.
    Lättläst och rekommenderas starkt.

    Kram!

    PS. Ur mitt stressperspektiv så blir inte fallet lika hårt ju tidigare man bromsar en utmattning. Sen är det ju snällare mot personen också, som ska leva med sin eventuellt stress-trasiga hjärna resten av livet.

    Liked by 1 person

  4. Pingback: Det är lite väl mycket nu… | supermamsen

  5. Pingback: Att tappa fotfästet | supermamsen

  6. Pingback: Ett tecken | supermamsen

  7. Pingback: Tomhet | supermamsen

  8. Pingback: Lättnad | supermamsen

  9. Pingback: Parallella processer | supermamsen

  10. Pingback: Stress och press | supermamsen

  11. Pingback: Dubbla budskap | supermamsen

  12. Pingback: Turbulent vecka | supermamsen

  13. Pingback: Välkommen 2016! | supermamsen

  14. Pingback: Skolstart efter långledigt | supermamsen

  15. Pingback: Syskonen | supermamsen

  16. Pingback: Äktenskapet | supermamsen

  17. Pingback: Ett dygn i mitt liv | supermamsen

  18. Pingback: Ångestkarusell | supermamsen

  19. Pingback: Jag får panik! | supermamsen

  20. Pingback: Jag måste orka! Men hur? | supermamsen

  21. Pingback: Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring | supermamsen

  22. Pingback: Tacksamhet | supermamsen

  23. Pingback: Svårt med maten | supermamsen

  24. Pingback: Ska vi köra en dålig repris? Nej! Vi stoppar och kör ett nytt bättre avsnitt! | supermamsen

  25. Pingback: Intressant promenad med NPF-podden i lurarna | supermamsen

  26. Pingback: Gott Nytt År! | supermamsen

  27. Pingback: Kalla inte mina barn för skolkare! | supermamsen

  28. Pingback: Ännu ett barn med diagnos i familjen | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s