Ska Sverige ha skolor för att ett land SKA HA skolor eller ska Sverige ha skolor för att alla Sveriges barn ska gå till skolan och få en bra utbildning?

Mitt barn har en aspergerdiagnos (ASD, högfungerande autism) och behöver således mer stöd i skolan än andra barn. Mitt barn fick sin diagnos som 13-åring och hann krascha och bli rejält utmattad i en skola som inte var anpassad efter hens behov. Hen kraschade i 6:an och fick diagnosen sommaren mellan åk 6 och 7.

Som förälder tror och hoppas man att diagnosen ska medföra det stöd som barnet faktiskt behöver för att tillgodogöra sig sin rätt till utbildning. Så är tyvärr ofta inte fallet!

Mitt barn började på en högstadieskola i 7:an hösten 2015. Trots vetskap om hens diagnos och långa skolfrånvaro (nästan hela åk 6) så var det ingen som kom och mötte upp mitt barn första skoldagen. Trots att vi hade bett skolan om det. Hen ringde hem och grät och kände sig förvirrad.

Mitt barn fick i oktober 2015 plats på kommunens ”hemmasittarskola” med barn från hela kommunen med problematisk skolfrånvaro. Inte heller denna skola hade tillräckligt med kunskap och förståelse för mitt barns svårigheter och behov. Men jag måste ändå säga att det var lite bättre än på de andra två skolorna.

Nu har mitt barn fått plats, och börjat på, en resursskola med spetskomptens inom NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom t ex autism, ADHD, ADD). Mitt barn VILL gå till skolan nu efter nästan två år som så kallad hemmasittare! Med rätt bemötande och anpassningar så går det!



Jag kommer nu att ge några exempel på hur ”vanliga skolan” hanterade situationer och hur det är på resursskolan. ”Vanliga skolan” kan vara både skolan där mitt barn gick åk F-6, högstadieskolan hen skulle ha gått på i åk 7 och hemmasittarskolan som hen tragglade på i åk 7 istället för högstadieskolan (men målet var att mitt barn skulle tillbaka till högstadieskolan). Jag relaterar till det vi har upplevt nu vid skolstarten och till ett mycket bra föräldramöte på resursskolan där jag fick all information om hur de tänker och arbetar kring våra barn i behov av stöd.

bild våg jpeg

En jämförelse mellan ”vanliga skolan” och resursskolan. (Bilden är från ClipArt)

Jag vet att det finns bra ”vanliga skolor” och jag vet att det finns oerhört många duktiga och superengagerade pedagoger. Men de räcker inte till för att ge våra barn i behov det stöd som behövs och alltför ofta har de bristande kunskap om NPF!

Jag vill betona att det jag skriver inte är en allmän sanning om den ”vanliga skolan” utan en beskrivning av just våra erfarenheter och upplevelser.

LUNCHEN

VANLIGA SKOLAN: De ville att mitt barn skulle gå till matsalen och äta trots att hen tyckte att det var mycket jobbigt. Mitt barn ville ta med sig egen mat och sitta i klassrummet, men fick inte det. Skolan tyckte att barn skulle tränas på det som de upplevde som jobbigt! Detta resulterade i att mitt barn vissa dagar stannade hemma bara för att matsituationen kändes så jobbig.

RESURSSKOLAN: ”Alla barn är olika. Vissa barn äter i vår matsal. Andra väljer att ta med mat från matsalen och sen sätta sig lite avskilt i ett grupprum. Några tar med mat hemifrån. Mat är viktigt så alla gör det som passar dem bäst! För vissa barn kan det vara oerhört jobbigt och ta mycket energi att äta i matsalen.”

PROV

VANLIGA SKOLAN: Mitt barn hade varit hemma från skolan sedan höstlovet i åk 6. Hen gjorde ett skolförsök i mars i åk 6. Första dagen satte skolan mitt barn att göra nationella prov i matte, helt oförberett, trots att jag hade sagt till skolan att det var viktigt att hen fick en lugn start med rimliga krav. Mitt barn gick inte till den skolan mer efter det…

RESURSSKOLAN: ”Vi har prov på skolan. Det är bra att träna på provsituationer. Men man får inte glömma att för vissa elever kan ett prov kännas så jobbigt att eleven stannar hemma den dagen. Vi måste anpassa proven efter varje individ. Vissa elever har till exempel muntliga prov. Ibland får vi dela upp proven i mindre moment över flera dagar.”

LÄXOR

VANLIGA SKOLAN: Vi bad om läxfritt för vårt barn redan i 5:an men hen slapp inga läxor så det var bara att fortsätta pressa och stressa mitt barn med läxan. Hen var så trött efter skolan och bara grät vissa dagar men vi ville ju inte att hen skulle få skäll av läraren.

RESURSSKOLAN: ”Som regel har vi inga läxor. För våra elever så är det tillräckligt att orka med en skoldag. Eleverna behöver återhämtning när de kommer hem. Ibland kan vi ge läxa i samråd med en elev om eleven orkar och vill ha läxa!”
(Läs gärna detta inlägg från bloggen Läxfritt!)

IDROTTEN

VANLIGA SKOLAN: Alla elever måste byta om och duscha! Det är viktigt att de lär sig hur man tar hand om sin hygien.

RESURSSKOLAN: ”Vi uppmuntrar eleverna att byta om och duscha men alla gör det som passar dem bäst. Några kommer med idrottskläder redan på morgonen och har dem på hela dagen. Andra byter om till idrotten men duschar inte. Vissa både duschar och byter om. Idrotten ska var rolig och för många kan ”vägen till” idrotten bli för tuff om man ställer för höga krav.”

ALLMÄNT – ELEVSYN

VANLIGA SKOLAN: Mitt barn blev hemskickat för att hen inte hade ätit frukost, flera gånger. Det var tufft hemma på morgnarna och frukost gick bara inte ibland. Att då skicka hem ett barn som trots ångest hade kämpat sig till skolan är helt absurt!

RESURSSKOLAN: ”Många barn har svårt att få i sig frukost. Vi har morgonfika då vi bjuder på macka och dricka.”

VANLIGA SKOLAN: Ett antal gånger blev mitt barn hemskickad för att hen inte orkade jobba i skolan. Detta trots att morgonen hemma hade dränerat mitt barn på all energi. Att bli hemskickad då ledde ju till ett enormt misslyckande för mitt barn och hen sa ”Det är ingen idé att gå imorgon för jag blir ju hemskickad i alla fall!”

RESURSSKOLAN: ”Våra elever behöver pauser. Det är viktigt att de säger till om de till exempel behöver en pausdag . Då lägger vi in det. De kan också säga till under lektionen om de är trötta så får de gå ifrån en stund med mobilen eller bara vila en stund för att få ny energi. Det är vårt jobb som pedagoger att möta elevernas intressen och hjälpa dem att jobba i sin takt.”
(Läs gärna detta inlägg från Paula Tillis blogg!)

VANLIGA SKOLAN: ”Ditt barn måste gå till skolan varje dag! Det är viktigt att hen lär sig att det är så man gör!” Som om mitt barn inte hade förstått det efter många år i skolan! Jag försökte förklara att mitt barn inte skulle orka det och att det var bättre att vi lade in planerade pausdagar så att hen skulle slippa misslyckas. Skolan sa nej vilket resulterade i flera tuffa bakslag för mitt barn.

"Vanliga skolan" stressade mitt barn för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

”Vanliga skolan” stressade mitt barn för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

RESURSSKOLAN: ”Vi börjar i lugn takt. Det är viktigt att barnen känner att de lyckas varje dag och vi går sakta framåt så att de får tillbaka sin ork och sitt självförtroende! Jag tycker inte att ditt barn ska gå varje dag nu i början. Det tar mycket energi från hen att smälta alla nya intryck.”

VANLIGA SKOLAN: ”Ditt barn lever upp till sin diagnos. Ditt barn är lat och provocerande.”
En personal som säger så har ju ingen kunskap alls om hur barn med NPF fungerar. Att saker tar en oerhörd energi från dem och att de kanske trotsar eller ”kaosar” pga. för högt ställda krav eller en obegriplig situation eller miljö. Skrämmande med den synen på våra barn!

RESURSSKOLAN: ”Om ett barn provocerar så beror det på för höga krav från omgivningen. Barn vill om dom kan och ges rätt förutsättningar!”
(Läs gärna detta inlägg från Paula Tillis blogg!)

VANLIGA SKOLAN: Dålig förberedelse. En gång när mitt barn först inte klarade av att komma iväg till skolan, men fick ny energi och ville gå, så var klassen plötsligt på en spontan utflykt. Vi hade inte fått någon som helst information om detta i förväg. Istället för att lyckas ta sig iväg så blev det en låsning och ångest för mitt barn. Mitt barn behöver förberedas!

RESURSSKOLAN: Vi får mail och sms som informerar om både små och stora saker. En gång fick vi ett meddelande på kvällen om att en ny elev skulle komma till klassen dagen efter.
Dagarna har en tydlig struktur.

VANLIGA SKOLAN: De lyssnade inte på mig när jag försökte förklara hur mitt barn mådde och vad jag trodde skulle fungera bäst för hen. De tyckte hela tiden att de visste bäst! Jag bad att hen skulle få ha läxfritt och få jobba i den lilla gruppen men skolan sa nej (det var innan hen fick sin diagnos).

RESURSSKOLAN: ”Ett nära samarbete mellan hemmet och skolan är jätteviktigt för att det ska fungera för era barn. Ni är proffs på era barn! Vi uppskattar om ni hör av er om det är något speciellt vi behöver veta.”

Mitt barn tycker om skolan nu efter nästan två läsår mer eller mindre hemma. Hen är positiv, trygg och glad. Jag vet att det kan komma bakslag även nu, men mitt barn vet att skolan förstår att hen gör sitt bästa hela tiden och att skolan stöttar och hjälper till.

Resursskolan följer samma Läroplan som ”vanliga skolan” och mitt barn kan ha alla ämnen med behöriga lärare. Hen har samma möjlighet att få betyg och sen söka till gymnasiet som hen skulle ha haft på ”vanliga skolan”. Skillnaden är att på den här skolan får mitt barn en chans att lyckas och hen möts av förståelse, kunskap och respekt. Skolan är tillgänglig på mitt barns villkor.

Ska Sverige ha skolor för att ett land SKA HA skolor eller ska Sverige ha skolor för att alla Sveriges barn ska gå i skolan och få en bra utbildning? En relevant fråga tycker jag när det visar sig att väldigt många elever inte för möjlighet till en lyckad skolgång.

Så antingen får Staten se till att göra en rejäl kompetenshöjning på alla ”vanliga skolor”, och stärka upp med mer NPF-utbildad personal, eller ordna fler resursskolor! Våra barn i behov måste mötas av personal med rätt kunskap och förståelse. Så enkelt är det!

Staten måste sluta spara pengar på bekostnad av våra barns skolgång och framtid! Med rätt stöd och förutsättningar kan även barn i behov få chansen att lyckas! En chans som de enligt svensk lag har rätt till!

I förlängningen sparar vi pengar om vi investerar i barnen NU!

bild kostnad jpeg

Barn i behov måste få kosta så att de kan få den utbildning de har rätt till! (Bilden är från ClipArt)

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Andras åsikter!

20160715_151254.jpg

”Varför gör du frukost till din 14-åring? Det är ju helt galet!”
”Det gör jag för att jag vet att jag då sparar hens energi så att hen kan orka andra viktigare saker!”

”Men hur ska ditt barn lära sig göra frukost? Hen måste ta eget ansvar!”
”Mitt barn vet hur man gör. Hen har bara oftast inte orken just nu. Det viktigaste är att vi får skolan att fungera igen efter kraschen för snart två år sedan”.

”Varför hjälper ditt barn inte till hemma? Barn i hens ålder borde göra det!”
”Ja, det kan man tycka. Men nu är det så att mitt barns ork och förmåga just nu bara räcker till det allra nödvändigaste. Jag vill hellre att mitt barn fortsätter läka och må bättre än att hen ska hjälpa till på bekostnad av skolan”.

”Men hur kan ditt barn orka träffa vänner om hen inte orkar hjälpa till hemma?”
”Mitt barn skulle kanske orka hjälpa till hemma men då skulle hen inte orka träffa sina vänner. Hen orkar inte både och. Jag tycker att det är bättre för mitt barn om hen lägger sin energi på att träffa sina vänner!”

”Ditt barn sitter vid datorn jättemycket! Hur kan du tillåta det?”
”Ja, mitt barn sitter mycket vid datorn. Det beror på att datorn länge var mitt barns enda sociala plattform. Vid datorn kunde mitt barn gå in i en annan värld och slippa alla jobbiga tankar. Hen hittade vänner, kände sig duktig och bekräftad och mådde bra vid datorn. Hen kunde känna sig ”normal”. Datorn var ett tag det enda som gav mitt barn lugn och energi. Nu när hen mår bättre väljer hen oftare bort datorn och gör andra saker!”

”Barn ska lära sig sitta vid bordet och äta! Varför sitter ditt barn vid datorn?”
”Mitt barn sitter oftast vid datorn och äter för att det blir bäst för alla då. Om hen har en dag då hen orkar sitta vid bordet och umgås och vara trevlig så gör hen det. Andra dagar, när hen inte orkar, sitter hen vid datorn. Om vi tvingar hen att sitta vid bordet på ”fel” dag så blir det en jobbig middag för alla med bråk och retsamheter med syskonen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva misslyckas!”

”Varför hjälper du ditt barn med att ta fram kläder, påminner om duschning och medicin?  Hen är 14 år och borde kunna det!”
”Jag gör det för att mitt barn ska slippa lägga energi på det. Självklart tränar vi på att hen ska bli mer självgående. Men just nu tar allt sådant kraft och energi  från mitt barn. Det går inte på rutin som för ”vanliga” barn. Det är inte automatiserat på det sättet. Alla delmoment tar mycket kraft från mitt barn! Jag märker dock framsteg och mitt barn kommer numera oftast in i duschen utan påminnelser och klär på sig själv varje morgon. Så var det inte före sommaren för då fick jag nästan varje dag hjälpa till med påklädning.”

”Varför tvingar du inte ditt barn att följa med på släktfikan och middagar?”
”För att jag vet att mitt barn tycker att sådant är jobbigt. Det tar kraft och energi. Om mitt barn har en dag då hen känner att hen kan följa med så gör hen det!”

”Varför daltar du med ditt barn och lagar olika maträtter till familjen? Barn ska äta det som bjuds!”
”För att om mitt barn inte äter det som bjuds så mår mitt barn dåligt vilket i förlängningen brukar leda till jobbiga situationer och konflikter. Om mitt barn äter är förutsättningarna för en lyckad dag mycket större!”

”Jag tycker inte att ditt barn verkar autistiskt?”
”Tack för den kommentaren! Är det något jag har hittat på då? Har mitt barn blivit utrett av proffs som har fel då…? Jag är säker på att mitt barn har en diagnos. Det är mycket jag hade gjort annorlunda genom åren om jag hade förstått det tidigare!

”Varför låter du ditt barn vinna när ni har diskussioner? Du är föräldern och du bestämmer!”
”Det handlar inte om att jag låter mitt barn vinna. Jag ger mitt barn ett visst medbestämmande för att hen ska känna sig delaktig och inte tappa kontrollen. Jag har märkt att jag måste välja mina strider. Vi tjänar på det allihop. Vi slipper stora härdsmältor och både mitt barn och jag slipper misslyckas!”

”Jag tycker att du curlar för mycket! Ditt barn lär sig inte ta ansvar!”
”Jag ser det som att jag hjälper mitt barn och kompenserar där hen har det tufft JUST NU. Jag tror på att om jag hjälper mitt barn nu så kommer förmågorna sakta att komma när hen har kraften och orken. Mitt barn tar ansvar för det som hen just nu orkar ta ansvar för. Mitt barn har en diagnos. En osynlig diagnos. Hen tänker lite annorlunda än de flesta andra människor och vissa saker tar mer energi från hen. Jag tror på att om jag stöttar och hjälper mitt barn nu så kommer hen att växa!”

FRÅGOR PÅ DET?

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag

”Får jag gå till skolan imorgon?”

20160620_180519.jpg
Skolstarten
för C förra veckan blev jättebra. Hen kändes väldigt glad, trygg och nöjd. Tyvärr fick C feber i helgen och har varit hemma nu måndag och tisdag. Så himla typiskt! Planen var skola måndag, onsdag och fredag den här veckan.

I söndags kväll frågade C mig:
”Smittar feber?”
”Nja, det beror väl på vad febern beror på…”
”Jag tänkte att jag kan ta Alvedon så kan jag gå till skolan imorgon!”
”Nej, du är förkyld med ont i halsen så din feber smittar! Men vad härligt att du VILL gå!”

Detta är helt fantastiskt! C har de senaste åren nästan varit glad när hen har varit sjuk för att hen har vetat att då blir det inget tjat om att gå till skolan.

Igår frågade C:
”Får jag gå till skolan imorgon?”
”Ja, idag har du ju varit feberfri!”
”Bra! Nu när jag missade måndagen kan jag väl gå onsdag, torsdag och fredag så blir det tre dagar den här veckan?”
”Nej, gå nu onsdag och fredag som vi hade bestämt. Det kan vara bra med en ledig dag emellan nu när du precis har varit sjuk.”

Ett mirakel! C VILL gå till skolan!

I natt sov C dåligt. Hen hade svårt att komma till ro. Klockan ett gick jag in till C och gav hen massage för att hen skulle koppla av. Min oro för idag började komma. C brukar inte komma iväg till skolan efter dålig sömn.

I morse hittade jag Cs Melatonintabletter på golvet bredvid skrivbordet. Hen hade glömt ta dem! Inte konstigt att hen inte kunde somna igår.

Jag väckte C. Hen sa att hen var trött. Jag sa att jag förstod det men att hen skulle försöka orka gå idag och sen vara ledig imorgon. C kom iväg glad och positiv!

Mitt barn VILL gå till skolan! Att det är en skola med kunskap, anpassningar och resurser är en starkt bidragande orsak. En annan orsak är att C har läkt. C mår bättre nu. Jag sa hela tiden till förra skolan att vi måste ta det i Cs takt, att det inte var en lat trotsig unge, utan ett utmattat barn som behövde tid att läka! De trodde inte på mig! Men jag hade rätt!

Jag är fylld med hopp och glädje men också med en vetskap om att jag inte kan ta någonting för givet. Man blir ödmjuk av den kamp vi dagligen för.

Nu hoppas jag bara att förmågan och orken finns där för C! VILJAN FINNS!

Jag hoppas att vi är många detta läsår som ser att våra barn möts av kunskap, förståelse och respekt!

3 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation  (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

2 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Vatten över huvudet

20160605_142712.jpg

Igår tog vi oss vatten över huvudet, eller framförallt över Cs huvud. Det har gått så bra med skolstarten. C har varit nöjd och glad. Vi ville fira detta. Maken fixade god grillmiddag och jag bad barnen sitta vid bordet och äta. Oftast sitter ju C och 11-åringen vid sina datorer och 7-åringen framför Tv:n. Ingen protesterade. Vilket är ovanligt.

Vi satte oss vid bordet men ganska snabbt började C spåra ur. Hen sjöng sånger och 7-åringen hängde på. Maken och jag blev mer och mer irriterade. Vi sade till C men det triggade bara C och hen sjöng ännu högre. Måltiden blev misslyckad trots att den var väldigt god. Det slutade med att vi delade upp oss på olika håll och alla var småsura.

Jag kan nu i efterhand undra hur vi tänkte! C har ansträngt sig i en ny skola med ny miljö, nya klasskamrater och ny personal i två dagar. Då är ju hen självklart trött! Vi borde inte ens ha frågat om hen ville sitta vid matbordet utan bara serverat en tallrik mat vid datorn. C orkar ju oftast inte äta med oss i vanliga fall heller. Sådant måste jag komma ihåg så att jag inte ger C misslyckanden!

Igår kväll började C känna sig lite hängig. Idag vaknade hen med huvudvärk och lite ont i halsen. Till råga på allt blev det något fel på Cs dataskärm. Den står och blinkar hela tiden och det går inte att fixa. C fick ett utbrott. Hen hade bestämt att hen skulle spela med en kompis. Med utbrott menar jag att C skrek och kopplade loss skärmen och hotade att kasta den i golvet men hen gjorde inte det som tur är. Nu har vi kopplat in den bärbara gamingdatorn i Cs rum som en tillfällig lösning. Hoppas nu bara att C inte blir sjuk!

Maken är iväg idag tills imorgon med ett gäng vänner. De skulle spela golf (vilket maken inte gör vanligtvis) och sen äta middag och sova hos en i gänget. Jag blir så glad när maken hittar på något för sig själv. Annars är det mest jag som är iväg på middagar med vänner.

Jag är väldigt trött efter anspänningen inför Cs skolstart. Det känns som hela min kropp protesterar lite. Jag har värk i mina knän och ont i magen. Mina föräldrar är så snälla och passar 7-åringen några timmar nu på eftermiddagen. 7-åringen är så oerhört aktiv. Jag orkar inte med. Jag får dåligt samvete av att jag inte orkar stimulera och sysselsätta hen…

På måndag är det skolstart för 11-åringen och 7-åringen. Jag hoppas att det går bra för dem! Det ska faktiskt bli skönt att skolan börjar igen (bara det fungerar nu för alla mina barn!). Jag behöver en liten paus. Läkaren sjukskrev mig till slutet av oktober och det känns skönt. Jag har ju mest fått ta hand om familjen under min sjukskrivning hittills. Jag måste ta hand om mig själv också. Hoppas bara att Försäkringskassan inte börjar bråka med mig!

Nu ska jag passa på att gå en promenad när 7-åringen är iväg. Sen lär det bli full rulle! Bara att kämpa på!

1 kommentar

Filed under Anpassningar, Diagnos

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon

Igår började C på nya skolan. Det gick jättebra! Under dagen fick jag flera korta meddelanden från mentorn där hen skrev hur det gick för C.
Igår kväll fick jag ett mail från mentorn där hen frågade hur C mådde efter första dagen och om det var något skolan kunde tänka på tills idag. Vi fick också lite information om vad som var planerat för idag så vi kunde förbereda C.

Mentorn sa också att nu gäller det att skynda långsamt och se till att C lyckas varje dag. Att sakta bygga upp Cs självförtroende och ork igen. Planen är att C nästa vecka ska gå måndag, onsdag och fredag med ett par vilodagar emellan. Mentorn pratade med C om upplägget idag. 

Jag är helt förundrad över att mentorn säger allt det som jag fick kämpa så för på ”hemmasittarskolan”. Där sa läraren att de har en plan som de följer och att C måste komma alla dagar. Det ledde till att C flera gånger misslyckades för hen orkade inte med tempot.

Skolan har spetskompetens inom autism och har plats för 30 elever åk 7-9. Det märks att de har en helt annan kunskap och förståelse!

Mentorn har mött upp C vid taxin. Det märks att C är lugn och trygg.

När C kom hem med taxin igår hade hen glittrande glada ögon. C berättade att klassen var trevlig (de är 8 stycken i klassen) och att hen hade fått en kompis som hen hade bytt telefonnummer med. Helt underbart! De hade gjort lära-känna-varandra-lekar.

Idag var det inga som helst problem att komma iväg. C visste att mentorn skulle möta upp vid taxin och vad skoldagen skulle innehålla.

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon!

9 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Glädjetårar

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

C åkte för en timme sedan iväg med taxin till sin nya skola för första gången. Efter att C hade åkt började mina tårar rinna av lättnad. Mitt älskade barn är på väg till sin nya skola. Jag tror inte att det är så många ”vanliga” föräldrar som förstår hur stort detta är och vilken oro jag som mamma har burit på hela sommaren. Skolan ska ju alla barn gå till. Självklart för de flesta, men ack så svårt för vissa.

Det är ju inte Cs vilja som det är ”fel” på. C vill verkligen lyckas med skolan. Det som tidigare har satt käppar i hjulet är Cs ork, låsningar och ångest. C kan vara hur laddad som helst och sen när det är dags fungerar det ibland inte i alla fall. Man vet aldrig…

Igår duschade C och valde ut kläder som hen skulle ha på sig idag. Hen somnade lugnt utan oro vid 22-tiden med hjälp av Melatonin och sitt tyngdtäcke. Jag kunde inte somna. Jag låg och oroade mig och grubblade. Vid tvåtiden lyckades jag äntligen komma till ro. Jag vet att jag inte kan påverka någonting och att grubbel inte tjänar något till. Men det är så svårt att låta bli!

Vi har förberett C lite försiktigt för skolan under sommaren. Pratat om skolan då och då. Det har varit en svår balans för vi ville att C skulle få vila i sommar utan skolkrav men samtidigt väcka tankar om skolan och peppa lite lagom mycket. Och vad är lagom? Så svårt att veta! Jag har försökt hålla mig lugn och pratat positivt om nya skolan.

C har faktiskt varit lugn inför skolan hela sommaren. Så var det inte förra året. Då hade C flera ångestattacker. Nu har C sagt att hen ser framemot att plugga ikapp och att det ska bli skönt. Att C har sagt så är helt fantastiskt men vi kan ändå inte veta om C kommer att orka.

I morse gick jag in till Cs rum kl. 7. Jag hade ett tryck över bröstet men försökte verkligen låta lugn. Jag klappade C på ryggen och sa att det var dags att vakna. Sen gick jag och gjorde mig i ordning. Efter några minuter gick jag tillbaka till C och sa att det var dags att gå upp. Då låg C på mage helt tyst med ansiktet bortvänt. Jag hann tänka:
”Fan! Nej! Det bara måste gå nu! Det får inte bli ännu ett skitår… Vad gör vi nu? Jag orkar inte mer…  ”
Bara att försöka kontrollera rösten.
”Klär du på dig så fixar jag en macka och O´boy!”
C vände sig om och sa med ett leende:
”Nu trodde du att jag hade somnat om va!?”
C skulle bara veta vad min hjärna hann börja tänka…

Vi satt vid bordet och pratade. C var lättsam och glad. Vi pratade om pinsamma saker som vi hade gjort. Hen åt inte så mycket men drack sin O´boy och tog sin medicin.

Sen gick hen och gjorde sig ordning. Taxin kom. Hen hoppade in i taxin utan problem. Vinkade och log.

Jag stod där och vinkade med kinderna blöta av glädjetårar. Mitt barn❤

När C mådde som sämst sa jag och maken till hen ”Vi ska hjälpa dig igenom detta. Vi ger inte upp förrän du mår bra igen! Och komihåg att du inte ÄR dålig. Du MÅR dåligt. Stor skillnad!”

Efter anpassningar för C och mycket vila så har vi kommit en bit på vägen. Vi är inte helt i mål. Jag vet att det kan komma bakslag. Ingenting är självklart. Att C är i skolan just idag betyder inte att det kommer att fungera imorgon.

Hoppas nu att Cs första skoldag blir bra!

MITT BARN ÄR I SKOLAN. DET ÄR STORT!

12 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Utmattad som barn och tonåring

Vi är många som reagerar på den okunskap och misstro vi möter. Mitt barn hade inte behövt krascha om skolan hade lyssnat på oss och litat på oss. 

Från bloggen ”Livets skiftningar – från ett annat perspektiv”.

”Att bli utmattad av skolmiljön. Barn och tonåringar som av olika anledningar blivit utmattade. Det som gång på gång återkommer är de krav som ställs på barnen och deras vårdnadshavare. Krav som int…”

Källa: Utmattad som barn och tonåring

3 kommentarer

Filed under Diagnos

Ge oss utrymme!

bild bloggen familj 2 jpeg

Expressen ville publicera mitt inlägg ”Evigt ifrågasatt” på sin debattsida. Jag blev såklart jätteglad! Vår sida av myntet måste också få plats i media. Vi som kämpar och vi som får möta misstron och okunskapen.

Expressen ville ha med en bild på mig. Jag sa att till dem att jag tyvärr inte kan ställa upp med det då jag vill vara anonym. Jag lämnar ut min familj väldigt mycket i bloggen, framförallt C. Jag kan inte gå ut med namn och bild i media. Jag kan inte lämna ut C på det sättet. En 14-åring som har mått dåligt och kämpat i två år ska inte hängas ut i media. Jag förklarade det för Expressen och de sa att de inte publicerar anonyma artiklar på sin debattsida. Så det blir inget!

Vi som behöver synas och höras får inte chansen om vi inte vill exponera oss helt. Att jag inte vill gå ut med bild har ingenting att göra med att jag skäms eller tycker att det är pinsamt. Det har att göra med att jag har en skör 14-åring. Min 14-åring ska inte hängas ut i en tidning. Jag är stolt över hur vi har kämpat för att vårt barn ska må bättre. Jag är stolt över den kunskap jag försöker sprida genom denna blogg (som är en icke-inkomstbringande-egen-terapi-blogg). Jag kämpar på mitt sätt för att sprida kunskap och minska fördomar.

Att få plats och utrymme i en dagstidning hade givetvis varit bra för att motverka okunskap, men inte på kostnad av min familjs integritet.

Expressen har tydligen valt att slå ner på de som kämpar och detta är ett effektivt sätt att tysta oss. Vi får inte ta plats. Vi får inte utrymme.

Jag ifrågasatte varför ledaren var anonym om inte jag kan få vara det. Personen på Expressen som jag mailade med sa att ledaren är vad Expressen står för som tidning. Ännu mer skrämmande!  Expressen tror alltså att ”folk” söker diagnoser på sina barn för att kunna gå ner i arbetstid och söka vårdbidrag. PINSAMT EXPRESSEN!

Jag var upprörd efter Ledaren. Nu är jag ännu mer upprörd!

Expressen borde ge oss en bilaga där vi anonymt får dela våra berättelser! Vi är många som har berättelser att dela med oss av. Jag har läst många upprörda blogginlägg efter Expressens ledare. Rörande berättelser om barn och familjer som kämpar. Vi finns och vi är inte personer som vill gå på bidrag eller ha diagnoser på våra barn. Vi är familjer som har blivit ”tilldelade” ett utmanande föräldraskap och ett annorlunda familjeliv. Det är ingenting vi har valt men det är vårt liv och vi alla kämpar för att göra det bästa vi kan av den lott vi har fått i livet!

Ge oss utrymme!

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder

Hoppfull och livrädd

Jag vet!!!

Jag vet!!!

Jag känner mig så hoppfull nu inför bytet till den nya skolan för C. Vi har fått ett väldigt bra intryck av skolan. Mentorn ringde i förrgår och frågade om C ville komma på besök igen och titta på klassrummet och välja en sittplats. C var där på ett kort besök en gång innan sommaren. C sa att hen inte vill hälsa på utan kommer dit först till skolstarten på torsdag. Hen låter så lugn och inte det minsta orolig. Bara att skolan hör av sig och erbjuder detta är fantastiskt tycker jag!

C pratade med mentorn på telefon igår och fick säga var i klassrummet hen ville sitta. De pratade en stund och jag hörde C säga ”Tack! Jag ser framemot att börja där och träffa dig också!” C vill så gärna. Det bara måste gå!

 

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Mentorn sa till  mig att det är viktigt att skolan blir en positiv upplevelse för C och att hen får lyckas varje dag. Mentorn sa också att det är viktigt att C får vara med och påverka och att vi inte pressar för mycket i början. Mentorn sa allt det som jag har kämpat för på förra skolan! Vilken känsla!

Förra sommaren var en riktigt tuff sommar. C mådde inte bra psykiskt. Inför skolstarten förra året fick C mer och mer oro i sig men sa ändå att det skulle fungera att komma iväg till skolstarten. Men det gjorde det inte. Och trots bra magkänsla på mötet med mentorerna så visade de snabbt stora brister i sin kunskap om NPF.

Sen fick ju C en plats på kommunens hemmasittarskola i september. Där hade det inte heller tillräcklig kunskap om autism och de pressade C och krävde för mycket. Hen orkade inte med tempot!

Hemmasittarskolan stressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Hemmasittarskolan pressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Redan nu känner jag ett mycket större förtroende för den nya skolan. De har ju spetskompetens inom autism och ett helt annat tänk. Det är ca 30 elever på skolan och 11 personal. Ca 8 elever/klass och alltid minst 2 personal med klassen. Slöjd och hemkunskap i halvklass. Med andra ord har C alla förutsättningar att få hjälp och jobba ikapp. C har inga inlärningssvårigheter. Det är ”bara” motorn som är problemet.

Samtidigt som jag känner mig hoppfull och positiv så är jag livrädd! Vad gör vi om C inte lyckas komma iväg till skolstarten? Vad gör vi om den här skolan inte heller fungerar? Jag försöker verkligen slå bort oron men den kommer smygande mer och mer… Jag orkar inte ha den jobbiga vardagen…

Vi har uppenbarligen tur med nya skolan. De verkar engagerade och kompetenta. Jag har förstått att många skolor inte tar föräldrarnas oro på allvar. Jag vet att lärare har en oerhört stor arbetsbörda. Men jag tror att de får igen ansträngningen tusenfalt om de ringer en elev i behov innan skolstart och frågar ”Vill du komma och hälsa på och träffa personalen och se klassrummet?”, ”Var vill du sitta?”, ”Är det något du funderar på?”, ”Är det något vi kan tänka på för att du ska känna dig trygg hos oss?,  ”Det här kommer vi att göra första dagen och om du känner att du inte vill delta så har vi tänkt att du kan….”, ”X kommer att finnas som stöd till dig” osv.  Om eleven får en trygg skolstart så bygger det en positiv känsla för resten av året. Kan inte eleven själv förklara så är vi föräldrar alldeles utmärkta på att se och förstå våra barns behov. Lyssna på oss! Sen är det en politikerfråga att sätta in mer resurser så att lärarna inte går på knä.

Vi har fortfarande inte hört ett pip från Socialtjänsten som på ett möte i slutet av april beslutade att göra en utredning denna gång för att se om vi kan söka något stöd. Vi blev ju anmälda även innan jul men då blev det ingen utredning. Båda anmälningarna är grundade på Cs höga skolfrånvaro (som beror på att hen blev utmattad i en icke anpassad skola). Vi har blivit beviljade en kontaktperson till C via LSS och så har vi den nya skolan. Vi känner just nu inget behov av att söka annan hjälp. Jag har fått information om att Socialtjänsten har 4 månader på sig att slutföra en utredning efter en orosanmälan. Med andra ord har de lite bråttom nu om de ska hålla tidsramen!

Nu ska vi försöka vända tillbaka dygnet och minska på speltiden. C har själv minskat på speltiden då hen oftare och oftare träffar kompisar och är ute, tittar på film eller kör Pokémon Go.

Igår var jag iväg med C hos frisören. Sen köpte vi nya kläder till C och åt lunch. En mysig stund.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om diagnoser och ”stökiga” barn i dagspressen. Diagnoser ifrågasätts, medicinering ifrågasätts… Framförallt Expressen verkar vara ute på en häxjakt mot NPF-familjer. Allt de skriver vittnar om enorm okunskap utan verklighetsförankring. Jag blir oerhört kränkt av dessa ledare och debattartiklar. Att en stor dagstidning som Expressen släpper igenom dessa artiklar är skrämmande och det ökar fördomarna och gör det ännu kämpigare för en redan utsatt grupp. Vi är många som har skrivit till Expressen för att dela vår bild av verkligheten. Men tyvärr verkar Expressen ha tunnelseende och de verkar ha valt att slå ner på oss och inte visa även vår sida av myntet. Ingen vidare bra journalistik. Riktigt pinsamt faktiskt!

Som tur är har de flesta barn med NPF riktiga superföräldrar och vi för våra barns kamp och ger aldrig upp. TILLSAMMANS hjälps vi åt och stöttar och pushar varandra och försöker sprida kunskap. Vi är många!

Nu måste det vara våra barns tur att få lyckas och må bra i skolan.

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Skola