Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring.

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

Dela gärna med källa!

Han har tidigare skrivit dessa gästinlägg: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/

https://supermamsen.com/2021/01/13/gastinlagg-fran-en-15-arig-fore-detta-hemmasittare/

8 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Gästinlägg, Hemmasittare

Förundrad

Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.

Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.

Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.

Jag sa alltidMåendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.

Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.

Jag är förundrad. Och tacksam 🙏

8 kommentarer

Under ADD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Ramar och kramar

Som förälder (och pedagog) måste man sätta ramar/gränser och visa vad som är rätt och fel. Detta kan man göra på olika sätt. Jag tror att det bästa är att göra det genom vägledning och ramar. Givetvis kan jag reagera och bli arg om mitt barn gör något dumt men jag tror inte på att skrämma till lydnad. Det kommer ändå inte att fungera nästa gång. Vi ger våra barn ramar och försöker lära dem rätt och fel.

Nyligen gjorde ett av våra barn ett bus med några kompisar. Det var ett ganska oskyldigt bus. Den ena kompisens förälder reagerade med att hitta på ett relativt hårt straff till sitt barn. Jag vill inte ge ett straff till mitt barn. Mitt barn sa att buset var kompisens idé men jag förklarade för mitt barn att mitt barn är lika ansvarig som den som hittade på buset. Är man med så är man ansvarig. Annars måste man säga stopp och inte vara med. Mitt barn och jag hade ett långt samtal men barnet fick ingen konsekvens. Jag tror att mitt barn lärde sig mer av vårt samtal än av att eventuellt bara ha fått skäll och en bestraffning.

Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det. Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Om vi straffar dem – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi har bra samtal, ger ramar och behåller en bra relation?

Jag vill att mina barn ska våga komma till mig om de har gjort något dumt. Jag vill att de ska känna sig trygga med att t ex ringa hem om de mår dåligt efter sin första fylla eller något liknande. De ska inte känna sig rädda för mig. De ska veta att jag kan bli både arg och besviken men de ska känna sig trygga.

Jag tror på att ge ramar och kramar.

4 kommentarer

Under förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Målet har varit skola men vägen dit har varit vila

Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.

Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.

Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom?
Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.

Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten?
Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.

Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro?
Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.

Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig?
Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.

Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat?
Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa.
Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.

MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill höra om vår resa.

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.

4 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Hemmasittare

Städschema och städkort

Då jag har fått önskemål om att dela med mig av detta material kommer här våra städkort och mina barns städschema. Några städkort är tomma så man kan skriva för hand. Vissa kort finns inte med varje vecka. Vi väljer ut några kort som de sedan slumpvis får ta. Korten stämmer överens med hur vårt hus ser ut (jag har tagit bort några av mina som är mer specifika) och det är dessa vi använder vid en timmes familjestädning. Några stora kort är som lite stöd i hur man gör för att lättare lära sig automatisera olika moment. Vi har lagt in egna rum utöver familjestädning men det kan ju ingå i städtimmen om man vill.

På städschemat ska barnen kryssa i det som de har hjälpt till med under en vecka. Vi har bestämt att de ska ha ett visst antal kryss/ruta och antalet är beroende på ålder.

Lämna en kommentar

Under Pedagogiska tips!, Vardag

”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”

Calle slutade gå till skolan ht-14 i årskurs 6. Sedan dess har han haft ständiga krav på sig att komma iväg till skolan och uppfylla skolplikten. Han har aldrig riktigt fått vila från alla krav trots att han faktiskt var hemma pga. utmattning och ångest. Hade han varit vuxen hade säkerligen alla krav tagits bort och han hade blivit sjukskriven. Vi försökte få Calle sjukskriven men fick bara som svar ”Vi sjukskriver inte barn”. Alltså fick vi föräldrar gå på ständiga möten för att hitta en nivå som Calle skulle klara av, vi blev orosanmälda till socialtjänsten för att Calle inte mäktade med.

Det är just det. CALLE MÄKTADE INTE MED. Han orkade inte. Förra året gick Calle på en utbildning i kommunens regi där studier och praktik varvades. Det gick riktigt bra för Calle. Sen fick vi corona i höstas och han var hemma sjuk i flera veckor och har inte tagit sig tillbaka till praktiken efter det. Förra veckan hade vi möte med kommunen och vi skulle göra nya planer för Calle. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”
Jag tänkte ”Ledig! Du har ju för sjutton varit ledig nu sedan vi hade corona i höstas!”
 Jag hann dock inte säga något innan han själv sa ”Jag vet att jag har varit hemma länge men jag har aldrig känt att jag har kunnat vila. Det har alltid funnits något jag borde ha gjort. Jag vill verkligen ha en paus nu!”

Calle har helt rätt. Alla perioder av hemmasittande för honom har varit en känsla av misslyckande då han alltid har vetat att han borde ha gjort något annat. Nu bestämde vi att Calle ska få vila ett tag. Det är faktiskt en lättnad. Dessutom är Calle snart 19 år och det finns inga krav på närvaro längre vilket innebär att vi inte blir anmälda till socialtjänsten för att vi lyssnar på vårt barn och låter honom vila. Det i sig är så sjukt! Vi har tidigare försökt låta honom vila men har alltid blivit stressade av skolplikten och orosanmälningar. Istället för att Calle fick vila och läka blev vi föräldrar sjukskrivna av kampen för att få förståelse och stöd för vårt barn.

Nu ska Calle få en chans till riktig återhämtning och jag ska försöka landa i det och inte ligga på. Detta är inte helt lätt då en del av mig känner ”Shit! Han är snart 19 år, har inga grundskolebetyg och ingen arbetslivserfarenhet. Han måste göra NÅGOT som leder framåt! Vi kan inte bara låta tiden gå!”

Å andra sidan fungerade det inte att ligga på i alla år. Det har inte lett till några stora framgångar. Vi föräldrar har som sagt försökt att inte ligga på men ”samhället” har inte tillåtit vårt barn att vila. Nu är han en fin ung man och han uttrycker själv att han behöver vila. Nu ska vi lyssna.

Den här bilden finns i min bok. Så här kändes det. Vi hade höga krav på oss från samhället att Calle skulle vara i skolan men vi hade låg kontroll.
Denna situation stressade oss oerhört mycket.

8 kommentarer

Under autism, förälder, Hemmasittare

Rädslan för att (miss-)lyckas

I höstas hade Calle (snart 19 år) en praktikplats som han trivdes bra på. Han hade fram tills vi blev sjuka i covid-19 i november 100% närvaro sina tre dagar i veckan. Calle fick höra från sin handledare att han gjorde ett bra jobb och tog för sig. Calle var glad efter sina praktikdagar (ca 4 timmar/dag) och han trivdes. Calle har inte lyckats ta sig tillbaka till praktiken efter sin sjukperiod i höstas. En anledning är säkerligen bruten rutin som gör det svårt att komma tillbaka, men jag tror inte att det ”bara” är på grund av det.

Calle har varit hemmasittare (hemmakämpare!) sedan hösten i årskurs 6 (ht-14) bortsett från några sporadiska skolförsök. Han har i perioder fått något att fungera riktigt bra ett tag för att sedan falla igen. Det känns som att alltid när jag börjar känna ”Nu funkar det!” så rasar han.

Jag har funderat en del kring varför det brukar bli så. I något forum på nätet, jag minns inte var, läste jag om någon som kände att det alltid var svårt när det gick bra för att det är svårt att upprätthålla något som fungerar. Jag pratade lite med Calle om det. Om han känner att det blir jobbigt när vi räknar med att det ska fungera för honom. Han sa att det kan kännas lite jobbigt ibland. Han vanligaste svar är ”Jag vet inte!”

Hur ska vi få Calle att upprätthålla något som fungerar och börja lita på sin egen förmåga?

4 kommentarer

Under autism, Hemmasittare

Skolångest

Denna bild har jag fått tillstånd att dela. En flicka, Lina, har gjort den. Hon visade sin mamma hur hennes skolångest kändes. Numera mår Lina bättre ❤

Bilden är fantastisk och jag tror att många med skolångest kan känna igen sig. Mina killar har nog känt exakt så.

Tack Lina för att jag får dela din fina, tydliga och ledsamma bild. Lycka till framöver ❤

Lämna en kommentar

Under Ångest, Hemmasittare, Lånade kloka tankar

Matproblemet

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om matproblemet. Många gånger är det i alla fall. Maten är ett ständigt energislukande problem. Inte verkar det bli bättre heller.

Både Emil (15 år) och Linnéa (11 år) äter dåligt. Emil har selektivt ätande/arfid. Troligen har även Linnéa det.

Det är oerhört tidskrävande och frustrerande att försöka komma på och tillaga saker som de kan tänka sig att äta. Emil har några (oftast) säkra kort. Linnéa har inte det längre. Linnéa skulle nog egentligen kunna vara vegetarian. Hon vill t ex ha korv stroganoff utan korv, kycklingpasta utan kyckling osv. Problemet är att hon inte tycker om grönsaker (mer än rå morot, röd paprika, rädisor och gröna oliver).

Linnéa har perioder då en viss mat/sak fungerar och sen byter hon. Ett tag fungerade tomatsoppa sen en dag när jag erbjöd henne det tittade hon på mig som om jag vore en idiot ”Tomatsoppa!? Det tycker inte jag om!!!”

Idag värmde jag chicken nuggets till lunch åt Emil. Det måste vara Icas egna. Jag gjorde som jag brukar (de måste vara frasiga/bruna). Emil gick till sitt rum med sin tallrik och ketchupflaskan. Det går åt extremt mycket ketchup 😅 Efter ett tag kom Emil ut ur sitt rum, ställde surt tallriken på diskbänken och gick. Jag gick in i köket och tittade på tallriken. Han hade ätit endast en chicken nugget. Jag gick till hans rum och frågade varför. Han snäste ”Dom smakar inte som dom brukar!” ”Otacksamma bortskämda skitunge!” kan jag tänka då.

Maken jobbar hemifrån sedan i mars, liksom många andra i dessa coronatider. Nu är det så att maken då dessutom måste ha lunchtjänst. Både Calle (18 år, äter tack och lov det mesta) och Emil äter lunch hemma varje dag. Stackars maken som måste lösa lunchproblemet med Emil varje dag. Som om det inte räcker med att komma på vad vi kan äta till middag…

Emil går i skolans studio två timmar/dag. Planen är att lägga på mer tid men då kommer lunchdilemmat. Emil äter inte skolmat. Det är även svårt att skicka med något då han inte tycker om yoghurt, mackor, frukt eller uppvärmd mat.

Om vi t ex är ute på långkörning och måste äta mat på vägen är det jättesvårt att hitta ett matställe som funkar för alla. Att ta med matsäck är nästintill omöjligt.

Ibland kan jag undra hur det skulle kännas att ha lyxen att bara laga en maträtt till lunch och middag… Hur skönt det måste vara att kunna skicka med några mackor eller en frukt till matsäck… Att inte behöva oroa sig över barnens näringsintag…

Jag undrar om matproblemet någonsin kommer att bli löst. Kommer det alltid att vara så här? Vi lägger ner så himla mycket tid och energi på detta. Jag tror inte att man kan förstå det om man inte lever med det. Det är lätt att säga ”Barnen äter om de är hungriga!” men det stämmer inte.

Ny vecka imorgon. Nya tag 👊💪

4 kommentarer

Under Diagnos, Selektivt ätande, Vardag

Mitt lilla hjärta

Igår tittade vi på Talang på TV4. I programmet var det två 9-åriga bästisar som dansade. Sarah Dawn Finer som sitter i juryn pratade om hur skönt och viktigt det är med en bästis, någon som finns där och som man kan prata om allt med. Då sa min 11-åring Linnéa ”Tänk om man hade en bästis!”

Mitt lilla hjärta. Så liten och skör.<3 Det gjorde verkligen ont att höra henne säga så. Som förälder är bland det viktigaste som finns att veta att ens barn har vänner (eller i alla fall inte är ledsen och saknar vänner). Linnéa har några vänner men ingen bästa vän. Hon är oerhört social och VILL verkligen leka och umgås. Tyvärr blir det ganska sällan umgänge med vänner på fritiden. Jag vet att Linnéa är ledsen över det.  Hon har ingen bästis att ringa, ingen som springer fram och kramar henne när hon kommer till skolan, nästan ingen som hör av sig för lek på helgerna… En kompis ringer ibland men väldigt sällan.

Linnéa har haft det tufft med kompistjafs denna termin. Hon började umgås med två vänner sent i höstas men minsta lilla grej så finns risken att bli bortvald och få ett meddelande där det står ”Du är inte vår kompis längre!”  Ibland känner jag mig som en riktig lejonmamma. Jag vill styra upp och lägga mig i. Jag vill skydda mina barn från allt ont. Det var lättare förr när sociala medier inte fanns. Det gör ont i hjärtat när Linnéa kommer och berättar att hon har sett på Snapchat att ”Dom åker pulka”, ”X sover över hos Y” osv.

Efter gårdagens Talang sa Linnéa att hon vill börja på dans. Hon har TikTok och dansar en del men har inte gått på dans. Jag sa att vi kan kolla upp en dansgrupp. Då sa hon ”Ja, jag kanske träffar en bästis på dansen då!”

Nu är hon anmäld till dans och jag hoppas att hon tycker att det är kul. Jag har sagt till henne att det inte är säkert att hon hittar nya kompisar där men vi hoppas det!

Jag tänker att alla vi som är föräldrar/vårdnadshavare har ett ansvar att prata med våra barn. De som har barn som har bästisar och tittar på Talang kanske kan säga ”Vad skönt att du också har en bästis! Men har du tänkt på att alla faktiskt inte har det? Hur tror du att det känns för dem? Finns det någon i din klass som du tror känner sig ensam? Hur tror du det känns att se på detta program då? Skulle du kunna göra något för den klasskamraten?”

Jag tror också att det är bra att prata mycket om sociala medier. ”Hur känns det för en kompis att se att ni tre träffas men den kompisen inte är tillfrågad?”

Vi pedagoger gör det vi kan men vi måste hjälpas åt!

2 kommentarer

Under ADHD, Förståelse