Vardagslunk (?)

Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag är mer aktiv på Instagram.

Det har varit mycket nu i början av terminen, både på jobbet och privat. Emil och Linnéa verkar båda trivas bra på sina nya skolor.

Själv jobbar jag nu med förskoleklasselever efter att ha släppt åk 3 i våras. Vilken omställning! Det är kul men jag är väldigt trött på kvällarna.

Vi är nästan lite inne i en vardagslunk nu vilket är något jag knappt kan minnas att vi har varit i förut. Emil och Linnéa har egna klockor på ringning och tar sig själva iväg till sina skolor. Vårt största problem just nu är att båda kämpar med maten. De har svårt att få i sig frukost och skolmat.

Jag hoppas att vår ”vardagslunk” håller i sig. Jag är inte helt lugn…

Det var en liten uppdatering från mig. Kika på Instagram (supermamsenblogg) för tätare uppdateringar 😉

Lämna en kommentar

Under Vardag

Fantastiskt bemötande hos tandläkaren

Nu i sommar har Linnéa varit hos tandläkaren. Hon har haft ont i en tand ett tag och det visade sig vara ett hål som måste lagas.

Linnéa har mer eller mindre haft panik för att gå till tandläkaren. När hon var liten fick vi knappt dit henne på kontrollerna.

Tandläkaren och tandsköterskan som lagade hålet var så otroligt proffsiga och pedagogiska. Linnéa fick i förväg lyssna på hur alla olika verktyg lät. Hon fick känna på blåsen och sugen. De bestämde ett stopptecken och sa att de skulle pausa om hon höll upp handen.

Linnéa fick bedövningssalva och sen spruta. Sprutan höll tandläkaren lite gömd och bad Linnéa blunda för att hon inte skulle få stänk i ögonen. Jag vet inte om Linnéa ens uppfattade att det var en spruta vilket var tur eftersom hon är spruträdd.

När tandläkaren skulle börja borra sa hon ”Nu borrar jag i en sekund! Sen pausar jag”. Tandläkaren borrade och räknade högt ”Ett” sen tog hon ut borren. Sen gjorde hon samma sak och räknade högt till fem och sen tio sekunder. Sen sa hon ”Nu måste jag borra lite längre men visa stopptecknet om jag ska pausa!”

Alltihop tog ca 45 minuter. Linnéa var väldigt orolig innan besöket och hon grät till och med i början när hon satte sig i tandläkarstolen. Hon behövde aldrig visa stopptecknet.

Jag är så tacksam mot dessa pedagogiska proffs. Vilket fantastiskt bemötande! Nu är Linnéa inte rädd för tandläkaren längre.

1 kommentar

Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Från att söka stöd till att förmedla hopp

Jag har bloggat sedan sommaren 2015. På hösten 2014 blev min äldsta son hemmasittare (jag föredrar uttrycket hemmakämpare) och sommaren 2015 fick han sin aspergerdiagnos. Här är ett av mina första inlägg. På den tiden var bloggen min egenterapi och jag skrev för att bearbeta vårt liv. Så småningom fick bloggen en läsekrets och jag fick mycket stöd av mina läsare då de delade med sig och peppade mig. Bloggen blev min sociala plattform och ett forum för mig att få kontakt med dem som levde liknande liv. På den tiden, och i flera år efter det, har vårt liv varit fyllt av:
Stress – massor av möten och press om skolplikten
Oro – hur mår våra barn och hur ska vi stötta dem?
Misstro – varför tror inte skolan på det vi berättar?
Frustration – varför finns ingen vettig hjälp?
Rädsla – ska socialtjänsten omhänderta våra barn pga. skolfrånvaron?
Skuld – varför lyckades vi inte hjälpa våra barn? Kunde vi ha förhindrat hemmasittandet?
Otillräcklighet – hur ska jag räcka till för mina tre barn?

Då kändes det som att allt i livet var en kamp. Vi kämpade med äldsta barnens skolgång, med syskonbråk, med egen utmattning, mot skolan, mot Försäkringskassan… Vi levde i en karusell av stress och ångest.

Nu är vi i en annan fas i livet. Efter hårt arbete i åk 9 och ett år på Individuellt alternativ fick min 17-åring ihop totalt 15 fina betyg nu. I årskurs 8 hade han två betyg. Han var hemmakämpare del-/heltid åk 5-8. Igår fick han besked att han har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Ett högskoleförberedande program då han har planer på att plugga vidare efter gymnasiet. Vilken kämpe han är! Jag är så oerhört stolt över honom och tacksam över att han har fått den hjälp han har behövt.

Min 17-åring är antagen till sitt förstahandsval på gymnasiet.

Min 20-åring har egen väckarklocka på ringning och kommer iväg på de möten han ska. Han mår bra och känner hopp. Förr hade han mycket låsningar.

Min 13-åring är vårt enda barn som har gått ut årskurs 6 med fullständiga betyg, skolnärvaro och hälsan i behåll.

Mina känslor nu är lättnad, lycka och tacksamhet men också en ödmjukhet inför livets och lyckans skörhet.

Två av mina barn byter skolor till hösten. Min 13-åring ska börja på högstadiet och min 17-åring på gymnasiet. Givetvis kan det komma utmaningar då. Den här sommaren känner jag dock att jag kommer att kunna slappna av och verkligen ha semester. Vi behöver inte ligga steget före på samma sätt längre. Vi behöver inte ha klumpen i magen. Förra sommarens semester började i panik.

Med detta inlägg vill jag förmedla hopp. Vi har haft många tuffa år som vi på något sätt har tagit oss igenom. Nu står vi här och vi alla mår bra. Vår väg fortsätter framåt och vi vet av erfarenhet att livet går upp och ner. Utan dalar finns inga toppar.

Jag önskar dig/er en fin sommar som passar just dig/er. Gör det som fungerar. Ha realistiska förväntningar och njut av det som är bra.
Varm kram! ❤ /Supermamsen

(Jag kommer inte att uppdatera bloggen så mycket nu på sommaren. Kika gärna på Instagram där jag är lite mer aktiv. Läs eller lyssna gärna på min bok om du har tid över i sommar 😉 )

4 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Kunde skolan ha gjort något för att förhindra skolfrånvaron?

Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”

När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.

Emils väg men vägen tog flera år.

När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin aspergerdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.

Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.

Calles väg.

Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)

Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil?
Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil.
Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil.
Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.

Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Gästinlägg: En 17-årig före detta hemmasittares resa tillbaka till skolan och hans lärdomar längs vägen

Min 17-åring har tidigare skrivit dessa tre blogginlägg:

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare

Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.

”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio. 

Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.

När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma. 

Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen  hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.

Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara. 

Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra. 

Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.

Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall. 

Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning. 

Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är:
Lär känna dig själv

Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge?
Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.

Var inte för hård mot dig själv

Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.

Du har tid

När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. 

    – Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.

    – Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. 

    – Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son.
    – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.

Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. 

Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.  

Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd. 

Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.

Ge inte upp!”

6 kommentarer

Under Gästinlägg, Hemmasittare, Skola

Om vår väg framåt

Lämna en kommentar

Under Diagnos, förälder

Det där med städning

Vi ska ha gäster i helgen och det innebär städning med stor uppförsbacke. Av någon anledning låter vi alltid huset förfalla totalt mellan varje städning. Jag är inte så förtjust i att städa men med ljudbok i lurarna går det lite bättre. Vi städar oftast bara det ”nödvändigaste” och när vi ska ha gäster städar vi lite mer.

Nu måste vi alltså städa och jag har bett barnen städa sina rum. Det är spännande hur olika de är i sitt sätt att göra detta. Barn 1 har svårt att komma igång och behöver bli pushad och lotsad genom hela städningen. Barn 2 kan inte städa lite utan går ”all in” och städar en hel dag. Det är rensning av garderoben, pennsortering och en massa annat. Barn 3 ytstädar och gömmer saker i lådor eller i garderoben. Syns det inte är det städat. Alla kläder som har legat framme hamnar i tvätten. Trots att det kanske är rent.

Jag tycker att det är så häftigt att mina barn är så olika trots samma föräldrar, uppfostran och miljö. De är olika på många sätt. De har olika intressen och tycker om olika saker. De har olika styrkor och utmaningar. Vissa verkar tycka/tro att diagnoser beror på uppfostran och miljö. Med tanke på hur olika mina tre barn är är det en omöjlighet. 😉

Vi borde ta tag i familjestädning igen. Vi var duktiga ett tag men sen föll det. Tur att vi har gäster ibland (för sällan) så vi måste ta tag i städning.

2 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Misstron mot NPF-föräldrar

Jag har gjort en högst ovetenskaplig undersökning på Instagram. Jag var nyfiken på hur det ser ut med orosanmälningar av NPF-föräldrars barn till socialtjänsten. Min upplevelse är nämligen att NPF-föräldrar är överrepresenterade i att bli anmälda till socialtjänsten.  Anmälningar kan handla om att våra barn har hög skolfrånvaro men det kan också handla om att våra barn har svårigheter och beteenden som ingår i deras diagnoser men trots detta blir vårdnadshavare ifrågasatta och föräldraförmågan ska utredas.

Vi har tre barn med NPF varav två även har/har haft hög skolfrånvaro. Vi har blivit orosanmälda 8-9 gånger (jag har tappat räkningen!) och anmälningarna har varit baserade på skolfrånvaro. Ingen annan oro har funnits enligt skolan. Vi blev anmälda ungefär en gång/termin i flera år och anmälningarna kom precis innan jullovet och precis innan sommarlovet så att vi inte ens kunde vila på loven. Vi har blivit utredda ett par gånger och resten av anmälningarna har lagts ner. Socialtjänsten har sagt att vi är samspelta och resursstarka föräldrar men skolan har fortsatt att anmäla istället för att felsöka i skolan.

Min fråga på Instagram var:
Har du blivit orosanmäld till socialtjänsten?
Totalt 455 föräldrar svarade på min fråga.

Resultat:
”Ja, pga. att mitt barn har hög skolfrånvaro.”
180 valde detta alternativ. 40%

”Ja, av annan anledning än skolfrånvaro.”
102 valde detta alternativ. 22%

”Nej.”
173 valde detta alternativ. 38%

Min fråga på Instagram ställd den 22 maj 2022.

Med andra ord har 62% av dessa 455 NPF-föräldrar blivit anmälda till socialtjänsten.
40% (180 föräldrar) blev anmälda pga. barnens skolfrånvaro.
Bara en sådan sak – 40% HAR barn med hög skolfrånvaro. Barnen har NPF-diagnoser. Varför fungerar inte skolan? Bristande stöd och anpassningar i skolan är en vanlig orsak men skulden läggs på föräldrarna istället för att förebygga och sätta in åtgärder i skolan.

Någon kommenterade att de hade önskat att man kunde pricka i flera svarsalternativ för de hade blivit anmälda flera gånger av olika anledningar. En annan skrev att hen hade önskat svarsalternativet ”Vi anmälde oss själva eftersom skolan inte agerade”.

Många kommenterade att deras barn hade skolfrånvaro pga. bristande stöd men att de som föräldrar fick skulden. Flera skrev att socialtjänsten bara lade ner anmälan eftersom det var tydligt att problemen inte fanns i hemmet. Någon skrev att anmälan var bra för att de har fått stöd och hjälp.

Vad vill jag belysa med denna lilla undersökning och detta blogginlägg? Jo jag vill visa på att vi är oerhört många som har barn med NPF som inte klarar av skolan. Det kan knappast vara vårt fel. Som jag har skrivit tidigare kom mina killars frånvaro först i mellanstadiet och det berodde inte på att vi ändrade något hemma eller plötsligt tyckte att skolan var oviktig. Jag vill också belysa att vi ofta blir ifrågasatta och misstrodda för att vi gör lite annorlunda i vårt föräldraskap. Vi gör det för att våra barn har utmaningar som kräver att vi anpassar och gör lite annat än att följa ”standardmallen för ”normala” barn”.

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen:
Önskemål till skolor:

  • Anmäl inte i ”onödan”. Om bra dialog finns med föräldrarna och ingen oro för hemförhållanden finns, anmäl inte då om det inte finns stöd som familjen vill söka. Gör istället en kartläggning i skolan och gör anpassningar.
  • Anmäl inte precis innan jullov eller sommarlov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Vi har blivit anmälda av ”välvilja” många gånger. Den där så kallade ”välviljan” tar mycket energi från oss och på lov behöver vi vila för att sedan orka stötta våra barn igen.

Önskemål till socialtjänsten:

  • Var tydliga gentemot skolor vad som gäller vid anmälan vid hög skolfrånvaro. Ska skolor anmäla vid skolfrånvaro trots att ingen oro för hemförhållanden finns? Var tydliga och informera om hur ni tänker kring detta.
  • Inrätta något som heter ”Ansökan om stöd”. Det blir väldigt fel när det bara finns ”orosanmälan.”
  • Ha handläggare och utredare som är utbildade/kompetenta kring NPF. Om vi blir utredda av personer som har noll förståelse för NPF kan vi hamna i ett väldigt utsatt läge när vi försöker förklara/försvara vårt annorlunda och utmanande föräldraskap.

Jag är själv pedagog och vi har inte ett lätt uppdrag. Jag känner mig ofta otillräcklig. Det behövs mer kompetens om NPF och mer resurser till skolor. Vi gör vårt bästa. Ökad samsyn mellan hemmet och skolan är jätteviktigt för att gynna eleverna.

Ännu en gång med hopp om en förändrad syn på NPF och de utmaningar det innebär att vara NPF-förälder.

❤ /Supermamsen, pedagog och NPF-förälder

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare, Socialtjänsten

Effekter av bemötande

Jag har gått och funderat på en text nu i över en vecka. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att få fram mina tankar på ett bra sätt. I många inlägg har jag skrivit om bemötande på olika sätt. Jag anser att det är viktigt att ha ett respektfullt bemötande mot alla människor, vuxna som barn. Ett lågaffektivt bemötande har jag tidigare skrivit om och det tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma känsla som vi visar i vårt bemötande och därför ska vi behålla lugnet och ”backa”. Det är också viktigt att kravnivån är rimlig.

I detta inlägg är det dock inte bara bemötande av människor i affekt som jag vill komma åt. Jag tänker på allt – stort som smått.  

Situationen jag beskriver nedan sätter fingret lite på det jag vill komma åt.
I matsalen på jobbet
En elev i årskurs 1 har inte ätit upp allt på sin tallrik i matsalen. Det ligger kvar lite mat och lite rivna morötter på hens tallrik. Alla klasskamrater har gått ut ur matsalen och eleven är sist kvar med en pedagog och just den dagen är även jag där för att jag har varit på möte och äter lunch en annan tid än vanligt. Jag sitter dock en bit därifrån.
Eleven reser sig för att gå och lämna sin tallrik. Pedagogen stoppar eleven och säger ”Stopp! Ät upp!”
Eleven svarar ”Men mattanten la upp för mycket mat! Jag orkar inte!”
Pedagogen svarar ”Morötterna tog du i alla fall själv så dom får du äta upp!” och föser eleven tillbaka till sin plats. Eleven får tårar i ögonen.
Pedagogen säger ”Ät upp nu!” med bestämd röst och går iväg. Elevens tårar svämmar över. Så fort pedagogen har gått tar eleven sin tallrik och går och lämnar den i disken utan att äta upp.

Vad vann pedagogen på detta? Hur kändes det för eleven?

Jag tänker att pedagogen förlorar relation med eleven och att eleven kände sig förödmjukad och rädd.

Det finns många exempel liknande detta. Att skrämma barn till tillfällig lydnad vinner vi ingenting på. Detta var inte heller en elev som skapade problem. Hen var inte otrevlig, arg, skötte sig dåligt. Detta är ett typiskt exempel på en pedagog som vill ”Visa vem som bestämmer!” och sätta ner foten.

Om man tar med i ”tänket” att en elev kanske dessutom har utmaningar som pedagogen måste hjälpa eleven kompensera för på olika sätt kanske pedagogen inte skulle vara lika snabb att bestraffa eller ställa krav.

Elever med NPF som ”flippar ur” på olika sätt gör oftast det för att omgivningen ställer för höga krav på dem. Man kan inte kräva av en elev med ADHD att hen ska kunna sitta still, vara tyst och orka jobba i 40 minuter. Det ligger i diagnosen att eleven är hyperaktiv, impulsiv och har svårt med koncentrationen. Du kanske heller inte kan förvänta dig att en elev med ADHD kan stå still i en kö alltför länge.

Man kan inte heller kräva att eleven med ADD ska kunna sitt längst bak i klassrummet och orka ta in det som pedagogen säger långt där framme. Man kan inte kräva att eleven ska komma ihåg instruktioner och komma igång för egen motor.

Man kanske inte kan kräva att eleven med asperger ska delta i grupparbetet, diskutera och analysera och ha ögonkontakt.

Eleven med ADHD kanske behöver jobba kortare stunder och sen ta en paus och komma ut och röra på sig. Eleven kanske inte bör behöva stå i en kö överhuvudtaget…

Eleven med ADD kanske behöver jobba i liten grupp och få instruktioner en till en. Eleven kanske behöver en ”dirigent”/ett hjälpjag som stöttar. Eleven med asperger kanske behöver få jobba själv eller med stöd från en pedagog.

Detta är bara exempel. Alla personer som har en diagnos är olika och unika precis som alla andra människor. Därför är det viktigt att se behovet hos varje enskild individ.  Det jag vill komma åt är att om vi sätter barn/elever i en omöjlig situation som kräver för mycket av dem så kommer det att brista på något sätt. Barnen/eleverna kan bli utmattade, deprimerade, känna sig misslyckade, bli uppgivna, tappa sin självkänsla, bli ännu mer bråkiga (leva upp till en förväntning på att de ska bråka…).

Vad jag vet har eleven i matsalsexemplet ingen diagnos och det har egentligen ingen betydelse. Jag vill komma åt bemötande av alla.

Jag tror att många pedagoger (och föräldrar! Även jag!) behöver jobba mycket med sig själva för att kunna bemöta barnen/eleverna på rätt sätt! Det är inte lätt. Jag tränar varje dag! Jag gör fel då och då men skillnaden är att jag numera reflekterar över det. Jag kan tänka ”Oj! Det där blev inte så bra!”, ”Nu blev jag lite väl arg!”, ”Nästa gång måste jag göra på ett annat sätt!”. Jag har även bett elever om ursäkt vid tillfällen då jag har behandlat dem fel.

I mitt yrke (lärare i fritidshem) arbetar vi i arbetslag. Vi samarbetar mycket, tar hand om eleverna och planerar fritidsaktiviteter. Hur blir det om vi pedagoger bemöter eleverna väldigt olika? Jag tror att det är viktigt att vi pedagoger (och även ett föräldrapar) bemöter eleverna/barnen på liknande sätt. Det är en trygghet för eleverna (barnen i familjen).

Hur ska vi då komma dit? Hur ska vi få alla pedagoger att förstå att det handlar om att man faktiskt måste jobba med sig själv? Det är precis som så att ”Du kan inte ändra på någon annan! Bara på dig själv!” och genom att ändra ditt eget beteende och bemötande kan du kanske indirekt ändra någon annans beteende.

Det är viktigt att prata om dessa saker i en personalgrupp. Dock kan det vara svårt att göra det på ett sätt som inte trampar någon på tårna. Att som kollega försöka föregå med gott exempel och även ge exempel på när man själv tycker att man har gjort något fel och berätta varför kan vara ett sätt.

Vi är alla bara människor och har bra och dåliga dagar med mer eller mindre tålamod och ork. Vi får inte vara för dömande och hårda mot oss själva. Dock får vi inte glömma hur viktiga vi är för barnen och hur vårt agerande kan påverka dem.

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Fluffa mer!

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Vardag