Etikettarkiv: ADD

Om serien LIMBOLAND

Jag blev inbjuden till premiärvisningen av SVT:s och UR:s dramaserie ”Limboland”. Premiärvisningen var igår på restaurang ”Barbro” i Hornstull. Serien skildrar tre familjer med unika behov och deras utmaningar i vardagen och sänds på SVT1 på onsdagar klockan 22:30-23:00 samt finns på UR Play. Det är fem avsnitt.

På plats på ”Barbro” fanns projektledare, manusförfattare, regissör, klippare, alla fantastiska skådespelare med flera. Klockan 20:00 bänkade vi oss för att se premiäravsnittet efter att ha fått i oss lite mat.

Jag satt tyst under avsnittets 30 minuter och var full av känslor. Tårarna brände i ögonen. Sug i magen. Klump i halsen. Jag kände igen mig. Inte i alla scener men i de utmaningar som fanns och i de känslor som föräldrarna hade. Scener fyllda med både utmaningar och kärlek. Jag kunde känna igen mig i den där totala maktlösheten när man vill hjälpa och göra rätt men ändå inte får till det. När allt plötsligt bara vänder till totalt kaos. Jag hade med mig en vän som också har barn med särskilda behov och hon kände samma sak.

Manusförfattaren Therese Bringholm berättade att de har gjort mycket research för att sätta sig in i olika känslor och svårigheter/utmaningar. Det märks. Scenerna känns äkta, som om de skulle ha kunnat hända hemma hos mig. Alla skådespelarna gjorde väldigt trovärdiga tolkningar.

Teamet berättade att UR har som huvudsyfte att utbilda, oftast genom dokumentärer. Greppet att tillsammans med SVT utbilda i ett dramaformat är nytt. Karaktärerna är olika för att visa på variation. Rollerna är genomtänkta. Serien skildrar relationsproblem, att vara ett ”skuggsyskon”, oro inför framtiden med mera.

För mig, som har stor igenkänning, gick avsnittet rakt in i hjärtat. Precis så är det. Precis så känns det. Jag hoppas att personer som inte har igenkänning också ser serien för att få en ökad förståelse för ett annorlunda föräldraskap.

Jag ser framemot att se avsnitt två. Beredd med näsduken!

 

 

4 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Serietips, Vardag

Lågaffektivt bemötande eller inte?

Vi måste få till ett samarbete och det är ett vuxenansvar.

Lågaffektivt bemötande eller inte? Egentligen anser jag att detta borde vara en ickediskussion men tyvärr är det inte det. Det skrivs och debatteras om detta överallt nu.

Här kommer några frågor från mig som är både pedagog och NPF-förälder:
Om en elev sätter sig på tvären och är uppenbart trotsig mot mig, får jag då eleven att lugna ner sig genom att ”ta i med hårdhandskarna” och höja rösten?
Min erfarenhet är att om jag gör på detta sätt så sätter sig eleven med största sannolikhet ännu mer på tvären eftersom hen inte vill ”tappa ansiktet” inför kompisarna. Konflikten eskalerar.

Om jag trots allt har lyckats få eleven att lyda med metoden ovan, leder detta till en bra relation mellan mig och eleven och att eleven lär sig något till en annan gång?
Min erfarenhet är att man i vissa situationer skulle kunna ”skrämma/hota” ett barn till lydnad just då men det blir ingen inlärning på det sätt vi skulle önska, dvs att situationen inte uppstår igen. Dessutom byggs ingen relation som faktiskt skulle kunna användas om en liknande situation uppstod igen.

Jag är ingen expert men jag har genom mina år som både mamma och pedagog sett hur mycket bättre det går om man själv faktiskt fortsätter vara vuxen i en konfliktsituation. Dvs att man inte ska markera eller gå in i konflikten utan istället behålla lugnet och försöka avleda just DÅ. Sen när barnet har lugnat ner sig kan man prata om det som hände och vad som är rätt och fel. När vi är i affekt går ingenting in ändå. Lågaffektivt bemötande är inte att låta bli att fostra utan att fostra vid ett tillfälle där det faktiskt fungerar.

Är det större sannolikhet att en liknande situation löser sig bättre eller inte uppstår igen om jag låter en konflikt med en elev eskalera till en maktkamp?
Min erfarenhet säger ”Nej!”. Tvärtom! Jag och barnet hamnar på olika sidor istället för i ett samarbete.

Men tappar inte de andra eleverna respekten för mig?
Nej, de ser att jag är vuxen och lugn och att jag har kontroll över situationen. Om jag själv går i affekt och gormar och skriker och eventuellt drar/bär ut en elev är jag knappast en förebild utan hamnar i samma känsloläge som eleven.

Blir du lugn om någon gormar på dig eller försöker släpa ut dig? Kommer du att få respekt för den personen?

Jag bara undrar…

(Håll utkik efter min bok ”Supermamsen – Om livet som pedagog och förälder till barn med särskilda behov” som kommer ut på Kikkuli Förlag i december)

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Viktiga frågor

Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:

”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:

På vilken sida vill du ha smöret på mackan?

Får jag dra upp rullgardinen lite?

Är det okej om jag tänder lampan?

Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?

Vilken sked vill du ha?

Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?

Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?

Och många fler frågor.”

Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.

Här kommer några av de frågor som skrevs:

Såsen på pastan eller på sidan?

Äter du med oss eller på ditt rum?

Vad vill du äta idag?

Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?

Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?

Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?

Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?

När ska jag väcka dig?

Vilken sorts äpplen ska vi köpa?

När kan jag borsta dina tänder?

Ska jag ta bort lapparna på kläderna?

Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?

Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.

Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?

På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?

På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?

Är det här glaset okej?

Får jag tända ett ljus en liten stund idag?

Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?

Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?

Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)

Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?

Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?

Ska jag dela din mat?

Äter du framför TV:n eller på ditt rum?

Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?

Vill du ha röda eller blå sockar?

Får jag borsta dina tänder nu?

Hur mycket smör vill du ha på mackan?

Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?

Sked eller gaffel?

Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?

Vill du ha en hög eller låg tofs?

Kommentera gärna med dina viktiga frågor.

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism

Svar på några frågor om mat

Jag hoppar över frågorna då man kan lista ut dem av mina svar.

”Jo, vi har genom åren lagat allsidig och nyttig kost.”

”Vi lagade faktiskt bara en maträtt tidigare men då åt bara ett av tre barn.”

Middag hos oss. Flera olika rätter.

”Jo, vi har försökt att ”lära” våra barn att äta t ex grönsaker.”

”Vi är medvetna om att vissa saker barnen äter inte är så nyttiga men de äter åtminstone. Tycker du att vi ska svälta dem istället?”

”Ja, vi försöker begränsa intaget av socker men när barnen inte får i sig något alls en dag så behövs energi.”

”Vi köper ofta hämtmat för att barnen får i sig något då.”

”Vem har sagt att en frukost ska bestå av t ex yoghurt och mackor? Här blir det ibland falukorv med pasta eller tomatsoppa till frukost.”

Mina barns intag eller bristande intag av (nyttig) mat är ett stort orosmoment hos mig och maken. Vi kämpar på alla sätt för att barnen ska få i sig något som förhoppningsvis också är näringsrikt och nyttigt.

Vissa dagar blir det bara chips och bullar. Det är dagar då inget annat fungerar. Dietisten sa att så måste det få vara.

Tycker jag att det är jobbigt? Ja! Skulle inte du tycka det?

Vi vänder ut och in på oss för att försöka hitta råvaror som fungerar. Vi försöker vara kreativa och påhittiga.

Pekpinnar behövs inte. Jag är själv en bruten pekpinne som gör det som krävs för att mina barn ska äta.

13 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Selektivt ätande

”Du kommer att studsa tillbaka!”

I onsdags och torsdags förra veckan var Calle hemma från skolan. Dessa dagar var de första frånvarodagarna på hela terminen.

På onsdagen hade Calle huvudvärk och var väldigt trött. Det märktes att han var ur gängorna och jag sa att han kunde ta en vilodag.

På torsdagen var tanken att han skulle gå. Han hade inte huvudvärk längre. När jag väckte honom skruvade han på sig i sängen och sa ”Det känns inte bra idag! Det går bara inte!”

Då frös mitt hjärta till is kändes det som. Mina ben kändes svaga. Min andning kändes tung. Alla tankar och känslor kom över mig med full kraft som en stor tsunami. Alltför välbekanta känslor. HELVETE! Mattan rycks undan gång på gång.

”Hur menar du?” frågade jag och försökte hålla rösten lugn trots paniken inom mig. Inte igen!

”Det känns så där som det brukade innan. Som att det aldrig kommer att gå!”

”Jodå, du kan! Försök stå emot dom tankarna. Jag hjälper dig. Kom upp nu. Jag fixar frukost och sen kör jag dig!”

”Mamma, jag kan inte påverka dom tankarna. Det går bara inte!” Calle vände ryggen mot mig och drog upp täcket.

Jag stod där i hans rum och kände mig alldeles kall. Jag samlade mig och sa:

”Du har kört hårt i flera veckor nu. Jag förstår att du är trött. Klokt av dig att ta ett par vilodagar för att få ny kraft. Du kommer att studsa tillbaka!” Jag försökte låta övertygande och säker på min sak.

”Du kommer att studsa tillbaka” – ord som jag verkligen ville tro på! Historiskt sett har Calle haft svårt för att studsa tillbaka.

(Bilden är från Messenger)

Jag fixade frukost till Calle och sen åkte jag till jobbet med tårarna brännande under ögonlocken. Han måste studsa tillbaka! Han måste!

På fredagen studsade han tillbaka! Självklart med stöd och skjuts. Jag blev så oerhört lättad. Det kändes så viktigt att han klarade det. Han mår mycket bättre nuförtiden. Han är besviken på sig själv över att han inte är Mr. 100% längre men jag har sagt att det viktiga är att han tog sig tillbaka. Jag inser hur skört allting är, att vi inte kan ta något för givet. Den här veckan har han tagit sig iväg både måndag och tisdag. Idag var det premiär på praktikplatsen där han ska vara tre dagar i veckan resten av terminen.

(Bilden är från Messenger)

Emil verkar inte studsa tillbaka. Inte än i alla fall. Han har varit hemma i tre veckor nu. Han har mycket oro och ångest och är väldigt trött. Han har ett anpassat schema (1-2 lektioner/dag) och väldigt bra pedagoger samt kompisar som bryr sig. Trots detta så går det inte. Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

Idag fick jag med mig Emil ut på en promenad. När vi hade promenerat en kvart stannade han plötsligt och sa med panik i rösten ”Vad är klockan?”
”Den är 17:05!” svarade jag.
Emil såg lättad ut och sa ”Åh vad bra! Då är det inte en konstig tid att vara ute och gå för alla har ju slutat skolan.” Emil lägger oerhört mycket energi på att tänka på sådana saker. Han är rädd för att få frågor.

Jag hoppas att Emil kan studsa tillbaka snart. Just nu gläds jag åt Calles studs i alla fall och jag tänker att om han får bakslag igen så kan han studsa!

1 kommentar

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare

Föreläsningar

I onsdags föreläste jag för anhöriga på Anhörigcentrum i Sala. Eftersom det var min andra föreläsning någonsin var jag väldigt pirrig innan. Det kändes i alla fall som det gick bra och jag fick fin feedback. Flera som lyssnade kände igen sig i vår resa med Calle och även i Emils bristande ork. Det är så oerhört sorgligt att det är så och det borde inte behöva vara så!

Min förhoppning är att mina föreläsningar ska bidra med något som leder till att barn mår bättre.

Min föreläsning som är riktad till pedagoger syftar till att få pedagoger att se hur kraschen efter skolan kan ha med skolan att göra trots att allt utåt sett ”fungerar så bra i skolan”. Jag ger även en del pedagogiska tips. Min förhoppning är att pedagoger ska vilja vara detektiver.

Min föreläsning riktad till anhöriga hoppas jag ska ge känslan ”Jag är inte ensam!” och ”Jag är bra!”. Jag hoppas att den ger igenkänning och pepp.

Jag hoppas på fler bokningar framöver. Helst i Stockholmsområdet men en tågresa på runt en timme funkar också.

För bokningsförfrågan och prisuppgift maila till supermamsenblogg@gmail.com

Trevlig helg!

8 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, föreläsning, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

En (o)tacksam roll

Ibland kan jag känna mig så besviken och ledsen över att jag inte får mer tacksamhet och uppskattning från mina barn. Det känns som om jag (och maken) verkligen gör allt för dem.

Jag stöttar och fixar på alla sätt. Jag gör olika rätter så att alla barn får i sig mat, jag kör dem så att de kommer iväg till skolan, jag förbereder dem på olika saker så gott det går, jag har kontakt med deras olika skolor för att försöka tillrättalägga så mycket som möjligt…

Jag kan ha lagat tre olika maträtter till middag och så kommer Emil och smakar på det han brukar tycka om och säger ”Det var inte gott!” och lämnar bordet. Inte ens ett ”Tack för att du tänkte på mig!”

Det kan kännas som att jag bara får skit tillbaka ibland ”Ni gör aldrig mat jag tycker om!”, ”Ut ur mitt rum!”, ”Stäng dörren!”, ”Lägg dig inte i!” osv. Det känns tungt ibland. Jag gör så mycket och får så lite tillbaka.

Eller får jag lite tillbaka egentligen?
”Mamma! Tack för att du fixade mat till mig!” säger Emil när jag står och fixar toast till honom klockan 21 eller åker en sväng till McDonalds efter den hemlagade maten som inte gick ner.

”Tack för skjutsen mamma!” säger Calle när jag kör honom till skolan.

”Tack för att du vet vad jag behöver!” säger Linnéa när hon får bildstöd inför en ny situation.

”En kram!” säger Calle och kommer spontant och kramar mig när jag står i köket.

”Ska vi gå en promenad och prata mamma?” frågar Emil.

”Mamma! Kan vi gosa?” frågar Linnéa.

Jag får också tacksamhet/ett ”kvitto” på andra sätt. T ex att Calle faktiskt kommer iväg till skolan just nu med mycket stöd och att vi har en fin relation med honom. Dessutom kommer vi mer och mer åt Emils utmaningar så att vi kan stötta honom bättre. Med Linnéa har vi möjlighet att förebygga på ett annat sätt då vi har ögonen mer öppna efter vår tuffa resa med killarna.

Mina barn behöver stöd. Mer stöd än andra barn. Så är det. Jag får tacksamhet på många olika sätt för att jag sliter. Jag kanske bara inte alltid får det just i stunden… Så är det säkert för alla föräldrar men jag vet att alla ”vanliga” föräldrar inte behöver göra riktigt lika mycket för sina barn som vi gör får våra.

Den största belöningen jag kan få är när alla mina barn mår bra!

Min dotter, Linnéa 10 år, har tecknat bilden.

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Vardag

Välbekanta känslor

Nu kommer alla välbekanta känslor som har kommit varje höst i flera år. Det är känslor av hopp blandat med stor oro. Det känns som om jag skulle kunna göra en copy-paste på många inlägg jag har skrivit de senaste åren. När jag tittar tillbaka och läser det jag har skrivit är det två saker jag reagerar på 1. Det känns som om vi befinner oss på samma fläck fortfarande 2. Hur har vi orkat?

Egentligen befinner vi oss inte riktigt på samma fläck. Killarna mår bättre även om skolan inte flyter på som vi hade önskat. Och hur har vi orkat? För att vi måste orka antar jag. Vad är alternativet?

Calle, som har asperger, har varit en så kallad hemmasittare i 5 år nu. Han är 17 år och har inga betyg alls från grundskolan. Nu har han börjat på en ettårig utbildning då man varvar studier med praktik. Syftet är att antingen komma ut i jobb eller att få lust/motivation till att på något sätt plugga in ämnen och plugga vidare. Calle har hittills haft 100% närvaro den här terminen vilket är helt underbart. Det jobbiga är dock att Calle flera läsår har fixat 100% i några veckor för att sen krascha igen. Givetvis känner jag hopp. Men hoppet är skört. Kommer detta att hålla?

I morse var det en tuff morgon för Calle. Han skruvade på sig i soffan och sa att det inte kändes bra idag, att han inte var taggad. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har hört honom säga just dessa ord. Jag peppade honom och idag kom han faktiskt iväg trots allt. Men hur ska det gå imorgon?

Emil, som har ADD och selektivt ätande, har varit hemmasittare i långa perioder i tre år. Han är nu 14 år och fick ett betyg i årskurs 6 och fyra betyg i årskurs 7. Han gjorde en kanonstart nu i årskurs 8. ÄNTLIGEN gick han med på att ha ett reducerat schema. I årskurs 7 vägrade han det och gick som alla andra fram till höstlovet och sen kraschade han helt. Denna gång har vi bestämt att han nu ska gå ca två lektioner/dag. Varannan vecka utvärderar vi tillsammans med skolan och om det går bra lägger vi på någon lektion/vecka. Emil gick sina lektioner de första veckorna men förra veckan var han hemma hela veckan. Han var även hemma i måndags men kom iväg igår och idag. Jag vet inte vad jag ska tro om hur det kommer att gå. När han är hemma känns det livsfarligt. Kommer han att fastna helt hemma igen? Samtidigt är det livsfarligt om han pressar sig själv för mycket och inte vilar. Hur ska vi hitta balans? Hur ska vi veta vad som är bäst?

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan tär verkligen. Det tar väldigt mycket energi. Jag arbetar 75% (kl. 9-15:30) för att kunna stötta mina killar på morgonen. De börjar kl. 9. Jag går upp kl. 6:30 och sätter igång med väckning, peppning, fixning av frukost, skjuts… Linnéa (10 år med ADHD kombinerad form) kommer iväg till skolan men vissa morgnar är det svårt. Framförallt om Emil är hemma. ”Jag är också trött!” säger Linnéa… Maken, som jobbar heltid, brukar åka till jobbet så fort Linnéa har kommit iväg.

Kvar är jag i en karusell av tankar och en bergodalbana av känslor. Vissa dagar kan maken jobba hemifrån och då kan jag andas lite.

Hittills det här läsåret har vi haft 6 möten för våra barn. Det är ovanligt lite faktiskt. Då räknar jag inte in de två föräldramöten vi har varit på. Kommande vecka har vi två möten inbokade. Jag hoppas att det blir lite färre möten detta läsår. Då vi precis håller på och söker omvårdnadsbidrag eftersom vi blir av med vårt vårdbidrag, som vi hade beviljat till 2021, så räknade vi förra läsårets möten och det blev 63. Helt galet egentligen. Och så undrar ”folk” vad vi menar med merjobb…

Bara att hoppas på att mina barn håller detta läsår. ❤

Något kul som är på gång är att jag ska föreläsa för anhöriga till barn med NPF under Anhörigveckan i Sala. Det ska bli superkul! Och lite läskigt 😉

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare, Skola

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag

Matintag – ett STORT problem

Vi har många saker som är tuffa i vårt föräldraskap men något av det svåraste och mest tidskrävande (bortsett från alla möten mm) är att få mina tre barn att äta. Vi lagar flera olika rätter varje dag.

Jag har skrivit om detta förr. Maten verkar vara ett bestående problem och inget som blir bättre med åren.

Emil, 14 år med ADD, har ett selektivt ätande (ARFID). Han är känslig för matens lukt, konsistens, smak och utseende. Hans upplevelse av en maträtt kan också variera från dag till dag. Bara för att det fungerande igår betyder det inte att det fungerar idag. Dessutom tycker han inte om rester/uppvärmd mat. Att få honom att äta är inte lätt. Han är ofta jättehungrig och vill äta men kan inte.

I våras när Emil var hemma från skolan åt han oftast ingenting förrän vi kom hem vid 16-17-tiden. Då var han hungrig så han skakade. Vi försökte väcka honom på morgnarna innan vi åkte till jobbet för att åtminstone se till att han fick i sig frukost, men oftast gick det inte att väcka honom. Han var som i dvala. Emil blir lätt uttröttad. Han är en högkänslig person. Om man då lägger till dåligt matintag på det så kan ni ju tänka er hur trött han ofta är. Det hjälper inte heller att ringa honom och påminna honom om att äta.

För ett par år sedan var vi hos en dietist med Emil. BUP hade skickat remiss. Vi fick tips om att ha grädde i pannkaksmeten, riva ner morötter i köttfärssåsen, ha rapsolja på maten, göra näringsrika smoothies osv. Dessa tips var helt värdelösa. Vi kan inte ändra på minsta lilla grej utan att han märker det. En gång gräddade jag pannkakor i ett annat märke på smör och han märkte det direkt och kunde inte äta dem.

Ett annat problem är skolmaten. Även om Emil faktiskt är i skolan så kan vi föräldrar inte känna oss lugna med att han äter. För det gör han inte. Han går nästan aldrig in i matsalen. Dels för att miljön kan vara rörig men också för att han tycker att hela matsalen luktar konstigt och då tappar han aptiten. Vi får skicka med saker hemifrån men det är inte mycket som skulle fungera. Emil tycker inte om mackor, smoothies eller drickyoghurt. Inte heller frukt. Detta är ingen lätt nöt att knäcka. Hur ska han orka långa skoldagar utan mat i magen? Detta är en stor oro nu inför åk 8.

Linnéa, 10 år med ADHD, har det också kämpigt med maten. Hon har perioder då en viss maträtt kan fungera och då äter hon i princip bara det till frukost, lunch och middag. Sen tröttnar hon och ”tycker inte om det längre” och så kommer en period av något nytt. Linnéa är nästan alltid hungrig vid ”fel” tillfällen. Dvs mellan måltider. Det är en utmaning att få henne att äta också. Hon har dock mer driv i sig än Emil och kan ibland ta tag i saken och fixa något själv. Då blir det inte de nyttigaste grejerna men hon får i sig något i alla fall. Hon äter inte heller skolmat men kan tänka sig att ta med en macka eller frukt i alla fall.

Calle, 17 år med asperger, äter det mesta så det är inte det som är problemet med honom. För honom är det snarare att göra mat/macka som är problemet. Han äter bara onyttiga saker om vi inte är hemma. Han har ingen motor alls att fixa mat. Det hjälper inte ens om vi har färdiga portioner att bara värma. Till och med det tycker han är för jobbigt. Ändå är han jättehungrig. Han kan ibland ringa och beställa hem mat, men det har vi inte råd med varje dag.

Är det inte det ena så är det det andra. Man kan ju tycka att barn som är 14 och 17 år borde kunna fixa egen mat ibland eller i alla fall ett mellanmål. Men så är det inte för oss.

Det kan göra lite ont att höra vänner berätta att deras barn är självgående och fixar egen frukost och ibland även enkel lunch eller middag. Det kan göra ont när ”folk” kommenterar att vi curlar våra barn för mycket och att vi bara borde låta dem vara hungriga så de lär sig.

Det kanske inte är många som ser det som ett mirakel när hela familjen faktiskt äter samma mat. Men det gör vi!

14 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Selektivt ätande, Vardag