Etikettarkiv: ADD

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Skör

När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.­­

Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.

Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.

Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Utrensning

Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.

När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom.
Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15:
”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma.
Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort.
   Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…”

   Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.

På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte.
Då skickade jag detta:
”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå.
Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.”
 
Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.

I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan.
Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”:
”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.”
Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.

En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro:
”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.”
Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?

Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande:
”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara…
Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.”

Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar:
”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”.
Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.

Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader:
”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr).  Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi  föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.

Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi.
I ett mail från ”hemmasittarexperten”:
”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”.  
   Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”

Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.

Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.

Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.

6 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola

Från framtidsoro till framtidstro

I många år har jag och maken levt med en stor oro. Två av våra barn har haft det tufft med sin skolgång och vi föräldrar har fått kämpa otroligt mycket på olika sätt. Vi har fått kämpa med att få skolor att se och förstå våra barns behov. Vi har kämpat mot misstro och ifrågasättande av hur vi hanterar olika situationer med våra barn. Vi har kämpat för att få hjälp till våra barn och vi har kämpat med att få våra barn att ta emot hjälpen när den väl har kommit.

Oron har varit stor för våra barns framtid men också för oss som föräldrar. Hur länge kommer vi att orka? Vi måste ju orka… Något som jag alltid har haft och som har varit min drivkraft är hopp. Det och en vilja att upplysa och förändra har varit mitt bränsle. Kärleken till mina barn har gett mig ork att fortsätta kämpa.

Jag skrev den 3 mars 2016 att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Datumet jag tog som exempel på slutdatum var den 23 maj 2017. Det är ca 4,5 år sedan. Det jobbiga är inte slut men livet är betydligt mindre jobbigt. Framtidsoro har bytts mot framtidstro. Jag har alltid haft en tro på att det kommer att bli bättre men det har känts så avlägset och svåruppnåeligt. När man är mitt i allt det jobbiga är det svårt att se en väg ut.

Mina barn gör framsteg hela tiden. Emil (add och autism nivå 1, 16 år) har den här veckan åkt kommunalt till stan med kompisar. Det är första gången någonsin som han har åkt buss själv. Vilken seger! Han har också numera en fungerande skolgång vilket är helt fantastiskt. För ett par år sedan kändes det som en ouppnåelig dröm. Calle (autism nivå 1, 19 år) tar sig iväg till möten själv med kommunen som har en insats att hitta jobb till ungdomar. Han hämtar även sin medicin på apoteket själv. Detta är helt otroligt. Förr fick han ofta låsningar när han skulle ta sig iväg till kravfyllda saker. Linnéa (adhd kombinerad form, 12 år) cyklar till och från skolan själv. Allt detta trodde jag nästan inte var möjligt för ett par år sedan.

Visst finns det en del oro kvar men oroar sig gör alla föräldrar. Ett liv utan oro finns nog inte. Alltid är det nått 😉 Det jag ändå känner nu är ett större lugn i att allt kommer att ordna sig för mina barn. Jag har alltid trott det men nu är den känslan starkare. Vi är på rätt väg och jag känner mig tacksam!

Till alla er som är mitt i det svåra vill jag säga – det kommer en tid när livet lättar. Inget varar för evigt, inte ens våra problem. ❤
Mina texter är lite mer positiva nu och dessa tankar fyller mig. Det kanske blir lite tjatigt men ni får ursäkta 😉 Jag njuter av att vältra mig i detta 🙂

Lämna en kommentar

Under Diagnos, förälder, Vardag

Faran med okunskap

Jag har ett antal gånger skrivit texter om hur viktigt det är att ha tur (det borde inte handla om tur!) att möta rätt personer i olika sammanhang man hamnar i som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro och/eller NPF.

Den 2 november 2021 publicerade socionomen.se en debattartikel skriven av socionomerna Simone Siefker och Maria Lundberg. Rubriken är ”Ännu en ADHD-diagnos…eller?”
Från artikeln:
”Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.”

Det kan säkert finnas få fall då adhd-liknande symptom kan ha ett trauma eller problematiska hemförhållanden som anledning. Det är just det… FÅ FALL. Texten gör mig upprörd av flera skäl. Jag är en förälder till tre barn med diagnoser (autism och adhd). Två av mina tre barn har dessutom haft problematisk skolfrånvaro. Anledningen till frånvaron har varit utmattning och bristande stöd i skolan. De fick sina diagnoser efter att de hade börjat vara hemma. Skolan hade inte sett några problem alls i skolan. Frånvaron började i mellanstadiet när kraven ökade i skolan. Vi föräldrar ändrade inte på något hemma. Vi uppmuntrade inte våra barn att vara hemma.

Vi blev givetvis orosanmälda till socialtjänsten och har utretts ett antal gånger (skolbyten och nya rektorer = nya anmälningar). Varje gång får vi ett kvitto på att vi är resursstarka, samspelta och engagerade föräldrar. Socialtjänsten har ett antal gånger bara suckat och sagt ”Varför gör skolan anmälningar? De måste ju anpassa!” Genom åren har vi haft tur och mött socionomer med kompetens om NPF på socialtjänsten. Alla har inte den turen. Vissa barn blir tvångsomhändertagna på fel premisser.

Den här artikeln skriven av ”erfarna socionomer” tycker jag visar på raka motsatsen till erfarenhet. Vad har de erfarenhet av undrar jag? De saknar uppenbarligen insikt i hur det är att leva med NPF i familjen.
Från artikeln:
”Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår.” I vårt fall kom socialtjänsten hem till oss och insåg att det inte är något fel på våra barns hemmiljö. Som förälder är att be om NPF-utredning inte det första man gör, det gör man först när man har testat allt och inget fungerar. Risken med en artikel som den här är att det blir överanmälningar till den redan hårt belastade socialtjänsten. Det är nämligen redan snarare regel än undantag att vi föräldrar som har ett annorlunda utmanande föräldraskap blir anmälda till socialtjänsten. Vi blir anmälda för att vi inte följer mallen. I min familjs fall försökte vi följa ”mallen” länge men det fungerade inte med/för vår familj. Då utredde vi våra barn på BUP och vi fick skapa en egen mall som fungerar för oss. Våra barn får äta var de vill (familjemiddagar fungerar bättre och bättre nu med åldern), vi lagar flera olika rätter varje dag eftersom vi har barn med selektivt ätande osv. Andra har kanske barn som går i samma (i alla fall likadana) kläder varje dag eller har långa naglar eller långt hår för att de har känslig perception och tycker det är jobbigt att bli klippta. Vissa kan ha ett utåtagerande beteende som triggas av för höga krav och stress.

Slutklämmen på artikeln är:  
”Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.” Ska BUP med andra ord göra en orosanmälan så fort en vårdnadshavare eller skola kontaktar dem och ber om en utredning?

Att skriva en artikel som antyder att adhd-symptom skulle uppkomma av hemmiljö förminskar oss. Det gör så oerhört ont att alltid bli ifrågasatt. Har vi inte kommit längre än så här?

För mer förståelse för hur det kan vara i en familj med NPF, läs gärna min bok.



4 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Till mina älskade barn

Mina älskade barn,
Vilken resa ni har gjort på olika sätt alla tre.
För några år sedan hade vi det riktigt tufft. När vi var mitt i allt det jobbiga kändes det som om vi aldrig skulle komma ur det.


Calle, du är 19 år nu. När du var 12 år slutade du gå till skolan på höstterminen i årskurs 6. Då hade du lärare som inte lyssnade på oss föräldrar eller på dig. De förstod inte hur mycket du fick kämpa för att orka med och hur dåligt du mådde. Du fick låsningar och kom varken iväg till skolan eller roliga självvalda saker. Tänk att du mår bra nu och att du själv kommer iväg på möten med personal som arbetar på kommunen med insatser för unga. Om du har en dålig dag hör du av dig och ber om telefonmöte istället. Du ställer klockan på morgonen, kan fixa lunch och går till apoteket och hämtar din medicin själv. Du träffar vänner. Då när du mådde som sämst sa jag och pappa till dig att vi inte skulle ge upp förrän du mådde bra. Att vi skulle kämpa med och för dig. Det har vi verkligen gjort. Den största kampen har du själv haft. Jag vet inte hur många personer du har träffat genom åren då du återigen har varit tvungen att gå igenom allt och berätta hur du mår. Du har träffat socialtjänsten, LSS, psykologer, kuratorer med flera. Du har undrat varför ingen har förstått eller kunnat hjälpa dig. Du har gått emot jobbiga känslor och tankar och du har inte gett upp. Jag är så stolt över dig och lycklig över att du mår bättre nu och ser en väg framåt.

Emil, du är 16 år nu. När du började må dåligt trodde vi först att det berodde på allting kring Calle. Jag undrade nästan om hemmasittande smittade. Efter ett tag förstod vi att du hade dina egna utmaningar. Du har alltid varit en högkänslig person och att du blev trött i skolan var inte konstigt. När du började vara hemma från skolan i årskurs 5 var du helt slut. Det gick knappt att väcka dig. Du ville själv få allt att fungera men det gick inte. Du har tvärtemot Calle haft turen att ha lärare och pedagoger som har litat på dig och oss föräldrar och stöttat oss. Du har alltid haft höga krav på dig själv och är väldigt ambitiös. Din främsta utmaning har varit att hitta en ”lagom” nivå så att du håller över tid. Inte göra allt och köra rakt in i kaklet. I våras gick du ut årskurs 9 med nio fina betyg och nu läser du in några ämnen till för att sedan kunna gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet nästa höst. Du har klockan på ringning och går upp själv varje morgon. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Det känns som om du har hittat ditt ”lagom” nu och att du orkar med. Jag är otroligt glad över att du har hittat strategier för att få saker att fungera. Du är fantastisk!

Linnéa, du är 12 år nu. Din främsta utmaning har varit att orka göra läxor och att ha fungerande relationer med vänner. Du går i skolan och kämpar på med alla ämnen. Du kämpar även med dina läxor trots att jag vet att du HATAR läxor. Det har varit en utmaning för dig att ha två storebrorsor som inte har gått till skolan alls i perioder. Under hela din skolgång har en eller båda brorsorna varit hemma och du har undrat varför dom ”får” vara hemma men inte du. Trots detta har du kämpat på med din egen skolgång. I perioder har du fått kämpa lite extra och varit trött men du har hela tiden försökt orka. Numera har du många vänner som du umgås med och det fungerar bra. Du har mognat väldigt mycket och tar dig både till och från skolan själv. Du tycker om att hjälpa till med matlagning och handlar gärna lite åt oss om vi ber dig. Du är en kämpe!

När jag ser tillbaka på åren som har varit känner jag en enorm lättnad över att vi tog oss igenom allt. Jag känner tacksamhet över att mina barn, trots vår tuffa resa, mår så pass bra nu. Jag sitter inte helt still i båten, jag vet att saker kan vända. Jag unnar mig ändå att njuta. Jag hoppas att alla som kämpar kan se framsteg. Kanhända att man inte ser framsteg från vecka till vecka eller månad till månad, men långsiktigt. Det går framåt. Som jag brukar säga – Myrsteg är också steg som leder framåt!

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola

Utanför min comfort zone

Nu har jag verkligen tagit steg utanför min comfort zone. Dels för att jag har föreläst för första gången sedan corona (bortsett från en digital föreläsning förra hösten) men också för att föreläsningen krävde både tågresa och hotell.

Äventyret började med lite panik. Jag kom in till Stockholms central i går morse i god tid innan mitt tåg mot Helsingborg skulle gå. Jag satt där i godan ro med en latte. Då fick jag för mig att gå in på SJ och kolla min resa. Där stod det ”Störningar i trafiken. Avboka eller omboka din resa”. Jag satte nästan kaffet i halsen. Pulshöjning till max! Jag ringde SJ kundtjänst med hjärtat i halsgropen. Efter ett tag svarade en kvinna och jag beskrev mitt ärende. Hon sa att förseningarna inte berörde min sträcka utan sista delen mot Köpenhamn. Hon beklagade att jag hade behövt oroa mig och sa att det är tågnumret det går på när de skriver om störningar vilket kan vara missvisande. Jag blev så lättad att jag nästan började gråta.

Tåget gick i tid och jag kom fram till Helsingborg enligt plan. I Helsingborg regnade det men promenaden från stationen till hotellet tog bara ca 10 minuter. Jag bodde passande nog på Comfort Hotel och det var riktigt bekvämt. Med mitt usla lokalsinne var det skönt att bo på samma ställe som jag skulle ha föreläsningen på. Personalen på hotellet var väldigt tillmötesgående och jag kunde checka in på rummet en timme tidigt och även ta det lugnt på rummet idag. Lokalen som jag hade föreläsningen i var trevlig.

Comfort Hotel Helsingborg

Jag var väldigt pirrig innan föreläsningen. Jag hade tränat hemma för mig själv men det är svårt att veta hur det tas emot. Jag höll mig ganska mycket till det jag hade planerat att säga men det kom en del spontana grejer (”zebror”, ni som lyssnade förstår 😉) och en del av det jag hade tänkt säga kanske inte kom med. Nu efteråt kommer jag knappt ihåg vad jag sa! 😅

Det var nog 35-45 åhörare och i princip alla hade anhöriga med NPF. Det märktes att många kände igen sig både på bekräftande nickningar på det jag sa och på det som åhörarna själva lyfte eller ställde frågor om.

Jag bad om utvärderingar och som helhet fick jag jättefin respons. Tack! Om det är någon som lyssnade som vill ge lite mer feedback (ris/ros) så maila gärna. Det går också bra att maila frågor om ni har kommit på något ni undrar över. Jag fick en fin bricka med Helsingborgmotiv i present av Anhörigstöd Helsingborg. Tack! Och tack till alla som kom och lyssnade! 🙏❤

Idag åt jag en god frukost på hotellet och sen tog jag det lugnt på rummet i ett par timmar. Efter det gick jag till gågatan och strosade lite i solen och åt lunch. Jag vågade inte ta mig så långt av rädsla för att gå vilse och inte hinna till tåget i tid 😅

Nu sitter jag på tåget hem. Nöjd och trött. På det stora hela gick det bra. Jag vill börja föreläsa mer. Det är givande och min förhoppning är att de som lyssnar ska få igenkänning (”Jag är inte ensam om detta svåra”), lite tips och pepp. Jag vill VÄLDIGT gärna nå ut mer till skolor/pedagoger också.

Imorgon blir det vardag igen. Jag har ju mitt jobb som lärare i fritidshem och jobbar 80%. Det känns lite konstigt att mina kollegor inte vet varför jag har varit ledig i två dagar 😉

Nu ska jag äta lite godis och lyssna på ljudbok resten av tågresan.

1 kommentar

Under föreläsning, Förståelse

Om elevsyn

Debattartikel i Skolvärlden den 29 september 2021

I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.

Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon:
”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”

Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?

Artikeln avslutas med:
”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.

Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”

Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning.  Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?

Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.

Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut!
Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov.
Behövs mer resurser i skolan? Absolut!

Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.

Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.

Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”

Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”

Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga:
Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!

Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.

Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”

Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.

(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Skola

Jag föreläser i Helsingborg den 5 oktober

Den 5 oktober kl. 17 föreläser jag på Comfort Hotel i Helsingborg. Anmäl dig till anhorigstod@helsingborg.se eller 042-104044

Länk till anmälan: https://helsingborg.se/event/forelasning-om-supermamsen/
Varmt välkomna!

Lämna en kommentar

Under föreläsning

Goda exempel och framgångsfaktorer

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ofta läser jag inlägg om saker som inte har fungerat när det gäller skolan för olika barn. Nu vill jag lägga fokus på det SOM FUNGERAR!

Den 29 augusti skrev jag inlägg på Facebook och Instagram där jag bad läsare skriva ner goda exempel och framgångsfaktorer som har fungerat för deras barn. Jag ville ha goda exempel på när anpassningar har fungerat och när så kallade ”hemmasittare” har lyckats få mer skolnärvaro. Syftet var att skriva detta blogginlägg. Jag delar utvalda citat anonymt. Tack till alla som har bidragit! Allt får inte plats i detta inlägg tyvärr.

”När skolans rektor säger att skolan inte är allt, att välmåendet är viktigast. Att skolan och betygen kan man alltid ta igen senare i livet.”

”När den lärare mitt ena barn haft under mellanstadiet följde det som står skrivet – att det är behoven och inte diagnosen som styr stödet. Hon tillhandahöll tillgänglighetshjälpmedel (fidget-toys, avskärmningsskärmar, hörselkåpor osv) för hela klassen. Den som behövde fick hämta, använda, sprita av och lämna tillbaka saker. Ingen behövde känna sig konstig eller utpekad.”

”När skolan, dvs pedagoger och andra vuxna tog sig tid att lyssna på barnet/ungdomen så vände det. När man byggde relation, genom saker hen var intresserad av, utanför skolbyggnaden och att lägga en planering som är så långsiktig för vägen tillbaka att mitt barn tillslut sa; nej NU tycker jag att jag kan vara i skolan någon timma om dagen faktiskt, jag vinner ju ändå över er i bowling hela tiden.”

”…lärarna på mitt barns särskilda resursskola tog äntligen till sig av vår önskan att undervisningen skulle anpassas efter hens intressen. Hen är nämligen oerhört kravkänslig och kan i princip inte göra något som hen inte är intresserad av eller förstår meningen i. Så under senare delen av vårterminen fick hen tex läsa en bok skriven av en transperson (intresse för hbtq+). Ledde i förlängningen till godkänt i svenska.”

”När jag tog upp saker som vi upplevde inte fungerade hade skolan redan sett samma saker och satt in åtgärder.”

”Min äldsta son är ett skolexempel på hur bra livet kan bli med autism och lättare begåvningsnedsättning. Han flyttade hemifrån vid 19 års ålder, till egen lägenhet med boendestöd och god man. Senare bar det iväg 25 mil bort till kärleken- först egen lägenhet med samma stöd som innan. På detta fick han jobb med aktivitetsstöd. Förlovning-sambo och senare giftermål 2016. Vägen dit har varit fylld av rätt människor i rätt tid.

”Vår kille på 9 år blev skoltrött och mådde inte speciellt bra i slutet på förra terminen. Istället för att ha dåliga dagar i skolan valde hans resurs att ta med honom på olika utflykter. De var bl.a. till skateparken och hem till henne för att baka. Han mindes skolan som något positivt och såg fram emot att börja höstterminen. ”

”Sonen på 8 år har inte kunnat vistas i skolan på över ett halvår (mycket frånvaro sedan förskoleklass). Han får (efter påtryckningar från mig) en resurs som första dagen gör så gott intryck på honom att han följer med henne in på skolans område, till kapprummet”

”Vid byte av rektor och specialpedagog i åk 2 fick min dotter äntligen två stycken som lyssnade på henne och på oss. Som tog sig tiden att verkligen lyssna och se och förstå vad som faktiskt är viktigt, att skapa goda relationer.”

”När min dotter fick anpassat schema med kortare skoldagar och fick välja själv om hon skulle vara ute på rasterna eller om hon ville vara inne med en kompis.”

”När rektorn säger till sonen att det aldrig är försent på ett möte i januari i åk 9 när han varit hemma nästan hela hösten. Efter anpassningar och eget schema går han ut 9an med 14 godkända betyg”

”Men viktigast av allt, hon fick gå hem från skolan när hon ville om hon bara tog sig dit. För att hon inte skulle känna någon press. Vi gav bara positiv förstärkning och nämnde inte det som gick mindre bra.”

”…stor trygghet och tillit till oss vuxna”

Alla dessa exempel visar på att allt börjar med att bygga en trygg relation. Gemensamma nämnare för många är vikten av att möta förståelse. Många skriver även att det är viktigt att utgå ifrån elevens intressen och ställa rimliga krav. Helt enkelt att visa medmänsklighet och intresse, att försöka förstå och att anpassa efter varje individs behov.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Förståelse