Månadsarkiv: mars 2021

Ramar och kramar

Som förälder (och pedagog) måste man sätta ramar/gränser och visa vad som är rätt och fel. Detta kan man göra på olika sätt. Jag tror att det bästa är att göra det genom vägledning och ramar. Givetvis kan jag reagera och bli arg om mitt barn gör något dumt men jag tror inte på att skrämma till lydnad. Det kommer ändå inte att fungera nästa gång. Vi ger våra barn ramar och försöker lära dem rätt och fel.

Nyligen gjorde ett av våra barn ett bus med några kompisar. Det var ett ganska oskyldigt bus. Den ena kompisens förälder reagerade med att hitta på ett relativt hårt straff till sitt barn. Jag vill inte ge ett straff till mitt barn. Mitt barn sa att buset var kompisens idé men jag förklarade för mitt barn att mitt barn är lika ansvarig som den som hittade på buset. Är man med så är man ansvarig. Annars måste man säga stopp och inte vara med. Mitt barn och jag hade ett långt samtal men barnet fick ingen konsekvens. Jag tror att mitt barn lärde sig mer av vårt samtal än av att eventuellt bara ha fått skäll och en bestraffning.

Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det. Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Om vi straffar dem – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi har bra samtal, ger ramar och behåller en bra relation?

Jag vill att mina barn ska våga komma till mig om de har gjort något dumt. Jag vill att de ska känna sig trygga med att t ex ringa hem om de mår dåligt efter sin första fylla eller något liknande. De ska inte känna sig rädda för mig. De ska veta att jag kan bli både arg och besviken men de ska känna sig trygga.

Jag tror på att ge ramar och kramar.

4 kommentarer

Under förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Målet har varit skola men vägen dit har varit vila

Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.

Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.

Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom?
Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.

Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten?
Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.

Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro?
Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.

Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig?
Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.

Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat?
Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa.
Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.

MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill höra om vår resa.

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.

4 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Hemmasittare

Städschema och städkort

Då jag har fått önskemål om att dela med mig av detta material kommer här våra städkort och mina barns städschema. Några städkort är tomma så man kan skriva för hand. Vissa kort finns inte med varje vecka. Vi väljer ut några kort som de sedan slumpvis får ta. Korten stämmer överens med hur vårt hus ser ut (jag har tagit bort några av mina som är mer specifika) och det är dessa vi använder vid en timmes familjestädning. Några stora kort är som lite stöd i hur man gör för att lättare lära sig automatisera olika moment. Vi har lagt in egna rum utöver familjestädning men det kan ju ingå i städtimmen om man vill.

På städschemat ska barnen kryssa i det som de har hjälpt till med under en vecka. Vi har bestämt att de ska ha ett visst antal kryss/ruta och antalet är beroende på ålder.

Lämna en kommentar

Under Pedagogiska tips!, Vardag

”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”

Calle slutade gå till skolan ht-14 i årskurs 6. Sedan dess har han haft ständiga krav på sig att komma iväg till skolan och uppfylla skolplikten. Han har aldrig riktigt fått vila från alla krav trots att han faktiskt var hemma pga. utmattning och ångest. Hade han varit vuxen hade säkerligen alla krav tagits bort och han hade blivit sjukskriven. Vi försökte få Calle sjukskriven men fick bara som svar ”Vi sjukskriver inte barn”. Alltså fick vi föräldrar gå på ständiga möten för att hitta en nivå som Calle skulle klara av, vi blev orosanmälda till socialtjänsten för att Calle inte mäktade med.

Det är just det. CALLE MÄKTADE INTE MED. Han orkade inte. Förra året gick Calle på en utbildning i kommunens regi där studier och praktik varvades. Det gick riktigt bra för Calle. Sen fick vi corona i höstas och han var hemma sjuk i flera veckor och har inte tagit sig tillbaka till praktiken efter det. Förra veckan hade vi möte med kommunen och vi skulle göra nya planer för Calle. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”
Jag tänkte ”Ledig! Du har ju för sjutton varit ledig nu sedan vi hade corona i höstas!”
 Jag hann dock inte säga något innan han själv sa ”Jag vet att jag har varit hemma länge men jag har aldrig känt att jag har kunnat vila. Det har alltid funnits något jag borde ha gjort. Jag vill verkligen ha en paus nu!”

Calle har helt rätt. Alla perioder av hemmasittande för honom har varit en känsla av misslyckande då han alltid har vetat att han borde ha gjort något annat. Nu bestämde vi att Calle ska få vila ett tag. Det är faktiskt en lättnad. Dessutom är Calle snart 19 år och det finns inga krav på närvaro längre vilket innebär att vi inte blir anmälda till socialtjänsten för att vi lyssnar på vårt barn och låter honom vila. Det i sig är så sjukt! Vi har tidigare försökt låta honom vila men har alltid blivit stressade av skolplikten och orosanmälningar. Istället för att Calle fick vila och läka blev vi föräldrar sjukskrivna av kampen för att få förståelse och stöd för vårt barn.

Nu ska Calle få en chans till riktig återhämtning och jag ska försöka landa i det och inte ligga på. Detta är inte helt lätt då en del av mig känner ”Shit! Han är snart 19 år, har inga grundskolebetyg och ingen arbetslivserfarenhet. Han måste göra NÅGOT som leder framåt! Vi kan inte bara låta tiden gå!”

Å andra sidan fungerade det inte att ligga på i alla år. Det har inte lett till några stora framgångar. Vi föräldrar har som sagt försökt att inte ligga på men ”samhället” har inte tillåtit vårt barn att vila. Nu är han en fin ung man och han uttrycker själv att han behöver vila. Nu ska vi lyssna.

Den här bilden finns i min bok. Så här kändes det. Vi hade höga krav på oss från samhället att Calle skulle vara i skolan men vi hade låg kontroll.
Denna situation stressade oss oerhört mycket.

8 kommentarer

Under autism, förälder, Hemmasittare