Kategoriarkiv: Semester

Från att söka stöd till att förmedla hopp

Jag har bloggat sedan sommaren 2015. På hösten 2014 blev min äldsta son hemmasittare (jag föredrar uttrycket hemmakämpare) och sommaren 2015 fick han sin aspergerdiagnos. Här är ett av mina första inlägg. På den tiden var bloggen min egenterapi och jag skrev för att bearbeta vårt liv. Så småningom fick bloggen en läsekrets och jag fick mycket stöd av mina läsare då de delade med sig och peppade mig. Bloggen blev min sociala plattform och ett forum för mig att få kontakt med dem som levde liknande liv. På den tiden, och i flera år efter det, har vårt liv varit fyllt av:
Stress – massor av möten och press om skolplikten
Oro – hur mår våra barn och hur ska vi stötta dem?
Misstro – varför tror inte skolan på det vi berättar?
Frustration – varför finns ingen vettig hjälp?
Rädsla – ska socialtjänsten omhänderta våra barn pga. skolfrånvaron?
Skuld – varför lyckades vi inte hjälpa våra barn? Kunde vi ha förhindrat hemmasittandet?
Otillräcklighet – hur ska jag räcka till för mina tre barn?

Då kändes det som att allt i livet var en kamp. Vi kämpade med äldsta barnens skolgång, med syskonbråk, med egen utmattning, mot skolan, mot Försäkringskassan… Vi levde i en karusell av stress och ångest.

Nu är vi i en annan fas i livet. Efter hårt arbete i åk 9 och ett år på Individuellt alternativ fick min 17-åring ihop totalt 15 fina betyg nu. I årskurs 8 hade han två betyg. Han var hemmakämpare del-/heltid åk 5-8. Igår fick han besked att han har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Ett högskoleförberedande program då han har planer på att plugga vidare efter gymnasiet. Vilken kämpe han är! Jag är så oerhört stolt över honom och tacksam över att han har fått den hjälp han har behövt.

Min 17-åring är antagen till sitt förstahandsval på gymnasiet.

Min 20-åring har egen väckarklocka på ringning och kommer iväg på de möten han ska. Han mår bra och känner hopp. Förr hade han mycket låsningar.

Min 13-åring är vårt enda barn som har gått ut årskurs 6 med fullständiga betyg, skolnärvaro och hälsan i behåll.

Mina känslor nu är lättnad, lycka och tacksamhet men också en ödmjukhet inför livets och lyckans skörhet.

Två av mina barn byter skolor till hösten. Min 13-åring ska börja på högstadiet och min 17-åring på gymnasiet. Givetvis kan det komma utmaningar då. Den här sommaren känner jag dock att jag kommer att kunna slappna av och verkligen ha semester. Vi behöver inte ligga steget före på samma sätt längre. Vi behöver inte ha klumpen i magen. Förra sommarens semester började i panik.

Med detta inlägg vill jag förmedla hopp. Vi har haft många tuffa år som vi på något sätt har tagit oss igenom. Nu står vi här och vi alla mår bra. Vår väg fortsätter framåt och vi vet av erfarenhet att livet går upp och ner. Utan dalar finns inga toppar.

Jag önskar dig/er en fin sommar som passar just dig/er. Gör det som fungerar. Ha realistiska förväntningar och njut av det som är bra.
Varm kram! ❤ /Supermamsen

(Jag kommer inte att uppdatera bloggen så mycket nu på sommaren. Kika gärna på Instagram där jag är lite mer aktiv. Läs eller lyssna gärna på min bok om du har tid över i sommar 😉 )

Annons

4 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Stressreaktion

Min semester började i PANIK. Den 2 juli gick Emil in på Gymnasieantagningen för att kolla att han hade kommit in på individuellt val på kommunens gymnasium. Han har kämpat ihop 9 fina betyg i årskurs 9 (efter att ha varit hemmasittare sedan årskurs 6) och vill läsa in minst tre ämnen till för att få behörighet till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Vi hade pratat med en studie- och yrkesvägledare och hon sa att det räckte med att Emil gjorde ett val till gymnasiet utan reservval och att han garanterat skulle komma in på det. Med andra ord hade han bara sökt det. Vi hade till och med varit på ett besök på kommunens gymnasium under våren för att Emil ska vara lite förberedd inför hösten.

Efter att Emil hade gått in på Gymnasieantagningen kom han springande till mig med mobilen i handen och visade ”Ej behörig”. EJ BEHÖRIG!!! Emil hade ju inte sökt något annat. Detta besked satte igång en enorm stressreaktion i min kropp. Magen kändes upp och ner, huvudet snurrade, knäna kändes som om de skulle vika sig, andningen blev stressad… Jag blev nästan chockad över hur fysiskt min kropp reagerade. Det var som om allt gammalt och jobbigt kom tillbaka och smällde till mig med full kraft. Som om ”någon” ville sätta mig på plats ”Nej nej du kan inte slappna av! Du kommer att få fortsätta kämpa och oroa dig!” Vi har kämpat så många år nu att jag nästan inte vet hur det är när saker fungerar.

Jag tänkte ”Självklart kommer detta att skita sig! Varför skulle något fungera?” Jag kände mig också så ledsen för Emils skull. Samtidigt tänkte jag att detta måste jag bara fixa. Det måste vara något fel. Det tog dock ett tag innan dessa tankar kom. Först kände jag bara panik och uppgivenhet. Att få detta besked mitt i sommaren när många är på semester är inte det bästa.

Jag började leta upp telefonnummer. Först ringde jag studie- och yrkesvägledaren som vi hade träffat. Hon hade semester. Jag ringde då rektorn på gymnasiet men fick inget svar. Då ringde jag expeditionen på gymnasiet. Hon sa att något med antagningen hade strulat och att hon hade en lista med namn på elever som skulle få brev om att de var antagna istället. Hon kollade om Emil fanns på listan men det gjorde han inte. Ännu mer panik. Jag började gråta i telefonen. Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle kolla upp och ringa tillbaka. I två timmar våndades jag och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Under dessa två timmar mådde jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag hade nära till gråt hela tiden och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag bara satt helt apatisk medans min kropp stökade. Jag var helt sjukskriven för utmattning 2015/16 i ett år. Sedan dess har jag sakta återhämtat mig. Jag jobbar numera 75% (inte sjukskriven alls sedan 2018 men har gått ner i tid). Jag blev förvånad över att jag kunde få en sådan stressreaktion. Jag kände igen alla kroppsliga signaler.

När kvinnan på expeditionen ringde var jag så spänd att jag nästan inte kunde prata. Hon sa att hon hade fått tag på studie- och yrkesvägledaren och att hon hade sagt att Emil var garanterad/lovad en plats. Jag blev så oerhört lättad. Jag vet inte varför det stod ”Ej behörig”. Kan det vara för att han har betyg i kärnämnena? Hursomhelst – först idag var det ändrat och nu står det ”Antagen” i Gymnasieantagningen. Tack och lov!

En annan sak som vi fick reda på i början av semestern är att Calle inte kommer att kunna börja på komvux i höst eftersom han fyller 20 år först nästa år. Han är lite taggad på att plugga in grundskoleämnen så det beskedet kändes tungt. Vad han ska göra vet vi inte. Vi har kontakt med kommunen för att se om de kan hjälpa till med någon sysselsättning.

Nu ska jag försöka koppla av på semestern.
Hoppas du har en skön sommar!

PS Vill också tipsa om en Facebookgrupp där författare presenterar sina böcker och läsare kan hitta något att läsa eller lyssna på. Gå gärna med i gruppen och dela den så fler hittar dit 🙂
https://www.facebook.com/groups/409142700365286/

13 kommentarer

Under Semester, Stress

Semester

Äntligen semester! Jobb igen först vecka 32. Igår var jag och badade med Linnéa. Det är väldigt varmt både ute och inne. Maken jobbar den här veckan, sen är även han ledig. Vi ska iväg på lite utflykter och sen blir det landet ett par veckor.

Under semestern har jag tänkt försöka vara lite mindre uppkopplad. Det blir en utmaning! Jag är mycket inne på sociala medier och läser. Mina egna inlägg, framförallt blogginlägg, har minskat med åren. Hjärnan snurrar lite mindre numera. Jag vet dock redan nu att ett blogginlägg kommer inom de närmsta dagarna då jag har ett behov av att skriva av mig om en sak som hände i förra veckan. Precis så uppstod min blogg – mitt behov av att tömma hjärnan. 😉

Boken uppstod främst för att jag kände att den behövs. Jag var väldigt frustrerad över hur många vi är som får kämpa så. Min frustration rörde både min föräldraroll och min roll som pedagog. Min bok behövde fylla ett hål kändes det som. Boken har fått fina recensioner både som häftad och som ljudbok. Det känns fantastiskt kul! Kanske hinner du läsa den eller lyssna på den i sommar. Jag får många fina meddelanden från läsare om att boken har hjälpt dem på olika sätt och det gör mig så himla glad. Jag märker att boken främst når dem som har liknande liv som jag. Min förhoppning är att även nå ut till pedagoger, skolledare samt utredare på socialtjänsten och Försäkringskassan. I höst har jag en föreläsning bokad och det känns jätteroligt och spännande.

Betyg på ljuboken på Storytel. Inläsare är Malin Rømer Brolin Tani.
En av recensionerna på Bokus.

Nu på semestern blir det förmodligen Instagram som jag främst kommer att uppdatera. Kika in på mitt Instagramkonto om du inte redan har gjort det.

Ha en riktigt skön sommar! ❤

Lämna en kommentar

Under Semester

Avkoppling och oro på semestern

Nu sitter jag ute på tomten på landet för att skriva av mig. Vi (mina föräldrar) har ett jättefint landställe och allt borde kunna kännas toppen. Den här semestern har på det stora hela verkligen varit toppen. Den bästa på flera år. Jag gjorde misstaget att säga det till maken igår. Det känns som om det går troll i att säga att något är bra. Vi brukar alltid få sota för det. Att jag aldrig lär mig…

Idag fick Calle en sådan där låsning som numera är sällsynt. Han ville åka hem, fast vi ska vara här en vecka till. Som tur är hörde hans kompis av sig och kommer hit och hälsar på nu idag tills på tisdag. Vilken räddare i nöden!

Vi (barnen och maken) har badat mycket i sommar. Jag har träffat vänner, promenerat, lyssnat på bra ljudböcker och sommarprat, ätit gott grillat och varit på solsemester utomlands. Vi har haft det bra. Jag märker att barnen har mognat. Syskonbråken är färre.

MEN… Jag hatar att det nästan alltid finns detta MEN. Det är det vanliga MEN som innehåller mycket oro för hösten. Emil ska börja 8:an och det är bara att hoppas att han orkar mer än förra läsåret. Han VILL verkligen orka. Linnéa ska börja i 4:an och det är bara att hoppas att hon orkar med mellanstadiet bättre än vad killarna gjorde. Hon har fördelen av att hon fick sin ADHD-diagnos som 8-åring vilket har gjort att skolan redan tidigt har anpassat mer. Killarna var 12 respektive 13 år när de fick sina diagnoser. Calle ska börja en utbildning på ett år med mycket praktik. Jag hoppas att han kan hitta sin självkänsla, lust och motivation.

En annan stor oro är brevet från Försäkringskassan som kom precis innan vi åkte ut hit till landet där det står att vi måste söka omvårdnadsbidrag. Vi hade beviljat vårdbidrag till 2021 men nu måste vi alltså söka på nytt redan tidigt i höst. Att bli grillad i intervjun med handläggaren i 90 minuter var jättejobbigt. Mina tårar bara rann. Det tar på krafterna att lyfta allt som inte fungerar. Jag orkar egentligen inte göra om det. Men jag måste… Jag har gått ner i tid för att mina barn behöver så mycket stöd. Jag behöver pengarna som omvårdnadsbidraget ger. Bara att hoppas att vi får ungefär samma summa som tidigare. Oron att inte veta hur det blir tär. Tänk om jag måste gå upp i tid… Hur ska jag räcka till då? Hur ska jag orka?


Blandat med alla dessa tankar och känslor finns också ett positivt pirr. I december kommer min bok att ges ut. Det känns helt fantastiskt! Och väldigt läskigt. Jag delar med mig om mitt liv både som mamma och pedagog. Jag öppnar upp mina tankar och känslor för andra. Det har jag även gjort i denna blogg men att göra det i en bok känns större. Mer på riktigt. Jag hoppas verkligen att min bok kan bidra till att hjälpa andra.


Något som också känns spännande är att jag har fått frågan igen om att föreläsa. Jag vill så himla gärna föreläsa igen, även om jag tycker att det känns väldigt pirrigt. Sist föreläste jag för pedagoger, denna gång gäller frågan att föreläsa för anhöriga. Kul!

Livet går upp och ner, innehåller plus och minus. Om jag summerar mitt liv just nu så ligger det nog ändå mest på plus.
Jag hoppas så jag nästan spricker att mina barn får ett fint läsår!

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Semester

Bästa semestern! (peppar peppar…)

Det känns så oerhört skönt för nu sätter jag mig här framför datorn för att skriva ett positivt inlägg. Många inlägg i min blogg är riktigt tunga, därför känns det så härligt att få skriva något lätt och bubblande, något glatt. Det är lite läskigt att skriva något positivt så jag lägger till – peppar peppar!

Hittills är detta den bästa sommarsemestern jag och min familj har haft. I alla fall vad jag kan minnas. Vi har varit på en charterresa för första gången sedan 2010 och det har gått jättebra. Jag hade fixat bildstöd till Linnéa inför flygresan. Hon var lite orolig innan men tack vare bildstödet gick det hur bra som helst. Hon tittade på bildstödet både dagen innan vi skulle åka, på flygplatsen och på flygplanet. Jag hade även visat henne ett Youtube-klipp med hur det låter och ser ut i kabinen på flygplanet. Linnéa kan ibland bli rädd för ljud.

Bildstödet är gjort i http://www.widgit.com

Hela familjen mådde bra under resan. Vi bodde på ett hotell med flera pooler och nära till havet. Det var all inclusive vilket fungerade bra för alla. Inga låsningar och knappt något tjafs mellan barnen. Till och med Emil vågade prova ny mat. Ofta har han jobbigt att gå på restaurang. För ett par år sedan hade denna resa inte varit möjlig för oss att genomföra. Vi hade inte vågat boka något med tanke på Calles låsningar och allt tjafs mellan barnen.

En annan sak som fungerar bra denna semester är våra måltider. När vi var iväg på vår resa åt vi alla måltider tillsammans och sedan vi kom hem har vi ätit middag tillsammans nästan varje dag. Barnen har inte ens sagt att de vill äta i sina rum. Fantastiskt!

Sedan vi kom hem har vi haft det riktigt bra. Vi har sjungit ”Singstar” (PS3) hela familjen. Så himla mysigt. Vi har också varit iväg och badat och då kände jag att jag faktiskt var en av dem som hade det lugnt och skönt på stranden. Några fick jaga sina småbarn och andra fick stävja syskonbråk. Mina barn badade och hade kul tillsammans med maken. Själv är jag en badkruka 😉 Jag badade i alla fall när vi var utomlands då vattnet var varmt.

Barnen har också spelat UNO med varandra och spelat basket. Mina barn har glädje av varandra! Hur stort är inte det? För bara två-tre år sedan trodde jag inte att detta skulle vara möjligt. Då gick tillvaron mest ut på att dela på barn som bråkade och/eller provocerade oss. Det var innan jag lärde mig mer om lågaffektivt bemötande vilket tyvärr också ledde till att maken och jag ofta gjorde så att konflikter eskalerade eftersom vi själva inte kunde behålla lugnet.

Visst, mina barn har sina svårigheter och livet är inte helt smidigt. Vi har ett par veckor kvar på semestern som jag hoppas ska flyta på lika bra som hittills.

Just nu njuter jag!

12 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Semester

En underbar påskhelg

20190420_172033809619020663141656.jpg

Vi har haft en helt underbar påskhelg på landet. Det var inga problem att komma iväg, vilket i sig är lite av ett mirakel för oss. På landet har vi haft strålande sol hela helgen. Barnen har varit ute och lekt med varandra och de har suttit och ätit med oss. E åt tre hamburgare till lunch en dag och även bra till middag. Även det är ett mirakel med tanke på hur svårt E har att äta.

Vi har haft det mysigt och avkopplande. Den här helgen kommer jag att leva på länge! ❤

2018-09-30_161569715072.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Skolstarten kryper närmare

Nu är vi på landet. Min sista semestervecka. På måndag är det jobbdags för mig. Maken och barnen börjar först den 20/8.

Hela sommaren har jag försökt att skjuta bort tankarna på hösten. Men den gör sig påmind nu. Den kommer snart…

Häromdagen fick jag ett mail från gymnasiet där C (asperger) ska gå. De ville ge lite information, meddela vem som blir mentor och be oss lyssna lite med C angående hur många timmar de skulle planera in på schemat för C.

Med andra ord var jag tvungen att lyfta gymnasiet med C. Det märktes direkt på C att det kändes jobbigt att prata om hösten men vi kunde ha ett kort samtal i alla fall.

Tanken är att C ska läsa ett par ämnen i höst. I nuläget har C inga grundskolebetyg alls och i princip ingen skolgång sedan ht åk 6 (2014).

Mentorn som C ska ha verkar jättebra. C säger själv att hen ska gå på sina lektioner. Mitt hopp börjar växa. Men jag är livrädd för att hoppas för mycket. Det har jag gjort förr.

För två år sedan fick C en fantastiskt start på resursskolan men sen blev det platt fall och efter det har det inte gått alls.

C mår i alla fall ännu bättre nu. Både att komma iväg till, och vara på, landet har gått bra den här sommaren. Så var det inte för ett par år sedan. Jag hoppas att C är redo för lite studier nu och att moppekörkortet gav en positiv pluggboost!

E (ADD) ska börja på högstadiet. Min oro kring hur/om E kommer att orka är enorm. Magen knyter sig bara jag tänker på det. E vill så gärna fixa skolan!

En annan sak som oroar mig angående E är ätandet. E äter nästan ingenting trots att vi lagar i princip vad som helst som E önskar. Problemet är att E inte önskar något längre. Ingenting är gott enligt E. Hur ska E orka högstadiets långa dagar utan mat? Skolmat äter inte E. Hen vill heller inte sticka ut genom att ta med eget eller ha önskekost.

Min önskan är att E ska ta emot det stöd som erbjuds och hitta ett lagom.

Jag oroar mig även för L (ADHD). L ska börja i åk 3. Kunskapskraven och de sociala kraven ökar för varje läsår. Jag hoppas skolan fortsätter fungera för L.

Något som bekymrar mig är att även L har börjat äta sämre. Detta beror nog till stor del på Ritalin. Jag tror att L måste få testa en annan ADHD-medicin istället.

Som mamma har jag lite att bita i 😉 Däremellan finns JAG också och mig måste jag också ta hand om.

Tänk alla dom som har en semester som tar slut och så tar en fungerande vardag vid. Med en fungerande skolgång för barnen. Vilken dröm!

Jag försöker putta bort alla orosmoln och fortsätta njuta av vår fantastiska sommar.

Jag försöker i alla fall…

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Semester, Skola

Kolmården med ”Min Stora Dag”

Vi gjorde det! Den här sommaren tog vi oss en dag till Kolmården och dagen blev lyckad!

I takt med att barnen började må sämre så kraschade maken och jag. Jag var heltidssjukskriven för utmattning i ett helt år och därefter har jag gått upp till att arbeta 25%, sen 50% och nu 75%. Maken har inte varit heltidssjukskriven men jobbade ett tag 25%, sen 50% och nu 75%. Med andra ord har ingen av oss en heltidslön.

Att åka iväg på utflykter liknande Kolmården är en stor chansning. Det kostar mycket pengar och vi har funderat på om det verkligen är värt det. Barnen har velat åka i flera år men vi har känt att vi inte vill riskera att åka iväg och betala en massa pengar och få en kaos-och-bråk-dag. Särskilt på senare år när vi har sämre ekonomi pga. våra sjukskrivningar.

C, vår 16-åring med högfungerande autism/asperger, älskar djur. Som yngre satt hen ofta och tittade på naturprogram på TV.

I mitt Facebookflöde kom det upp reklam om att man kunde söka aktivitetspaket via ”Min Stora Dag”. I detta paket kunde man välja bla Kolmården. Jag läste om ”Osynlighetsprojektet” som ”Min Stora Dag” har. Det projektet är riktat till just barn som har osynliga funktionsnedsättningar såsom t ex ADHD och autism. Eftersom L, min 9-åring med ADHD, fick ”Min Stora Dag” i februari och gå på Marcus och Martinus i Globen så kände jag först att jag inte borde söka. Sen läste jag att man kan söka en gång/barn/år så jag sökte.

C har inte haft en fungerande skolgång på 3,5 år. Hen kämpade länge med ångest och låsningar men har på senare tid börjat må mycket bättre. Hen fick sin aspergerdiagnos som 13-åring.

Vi föräldrar har kämpat enormt mycket för C. Vi har sökt hjälp från olika instanser, varit på mängder av MM (Meningslösa Möten), gått kurser, läst böcker och sökt information om hur vi kan stötta och hjälpa C.

I våras fick vi veta att C hade fått ett Aktivitetspaket. C blev jätteglad och valde som väntat Kolmården. Det ingick även en hotellnatt i paketet. Så kul för C att få göra detta! Och så oerhört skönt för oss föräldrar att få göra detta för och med C och resten av familjen.

Vi bestämde vilken dag vi skulle åka och bokade hotell. Vi förberedde barnen lite genom att prata om utflykten och titta på den interaktiva kartan på Kolmården samt på Youtube-klipp.

Eftersom alla våra barn har NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) så fick de alla tre tillgänglighetsarmband på Kolmården. Dessa band innebar att vi kunde gå in bakvägen till bergodalbanor, Safari, delfinshowen mm. Vi fick dessutom i bergodalbanorna välja om vi ville åka en eller två omgångar. Flera gånger valde barnen att sitta kvar och åka två gånger på raken. Vi föräldrar fick åka med som ledsagare.

Till delfinshowen hade jag förbeställt och betalat för reserverade platser. Jag visste inte att/om barnen skulle få någon form av förtur och C ville verkligen se den showen. Jag vågade inte chansa och låta hela familjen spåra ur i en lång kö.

Dessa tillgänglighetsarmband underlättade vår dag enormt mycket. C har svårt att stå i kö. Att köa = mycket människor = jobbig situation som hanteras genom retsamhet och stök med syskonen, göra ljud mm. L (9 år, ADHD) har också svårt för att stå i kö. Hen blir otroligt rastlös och det blir ENORMT mycket tjat samt prat med främmande människor mm. E (13 år, ADD) blir bara helt energilös och trött. Hen ser ut som om det är världens undergång.

Med andra ord – att slippa köa räddade vår dag! I början var det inte så mycket folk så då gick vi vanliga vägen men senare vet jag inte hur vi hade klarat oss utan dessa armband. Upplevelsen hade inte blivit lika positiv på långa vägar!

Vi åkte safarituren och såg giraffer, lejon, zebror och massor av andra djur. Sen var vi på delfinshowen och den var helt fantastisk. Vi gick runt och tittade på apor, kameler och elefanter. Det fanns många olika djur att titta på. Vi var även på en häftig fågelshow.
Självklart ville L även vara i ”Bamses värld” och i lekparken. Vi delade upp oss lite.

Bergodalbanan ”Wildfire” var Cs och Es favorit. Jag vet inte hur många gånger de åkte den! Jag gillar bergodalbanor men den åkte jag bara en gång. Den var häftig men jag blev lite illamående av den.

C sa vi ett par tillfällen ”Idag är min stora dag!” med lite generad men glad röst. Det märktes verkligen att C uppskattade sin dag.

E blev lite provocerad av C. E var lite protestant ett par gånger och sa att hen hatade djur och tyckte att Cs stora dag var tråkig. Men sen erkände E att hen hade älskat ”Wildfire” och delfinshowen och att det hade varit en rolig dag.

Vid ett par tillfällen blev det lite jobbigt. Framåt eftermiddagen märktes det att barnen var trötta. Vi hade lite dötid och då blev det direkt bråk mellan C och E. Som tur är så gick det över ganska fort.

Kolmården är verkligen ett fint ställe. Det är stort och sväljer mycket folk. Bara vid några tillfällen kändes det fullt/trångt. Det fanns gott om toaletter och hela stället kändes väldigt rent och fräscht.

Hade vi inte fått detta Aktivitetspaket hade vi inte kommit iväg till Kolmården i år heller. Nu fick vi en spark i baken och vi vågade chansa.

Vi bodde på Scandic Norrköping Nord. Alla fem inklämda i ett superior-rum med en dubbelsäng och en våningssäng. Jag sov med E och L i dubbelsängen. Trångt och svettigt. Hotellet var barnanpassat med lekrum och väldigt trevlig personal.

På kvällen badade maken med barnen i hotellets pool. Då blev det lite tjafsigt.  Barnen kom inte upp ur vattnet trots förberedelse på hur länge de skulle bada. Middagen gick dock bra. Vi hade med padda och hörlurar till L.

På frukostbuffén åt E ingenting. Hen har svårt för röriga miljöer och när det är massor med mat uppdukat så tappar E aptiten.

Buffé är däremot perfekt för C och L. C tycker om mat och L kan få gå och hämta mat till oss vilket gör det legitimt att springa runt och slippa sitta still.

Dagen efter var vi lite sugna på att spontant hitta på något mer på hemvägen. Att passa på. Men vi märkte snabbt att det inte var läge. Alla barnen var alldeles för trötta. Eller rättare sagt – C och E var för trötta. Bättre att avsluta på topp!

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad och tacksam för att vi fick möjlighet genom ”Min Stora Dag” att göra detta för C. Vi hade inte vågat göra en så stor utflykt denna sommar heller om vi inte hade fått en push. Nu vet vi att vi faktiskt kan! 😊

Stort varmt tack till ”Min Stora Dag”! ❤

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Semester

Den här sommaren har det hänt något stort!


C, 16 år med högfungerande autism, har varit iväg på semester med sin bästa kompis med familj i fyra dygn i sommar! C som för några år sedan knappt kom iväg på semester med familjen.
Att åka iväg sådär innebär stora prövningar och att gå utanför sin trygghetszon. Helt ny miljö, en familj som C inte känner så bra (bortsett från bästisen såklart!), annorlunda mat, ingen given plats att dra sig undan på vid behov, ingen dator

Allt har gått jättebra! De har badat, gått på bio, spelat minigolf, gått i affärer, ätit på restaurang…

C behövde dessa dagar vara flexibel, spontan och anpassa sig till nya människor (vara trevlig och social). Det tog säkerligen en hel del energi.
Ibland när jag är i nuet kan jag bli frustrerad över att jag inte upplever att vi (C) gör framsteg. Det känns som vi bara står och stampar på samma fläck.
Jag inser dock när jag läser gamla inlägg i bloggen att C har utvecklats så mycket och mår oerhört mycket bättre nu.
Det går framåt! 😊
Det finns hopp!

3 kommentarer

Under Anpassningar, autism, Semester

”Vi ses på stranden och tar med matsäck! Det är ju smidigt!” Smidigt? Knappast!

Nu är det sommar och picknick- och matsäckstider. Smidigt och mysigt tycker många. Det tycker inte jag!

”Ska vi ses på stranden om 40 minuter? Vi tar med oss något till lunch. Det är ju smidigt!”

Jag ser hur ”folk” packar upp kylväskor med drickyoghurtar, småyoghurtar, smoothies, pastasallader, mackor med olika pålägg, frukt, pannkakor mm. Och deras barn äter! Det ser verkligen smidigt och lätt ut.

För oss är det inte lätt. E (13 år, ADD och selektivt ätande) tycker om väldigt få saker. Hen kan t ex äta pannkakor hemma men gillar sen inte kalla (eller mikrade) pannkakor. E tycker inte om mackor, smoothies eller yoghurt. Pasta kan gå ner om den är varm. Med andra ord är det nästan omöjligt att ta med matsäck till E. Frukt går inte heller ner. När E ska på utflykt med skolan och vi skickar med matsäck så ligger den i princip orörd kvar i väskan när E kommer hem. E äter inte skolmaten heller.

L (9 år, ADHD) har också svårt med matsäck. Det kan vissa dagar fungera med kalla pannkakor men det är dagsform som avgör och oftast går det inte. L tycker inte heller om mackor speciellt mycket. Inte heller yoghurt eller smoothies. Morötter kan gå ner och ibland en satsumas eller ett äpple.

Fika (bullar och kex) kan gå ner. Men inte alltid.

Med andra ord är matsäck inte alls smidigt för vår familj. E älskar chicken nuggets från McDonalds men de andra barnen gör inte det. C vill ha kebab istället. L vill inte ha någonting. Så att köpa med sig färdig mat fungerar inte heller något vidare.

Mat är alltid ett problem för vår familj. Stora delar av läsåret har vi ju haft två av tre barn hemma från skolan. Det är inte många luncher de har fått i sig trots både påminnelser via telefon och färdig mat i kylen att värma.

Det hade varit skönt om det bara gick att slänga ner några saker i kylväskan och åka. Som det är nu försöker vi se till att äta innan, vilket också är en utmaning, och så tar vi bara med dricka och lite fikabröd.

Vi kan inte ses om 40 minuter. Vi måste äta hemma först. Eller äta något på vägen. Eller lägga ner lång tid på att komma på något vi har hemma som vi kan packa med oss.

Vi måste överhuvudtaget lyckas komma iväg till stranden. Men DET är ju en annan historia.

Jag vet… Jag gnäller. Detta är världsliga problem. 😉 Även om det är lite jobbigt!

10 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Selektivt ätande, Semester