Häromdagen skrev jag på Instagram om en annan mammas bok. Det har jag gjort flera gånger tidigare också. Sök i kategorin ”Boktips” här på bloggen. Jag har skrivit en egen bok och man kan tycka att jag inte borde ”göra reklam” för andras böcker då. Tänk om jag själv säljer färre böcker då….
Visst är det jättekul om min bok säljer men det viktigaste för mig är att du som behöver kunskap, hjälp och stöd hittar rätt bok/källa till stöd och kunskap för just dig. Jag vet hur tufft det är att tro att man är helt ensam i sin jobbiga situation.
I olika npf-grupper på Facebook kan det ibland finnas en regel om att man inte får dela information om andra Facebook-grupper. Det tycker jag är synd. Det är ingen tävling i följare och likes. Istället bör vi sprida kunskap och hjälpas åt. På min Facebooksida Supermamsen delar jag inlägg från olika bloggar, artiklar mm.
Begreppet ”medförälder” tycker jag om. Vi är föräldrar som har olika utmaningar och tillsammans är vi starkare. Vi ska kämpa TILLSAMMANS! 💪❤ Inte genom att konkurrera och jaga likes.
Min dröm och vision är ökad kunskap i samhället överlag, större förståelse och ödmjukhet.
Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.
Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.
Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.
Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.
Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!
Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.
Min semester började i PANIK. Den 2 juli gick Emil in på Gymnasieantagningen för att kolla att han hade kommit in på individuellt val på kommunens gymnasium. Han har kämpat ihop 9 fina betyg i årskurs 9 (efter att ha varit hemmasittare sedan årskurs 6) och vill läsa in minst tre ämnen till för att få behörighet till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Vi hade pratat med en studie- och yrkesvägledare och hon sa att det räckte med att Emil gjorde ett val till gymnasiet utan reservval och att han garanterat skulle komma in på det. Med andra ord hade han bara sökt det. Vi hade till och med varit på ett besök på kommunens gymnasium under våren för att Emil ska vara lite förberedd inför hösten.
Efter att Emil hade gått in på Gymnasieantagningen kom han springande till mig med mobilen i handen och visade ”Ej behörig”. EJ BEHÖRIG!!! Emil hade ju inte sökt något annat. Detta besked satte igång en enorm stressreaktion i min kropp. Magen kändes upp och ner, huvudet snurrade, knäna kändes som om de skulle vika sig, andningen blev stressad… Jag blev nästan chockad över hur fysiskt min kropp reagerade. Det var som om allt gammalt och jobbigt kom tillbaka och smällde till mig med full kraft. Som om ”någon” ville sätta mig på plats ”Nej nej du kan inte slappna av! Du kommer att få fortsätta kämpa och oroa dig!” Vi har kämpat så många år nu att jag nästan inte vet hur det är när saker fungerar.
Jag tänkte ”Självklart kommer detta att skita sig! Varför skulle något fungera?” Jag kände mig också så ledsen för Emils skull. Samtidigt tänkte jag att detta måste jag bara fixa. Det måste vara något fel. Det tog dock ett tag innan dessa tankar kom. Först kände jag bara panik och uppgivenhet. Att få detta besked mitt i sommaren när många är på semester är inte det bästa.
Jag började leta upp telefonnummer. Först ringde jag studie- och yrkesvägledaren som vi hade träffat. Hon hade semester. Jag ringde då rektorn på gymnasiet men fick inget svar. Då ringde jag expeditionen på gymnasiet. Hon sa att något med antagningen hade strulat och att hon hade en lista med namn på elever som skulle få brev om att de var antagna istället. Hon kollade om Emil fanns på listan men det gjorde han inte. Ännu mer panik. Jag började gråta i telefonen. Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle kolla upp och ringa tillbaka. I två timmar våndades jag och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Under dessa två timmar mådde jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag hade nära till gråt hela tiden och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag bara satt helt apatisk medans min kropp stökade. Jag var helt sjukskriven för utmattning 2015/16 i ett år. Sedan dess har jag sakta återhämtat mig. Jag jobbar numera 75% (inte sjukskriven alls sedan 2018 men har gått ner i tid). Jag blev förvånad över att jag kunde få en sådan stressreaktion. Jag kände igen alla kroppsliga signaler.
När kvinnan på expeditionen ringde var jag så spänd att jag nästan inte kunde prata. Hon sa att hon hade fått tag på studie- och yrkesvägledaren och att hon hade sagt att Emil var garanterad/lovad en plats. Jag blev så oerhört lättad. Jag vet inte varför det stod ”Ej behörig”. Kan det vara för att han har betyg i kärnämnena? Hursomhelst – först idag var det ändrat och nu står det ”Antagen” i Gymnasieantagningen. Tack och lov!
En annan sak som vi fick reda på i början av semestern är att Calle inte kommer att kunna börja på komvux i höst eftersom han fyller 20 år först nästa år. Han är lite taggad på att plugga in grundskoleämnen så det beskedet kändes tungt. Vad han ska göra vet vi inte. Vi har kontakt med kommunen för att se om de kan hjälpa till med någon sysselsättning.
Nu ska jag försöka koppla av på semestern. Hoppas du har en skön sommar!
PS Vill också tipsa om en Facebookgrupp där författare presenterar sina böcker och läsare kan hitta något att läsa eller lyssna på. Gå gärna med i gruppen och dela den så fler hittar dit 🙂 https://www.facebook.com/groups/409142700365286/
Äntligen semester! Jobb igen först vecka 32. Igår var jag och badade med Linnéa. Det är väldigt varmt både ute och inne. Maken jobbar den här veckan, sen är även han ledig. Vi ska iväg på lite utflykter och sen blir det landet ett par veckor.
Under semestern har jag tänkt försöka vara lite mindre uppkopplad. Det blir en utmaning! Jag är mycket inne på sociala medier och läser. Mina egna inlägg, framförallt blogginlägg, har minskat med åren. Hjärnan snurrar lite mindre numera. Jag vet dock redan nu att ett blogginlägg kommer inom de närmsta dagarna då jag har ett behov av att skriva av mig om en sak som hände i förra veckan. Precis så uppstod min blogg – mitt behov av att tömma hjärnan. 😉
Boken uppstod främst för att jag kände att den behövs. Jag var väldigt frustrerad över hur många vi är som får kämpa så. Min frustration rörde både min föräldraroll och min roll som pedagog. Min bok behövde fylla ett hål kändes det som. Boken har fått fina recensioner både som häftad och som ljudbok. Det känns fantastiskt kul! Kanske hinner du läsa den eller lyssna på den i sommar. Jag får många fina meddelanden från läsare om att boken har hjälpt dem på olika sätt och det gör mig så himla glad. Jag märker att boken främst når dem som har liknande liv som jag. Min förhoppning är att även nå ut till pedagoger, skolledare samt utredare på socialtjänsten och Försäkringskassan. I höst har jag en föreläsning bokad och det känns jätteroligt och spännande.
Betyg på ljuboken på Storytel. Inläsare är Malin Rømer Brolin Tani.En av recensionerna på Bokus.
Nu på semestern blir det förmodligen Instagram som jag främst kommer att uppdatera. Kika in på mitt Instagramkonto om du inte redan har gjort det.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 