Månadsarkiv: november 2020

Om boken ”Prestationsprinsen”

För ungefär 6 år sedan slutade mitt äldsta barn Calle, nu 18 år, att gå till skolan. Han gick då i årskurs 6. Sommaren mellan årskurs 6 och 7 fick han sen sin aspergerdiagnos. Calle kraschade av utmattning på grund av bristande anpassningar i skolan och av kampen för hans skolgång kraschade även vi föräldrar.

Desperat gick jag med i olika grupper på Facebook om hemmasittare och NPF. Jag googlade och sökte information. Då hittade jag bloggen ”Prestationsprinsen” som gav enorm igenkänning. Dels kände jag igen Calle i Prestationsprinsen men också mig själv i Drottningen.

Nu har Prestationsprinsen blivit en bok. Boken är utgiven av Barthelson förlag och skriven av Prestationsprinsens grundare Aggie Öhman. Boken innehåller ca 40 fiktiva berättelser (de flesta hämtade från bloggen) och kan läsas i vilken ordning man vill. Läsaren får följa Prestationsprinsen och Drottningen i olika situationer och följa deras upplevelser, tankar och känslor. Alla berättelser berör och har alltid barnets bästa i fokus och målet att skapa en förståelse för hur det kan vara att tänka, göra och fungera på ett annat sätt än de flesta andra människor. Alla berättelser är skrivna med stor respekt för olikheter.

Som förälder till barn som inte följer den så kallade normen ger boken ett fint stöd och känslan av att inte vara ensam. Boken bidrar till att vidga perspektiv och öppna ögon.

Boken rekommenderas varmt till alla som möter barn!

Tack Aggie och Prestationsprinsen för en viktig bok.

Annons

2 kommentarer

Under Boktips, Förståelse, Hemmasittare

Karantän

Jag har nu varit hemma från jobbet i snart en månad med konstaterad covid-19. Under större delen av tiden har även min make och våra tre barn varit hemma. Maken från början för att han i dessa tider jobbar hemifrån. Sen blev alla sjuka.

När maken och jag var sjuka samtidigt var det inte lätt att få ihop allt. Trots att våra äldsta barn är 15 och 18 år hjälper de inte till med till exempel matlagning. Att 15-åringen Emil dessutom har ett selektivt ätande (arfid) gör inte saken lättare. Som tur är har vi fått hjälp med matleveranser. Oerhört tacksam för hjälpen! ❤

Under karantäntiden har vi haft ett par dagar då vi drog fram lego i vardagsrummet och inspirerade av Lego Masters byggde vi. Upplevelsen blev dock inte som vi hade tänkt oss då arbetsställningen inte var speciellt skön och en stor del av tiden gick åt till att leta efter bitar. 😉

Annars har jag mest suttit i soffan och tittat på en massa husrenoveringsprogram. Nackdelen är att jag har varit hemma så länge att det blir många repriser. Jag är uttråkad men inte pigg och har fortfarande symptom. Jag tänker att jag ska passa på att göra en massa nu när jag ändå måste vara hemma men jag orkar inte. Frustrerande! Jag är ju hemma av en anledning… Jag fattar det. Men ändå! De dagar jag hade hög feber låg jag i sängen och orkade inte äta eller göra någonting alls.

Alla utom 11-åringen Linnéa blev av med smak och lukt. Vi har tack och lov alla börjat få tillbaka dessa sinnen igen. Det är verkligen trist att inte känna någon lukt eller smak alls.

Både Emil och Linnéa är tillbaka i skolan. Skönt! Jag kände mig lite orolig för hur det skulle gå för Emil att komma tillbaka. Calle har däremot fastnat lite hemma men jag hoppas att han kommer igen samtidigt som jag gör det.

Till min glädje har min ljudbok fått fin bedömning på Storytel, jag är med i en artikel på engelska i en ny web-tidning och jag har under karantäntiden hållit min första digitala föreläsning via Zoom. Lite kul saker händer i livet ändå!

8 kommentarer

Under Vardag

Lite tyst från mig…

5 kommentarer

Under Vardag

Lyckan att höra en gnisslande rullgardin

I morse när jag stod i badrummet kände jag plötsligt ett lyckopirr i kroppen. Anledningen till lyckopirret var att jag hörde Emil dra upp sin gnisslande rullgardin. Helt fantastiskt! Numera har han sin egen klocka på ringning ca. kl. 7, han tänder sina lampor och går snabbt upp och klär på sig.

Att han gör detta sparar mig extremt mycket energi. Förr gick jag in i hans rum med en stor orosklump i magen. Jag visste aldrig om jag skulle lyckas få upp honom eller inte. Nuförtiden behöver jag inte det. Han sköter allting själv vilket är oerhört skönt för mig. Jag behöver inte längre smyga in i hans rum och känna av dagsformen, jag behöver inte kämpa med honom på morgonen i flera timmar, jag behöver inte åka till jobbet och redan vara helt dränerad av morgonens kamp.

I och med covid-19 fick Emil i våras (då åk 8) äntligen möjlighet att plugga hemma. Tack vare detta fick han två fina betyg och hans självkänsla gällande skolarbete kom tillbaka. Han hade varit hemma utan studier länge innan dess då kommunens ”hemmasittarexpert” ansåg att ”skola ska ske i skolan”, trots att vi långt tidigare hade bett om hemmastudier. Emil hade jättestor ångest över allt han missade men kunde ändå inte ta sig till skolan. Han hade viljan, men inte förmågan. All kraft han lade på att oroa sig över att missa så mycket ledde till att han inte ens orkade ta sig till skolan. Tänk om de hade lyssnat på oss tidigare.

Tack vare vårens framgång som gav ny energi och mindre oro har Emil nu, efter återupprättad känsla av ”jag kan”, tagit sig till skolans studio varje dag den här terminen. Han är där 1-2 timmar/dag och pluggar just nu två ämnen.

Tänk att en gnisslande rullgardin kan innebära ren lycka! ❤

7 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Rutiner