Månadsarkiv: juli 2016

Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass

Nu är vi på landet. C har ju inte så mycket att göra eftersom hen inte kan bada. En dryg vecka kvar med gips. Suck…

Eftersom C återigen har blivit väldigt intresserad  (nästan fixerad) av Pokémon så är det ett evigt tjat om att åka iväg och köpa fler Pokémonkort. C fick ju många kort igår på väg hit, så egentligen tycker jag att det räcker.

C föreslog idag att hen och jag skulle ta en promenad till den lilla affären som ligger 4 km från stugan och kolla om det fanns kort där . Jag sa till C att det inte var så troligt att det fanns. C sa att hen ville chansa.

Vi gick till affären och pratade. C fångade Pokémon. Givetvis fanns det inga kort. Men vi köpte glass och dricka och vandrade hemåt igen.


C låter ofta mycket. Just nu är det vissling. På vägen hem började C vissla. Efter ett tag tyckte jag att det blev jobbigt. Jag bad C sluta. Det fungerar sällan utan brukar oftast leda till ännu högre och intensivare vissling. Så blev det nu också. Jag kände hur jag började blir mer och mer irriterad. Tänk tänk tänk!

Jag kom på att vi båda kunde vissla olika melodier och så fick den andra gissa. Så gjorde vi och det var kul. Efter ett tag rann visslandet ut i sanden och vi gick och pratade istället.

Vi kom in på hösten och skolstarten. C sa ”Jag känner mig inte orolig för skolan! Det känns bra och ska bli skönt att plugga ikapp!”

Jag blev så glad när C sa så. Förra sommaren mådde C mycket sämre psykiskt. 

Jag sa till C:

Minns du när du mådde som sämst? När du sa att du längtade till att orka lika mycket som du gjorde förr.”

”Ja. Då orkade jag nästan ingenting!”

Nä, du gjorde inte det. Men nu är ju gamla C nästan tillbaka!”

”Ja! Pappa och du sa ju att ni skulle hjälpa mig tillbaka! Det har ni gjort!”

C tittade på mig:

Bli inte sådär tårögd nu mamma!”

”Jag? Tårögd? Absolut inte!” Jag blinkade snabbt bort tårarna och log mot C som log tillbaka.

Oron för hösten gnager lite då och då. Men jag hoppas på en vändning nu!

C och jag gick 8 km och det var jättemysigt. När vi kom tillbaka till stugan sa C:

Vi kanske kan gå till affären igen någon dag!”

”Ja, men nu vet vi att det inte finns några kort där!”

”Det gör inget! Det var kul ändå!” 🙂

Annons

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Semester

Att hitta en möjlig väg

Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.

När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen. 

Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.

Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”

”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.

Japp!”

Men skulle vi inte åka på fredag?”

”Jo, om du vill!”

”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”

Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten. 

Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂 

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Semester

Provocerad

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…

Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.

Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill
komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!

C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!”
sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!”
sa 11-åringen med bestämd min.

Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!”
snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…

11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!”
Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…

Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.

Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉

5 kommentarer

Under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester

Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner

En krokig väg leder också till målet

20160620_180519.jpg

Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉

C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!

Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.

7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.

På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!

Smuggelketchup i handväskan :)

Smuggelketchup i handväskan 🙂

Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!

C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.

7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂

Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.

C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.

Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.

Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!

Pokémon Go är toppen!

Pokémon Go är toppen!

Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten.  Superbra ju!

Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…

Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…

Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.

En krokig väg leder också mot målet. Så det så!

20160718_120030.jpg

1 kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester

Ödets ironi

Nu är vi i stugan vi lånar. Vi kom hit i söndags. Det gick riktigt bra att komma iväg, fast med tanke på midsommar kände jag mig orolig in i det sista.

Vi har haft blandat väder. Lite regn men mest uppehåll och blåsigt. Lite sol.

C mår så mycket bättre den här sommaren än förra sommaren. Hen är mycket lugnare och mer harmonisk. När vi kom till stugan i söndags började C med att koppla upp gamingdatorn (”reservutgången”, tryggheten). Dock har uppkopplingen med delat nätverk från mobilen varit seg så C har inte kunnat spela. Jag var beredd på ett utbrott men det har uteblivit.

I måndags och tisdags gjorde vi utflykter. C följde med utan problem. Efter tisdagens utflykt åkte vi till stranden. Där gjorde C en baklängesvolt och landade så illa att hen bröt handleden. Gips i 4 veckor. Ödets ironi 😥

Varför ska detta hända nu när C mår bättre? Jag känner mig så ledsen för Cs skull men hen tar det faktiskt bra.

Våra semesterplaner omkullkastas rejält nu. Skara sommarland med allt vatten känns inte som ett alternativ med gipsad arm. 11-åringen och 7-åringen blev besvikna. C har dåligt samvete och säger att vi kan åka dit ändå och att hen kan titta på. Vi funderar på andra alternativ. 

11-åringen har varit sur och sagt ”Nu kommer ju C att få ännu mer hjälp med allt och bli ännu latare. Det är så orättvist!” Det känns som att 11-åringen ständigt är bitter. Det måste vara jobbigt för hen.

Jag vaknade först i familjen idag.  Lite före kl. 9. Då satte jag mig i soffan för att försöka läsa en bok jag har köpt som verkar riktigt bra (”De underkända” av Hjorth/Rosenfeldt). Men min hjärna tillät mig inte att läsa utan började grubbla direkt. 

Jag kom att tänka på Cs skolbyte nu till hösten. Tänk om hen inte tar sig dit! Jag får panik när jag tänker på det. Det blir som ett tryck över bröstet och det känns konstigt i halsen. Svårt att andas. Hen MÅSTE ta sig dit. Vågar inte tänka på vad som kan hända annars…

Sen började jag tänka på Socialtjänsten och att en orosanmälan på C ligger där och väntar och att vi ska utredas efter sommaren pga Cs höga frånvaro. Det känns jobbigt! Jag vet att vi gör allt vi kan men jag har hört om så många fall där föräldrarna blir anklagade och missförstådda av myndigheter.

Vår familj är väldigt labil just nu. Det känns som vi alla har känslorna utanpå kroppen. Vi har mysiga stunder men däremellan är det mycket tjafs och bråk. Både mellan barnen, mellan oss och barnen och mellan mig och maken. Vi är korta i tonen mot varandra väldigt ofta. Det tar på krafterna…

Jag tänker mycket på att försöka förebygga och hålla mig låg-affektiv. Men det är så svårt att vara lugn i lägen när C (och syskonen) är kaxiga och otrevliga. C låter väldigt mycket  (framförallt sjunger) och jag blir tokig när hen inte slutar när vi ber hen.

7-åringen kräver uppmärksamhet HELA tiden. Hen är bara nöjd när någon leker med hen (ibland framför en film en kort stund). Jag vill egentligen bara sitta och vila…

Igår tog maken över matlagningen  (jag bara snurrade runt i köket) och skickade ut mig ensam på altanen för att koppla av lite med en cider. Barnen tittade på film. Jag hann knappt sätta mig innan det kom en hund springande upp på altanen. Jag blev lite skraj och gick in. Maken sa att hunden är snäll och att det är grannens hund. Alla barnen älskar hundar så de gick ut och började leka med hunden. Där rök min paus.

Ödets ironi 😉

3 kommentarer

Under Diagnos

Det blir som det blir…

20160708_100200.jpg

Igår skulle vi på middag hos våra grannar. En jättetrevlig familj med en liten 2-åring. 7-åringen tycker att det är kul att leka med 2-åringen och få känna sig stor.

Vi var bjudna hela familjen men vi hade sagt till C att hen inte var tvungen att följa med. Vi vet att sådant tar på Cs krafter och att det kan kännas jobbigt för C.

11-åringen gav vi dock inget val. Vi tyckte att hen skulle följa med! När det var dags att gå sa vi till 11-åringen. Hen tvärvägrade och sa att hen inte tänkte gå. Hen sa att om C slipper tänker minsann inte hen heller följa med. Jag kände mig så himla ledsen och besviken. Det är ju en sak om C inte vill följa med. Men 11-åringen…? Grannarna vet att C har sina svårigheter och är väldigt förstående.

Jag kände mig kluven. Skulle vi tvinga 11-åringen? Ge hen dataförbud om hen inte följde med? Det gjorde vi inte men jag sa att jag verkligen ville att hen skulle följa med och att det kändes konstigt att gå utan hen. 11-åringen är ju inte i balans så jag ville inte vara för hård.

Jag, maken och 7-åringen knallade över tomtgränsen. Grannarna hade dukat fint till hela vår familj. Jag sa att det kanske bara blir vi tre men att vi ska försöka få med oss 11-åringen om en stund.

Vi satt och pratade och drack lite vin. Grannen grillade. Sen när maten var klar gick jag hem och försökte få med mig 11-åringen. Maken gjorde också ett försök. Det gick inte!

Vi började äta. Plötsligt kom C. Hen hade vi inte tjatat på alls. Hen stannade en stund och åt och gick sen hem igen. Så oväntat! Jag blev väldigt förvånad! Och glad!

Jag gick hem en sväng för att mikra lite mat till 11-åringen. Hen tittade på mig och sa:
”Mamma, jag är besviken på mig själv nu. Är du besviken på mig?”
”Besviken? Ja, lite kanske. Men mest känner jag att det är synd om dig för du hade tyckt att det var trevligt och det fanns ingen anledning för dig att stanna hemma!”
”Jag vet…”

Så kan det gå!

20160708_100304.jpg

Idag har C varit hos tandläkaren. ÄNTLIGEN! Hen har behövt gå i två år men vi har bokat av och bokat av. Flera gånger när det väl är dags att gå så har C låst sig och inte fixat det. Trots att hen vill gå och inte är rädd för tandläkaren på något vis. Skönt att vi kom iväg idag. C hade inga hål trots att hen nästan aldrig klarar av att borsta tänderna på morgonen. Vilken tur!

Nu börjar makens semester. Det kommer inte att bli en lugn harmonisk semester. Det blir det aldrig. Men vi har i alla fall inga tider att passa och vi är två vuxna på tre barn. Vi kan dela upp oss ibland och kanske ge varandra lite pauser så vi kan ladda batterierna.

På söndag åker vi mot stugan vi ska låna (samma stuga som förra året). Vi har bestämt oss för att sikta på Skara sommarland på vägen hem istället för på vägen dit. Vi har pratat med C och hen vill dit. Vi har sagt att då hjälper vi hen komma dit. Vi har också pratat med syskonen och sagt att vi ska hjälpas åt att komma iväg. Att vi SKA dit (men om det blir dåligt väder kanske vi skippar det)!

Vi räknar med att vara iväg en dryg vecka. Sen är vi hemma ett par veckor innan vi åker till vårt eget landställe ett par veckor. Gamingdatorn får följa med hela semestern för att C ska kunna gå ifrån och ladda ibland. Förra sommaren hade vi ingen dator med oss. Hoppas att det fungerar bättre på landet den här sommaren.

Min plan är att försöka vila lite från bloggen och Facebook. Vi får väl se hur det går… Jag kanske skriver lite då och då. Alltid finns det ju något som händer eller som jag grubblar på som jag kan skriva om. Om jag börjar grubbla måste jag skriva av mig så jag kan släppa det sen. Min dator får i alla fall inte följa med!

Nu hoppas jag att den här sommaren blir bättre än förra sommaren. C mådde så dåligt förra sommaren. Nu är det stor skillnad på Cs mående jämfört med förra sommaren. Men jag får inte glömma att det är skört…

Jag hoppas att hela familjen kan ladda energi så att vi ”får till det” med skolbyte för C i höst.

Det blir som det blir…

Gilla gärna min sida SUPERMAMSEN på Facebook där jag delar mina blogginlägg och annat läsvärt! :)

Gilla gärna min sida SUPERMAMSEN på Facebook där jag delar mina blogginlägg och annat läsvärt! 🙂

Lämna en kommentar

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Semester

Lösenordsskyddad: Allt eller inget

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Vardag

Lösenordsskyddad: ”Imorgon – då jävlar ska jag vara en bra mamma!”

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag