Etikettarkiv: hemmasittare

juni 1, 2023 · 21:45

Sjukskriva barn?

Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.

I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.

Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.

Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.

Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…

Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!

Annons

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , ,

mars 5, 2023 · 17:07

Kravnivå

Det är otroligt svårt att veta hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt när det gäller Calle som fyller 21 i vår. Jag har funderat på krav i perioder i många år. Jag vill självklart att mina barn ska bli självgående fungerande vuxna. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva och ett boende. Jag önskar att de ska kunna sköta ett jobb och hoppas att de hittar en partner som de trivs med. Min uppgift som förälder är att rusta dem för framtiden. Men hur?

Det känns som mina barn alltid är så sköra. Det blir liksom aldrig riktigt det där bra läget eller tillfället att börja ställa mer krav. Det är på något sätt alltid något annat som det är viktigare att lägga fokus på. Det är ofta skolan.

Just nu är det återigen Calle som har praktik/arbetsträning som blir huvudfokus. Han balanserar på en skör tråd och hamnar lätt hemma i långa perioder. Jag vill egentligen kräva att han ska laga mat en gång i veckan, städa sitt rum mer regelbundet (och utan att jag är med och pushar/stöttar) och att han i allmänhet hjälper till mer hemma. Jag vågar dock inte ställa dessa krav för jag vet hur dränerad han blir. Men när är det läge då? När ska han vänja sig vid allt han måste göra sen i framtiden? Dagen kommer att komma då vi inte finns här för att stötta.

Likaså tänker jag att Emil, som fyller 18 i vår och går första året på gymnasiet, borde söka ett sommarjobb. Han borde vänja sig vid att man minsann inte är ledig 10 veckor i sträck i verkligheten. Jag nämnde det lite i förbifarten häromdagen. Jag frågade bara om han hade kompisar som jobbade och om han hade tänkt något på att söka ett sommarjobb. Han lät inte helt entusiastisk. Jag är så otroligt glad att han fixar skolan nu efter att han var helt/delvis hemma från skolan åk. 5-8. Att då inte ”låta” honom ha ett rejält vilsamt sommarlov känns riskabelt.

Men hur länge ska jag känna att ställa krav är farligt? När är barnen redo? När är jag redo att ta risken? För det är så det känns. Att ställa krav är riskfyllt. För höga krav har historiskt sett lett till stress vilket kan leda till bakslag. Jag orkar inte med bakslag! Men gör jag mina barn en otjänst när jag skyddar dem och låter dem slippa vissa saker?

En annan fundering är om mina barn faktiskt kommer att klara sig utan stöd någon gång. Kommer de att behöva någon form av boendestöd? När vet jag om det finns det behovet eller inte? Kommer de att mogna och klara allt själva? Kommer de att orka mer? Kommer de själva att förstå behovet av eventuellt boendestöd och i så fall söka hjälpen? Jag vet inte…

Under tiden är maken och jag här och vi fixar och stöttar. Vi försöker peppa utan att pressa. Det är periodvis ganska slitsamt men på det stora hela är det otroligt mycket bättre nu än förr. Vi har tagit oss igenom många tuffa år. Vi mår bra även om vårt föräldraskap fortfarande är utmanande.

Mina killars mål har varit att få skolan att fungera men vägen dit har inte varit stress och press utan vila så att de har fått läka. Emil kom på fötter och skolan fungerar för honom nu. Calle tar en annan väg. Att ta igen missade skolår är inte ett alternativ för honom.

Vi tar en dag i taget och hoppas att vi gör ”rätt”. Vi gör i alla fall vårt bästa. Allihop!

2 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , ,

mars 1, 2023 · 21:18

Systemfelet

I morse tittade jag på Nyhetsmorgon på TV4 vilket jag dagligen gör innan jobbet. Idag var det ett inslag om de långa köerna till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Vissa barn och ungdomar får vänta i flera år innan de får eventuell utredning och stöd. Detta leder ofta till ett stort lidande för dessa barn och deras familjer. Det kan leda till (ännu mer) psykisk ohälsa, ökad skolfrånvaro och till och med självskada och självmord. Det leder ofta även till utmattade vårdnadshavare. Jag lade upp ett inlägg om min morgon på Instagram i morse och fick många kommentarer om kampen för att få stöd.

(Bild fotad i TV4s inslag.)

Inte ens 50% fick ett första besök i tid (inom vårdgarantin). Det kan också vara att man får ett första besök inom vårdgarantin men sen hamnar man i en kö i flera år innan det blir utredning. Ett stort problem är också när hemmet och skolan inte ser samma behov/utmaningar hos barnet. Vårdnadshavare vittnar om att de ser barnets behov men skolan ser inte samma sak och då går BUP ofta på skolans linje och det blir ingen utredning. Vissa barn håller ihop i skolan och bryter ihop hemma. Att då inte lita på vårdnadshavarnas upplevelse leder till att många barn kämpar tills de kraschar och sen blir hemma från skolan. Något som hade kunnat undvikas.


Andra säger att de t ex inte får hjälp på BUP-akuten för sina barn som mår dåligt eftersom deras barn ännu så länge inte har gjort något självmordsförsök och då är det inte tillräckligt akut. INTE TILLRÄCKLIGT!? Det vore väl lämpligt att förebygga!

Jag inser att vi har haft tur trots allt. Skolan såg inga svårigheter/utmaningar hos våra killar men tack och lov gick BUP på vår linje och vi fick ganska snabbt en utredning eftersom båda hade hög skolfrånvaro. Skolan såg fungerande barn när de kom dit och ansåg att det var vi vårdnadshavare som brast när vi inte fick iväg dem till skolan vissa dagar. Problemet var att de inte orkade hålla ihop alla dagar och vissa dagar stannade de hemma. Dessa dagar var de helt urlakade. Det förstod inte skolan.

En enorm satsning måste göras på barn- och ungdomspsykiatrin och på kompetensutveckling och mer resurser till skolan. Vi har inte råd att låta fler barn och ungdomar falla.

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , ,

februari 22, 2023 · 17:47

Hemmakämpare

Jag spinner vidare med mina tankar om hemmakämpare/hemmasittare/elever med hög skolfrånvaro utifrån mina erfarenheter som förälder och pedagog. Mina tankar är alltså inte vetenskapliga utan baserade på egna upplevelser.

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare

Taggat som , , , , ,

februari 21, 2023 · 15:02

Livets pussel

För att livet ska fungera behövs olika delar. För mina killar som har haft det tufft, har det funnits perioder då inga pusselbitar har funnits/fungerat. Dåligt mående har lett till att de inte orkar ta sig ut vilket har lett till sämre energinivåer. De har vänt på dygnet, ätit dåligt och det har gått alldeles för lång tid mellan duscharna.

För att motverka detta började vi med olika steg. Det var prio att få ordning på dygnsrytmen så vi bestämde tillsammans vilken sovtid som skulle gälla söndag-torsdag och fredag-lördag. Därefter blev det fokus på att inte stoppa i sig en massa skräpmat på vardagarna. Sen var det hygien med regelbunden duschning, frisk luft/rörelse, sociala relationer och sysselsättning. Alla delar går ihop lite men för oss fungerade det att ha fokus på en del i taget. Om jag skulle ha tjatat om allt på en gång hade det nog blivit övermäktigt.

Numera fungerar flera av dessa pusselbitar för båda men i perioder kan de falla ur lite. Dock har de färdiga ”riktlinjer” att förhålla sig till. Det som har varit svårast att få till är frisk luft/rörelse.

Jag hoppas att vår resa kan bidra till att vägen blir lättare för er som kommer efter oss. ❤

livets-pussel-pdfLadda ner

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare, Rutiner, Vardag

Taggat som , , , , ,

februari 20, 2023 · 15:55

Vår ”metod”

Denna ”metod” använde vi för att jobba bort Emils skolångest när han var yngre. Den fungerade bra för honom. Jag delar med mig med hopp om att andra också kan lyckas med hjälp av dessa steg. Här är mer information om hur vi gjorde.

att-jobba-bort-skolangest-stegLadda ner

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare

Taggat som , , , ,

januari 21, 2023 · 19:01

Förmågan att studsa tillbaka till samma plats

Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.

Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.

Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.

Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.

Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.

Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.

Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.

Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.

Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.

Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.

Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.

När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.

Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.

Det vi vattnar växer!
Inte metoder som får barn att växa!
Läs mer →

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , ,

oktober 12, 2022 · 14:40

Älskade barn! Flyg!

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,

oktober 11, 2022 · 14:51

Oönskat årshjul

Årshjul kan användas på olika sätt för att skapa rutiner och traditioner. På mitt jobb har vi årshjul för olika saker.

Det slog mig idag att min familj var i ett oönskat årshjul i flera år. Delarna i detta årshjul är de saker i vårt liv som vi önskar att vi inte hade behövt ha med. Det finns fler saker men det hade blivit alldeles för plottrigt.

Självklart har vi haft fina stunder av mys och glädje, skidsemestrar, härliga stunder på landet mm. men i detta årshjul illustrerar jag som sagt den oönskade kampen.

Vi levde med detta årshjul i sex år. Lite variation har förekommit men på det stora hela har det sett ut ungefär så här. Ska det verkligen behöva vara så? Det gör ont att veta att familjer idag lever i detta hjul.

Fri att använda och dela med källa.
arshjul-pdf-1

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , ,

juli 2, 2022 · 11:28

Från att söka stöd till att förmedla hopp

Jag har bloggat sedan sommaren 2015. På hösten 2014 blev min äldsta son hemmasittare (jag föredrar uttrycket hemmakämpare) och sommaren 2015 fick han sin aspergerdiagnos. Här är ett av mina första inlägg. På den tiden var bloggen min egenterapi och jag skrev för att bearbeta vårt liv. Så småningom fick bloggen en läsekrets och jag fick mycket stöd av mina läsare då de delade med sig och peppade mig. Bloggen blev min sociala plattform och ett forum för mig att få kontakt med dem som levde liknande liv. På den tiden, och i flera år efter det, har vårt liv varit fyllt av:
Stress – massor av möten och press om skolplikten
Oro – hur mår våra barn och hur ska vi stötta dem?
Misstro – varför tror inte skolan på det vi berättar?
Frustration – varför finns ingen vettig hjälp?
Rädsla – ska socialtjänsten omhänderta våra barn pga. skolfrånvaron?
Skuld – varför lyckades vi inte hjälpa våra barn? Kunde vi ha förhindrat hemmasittandet?
Otillräcklighet – hur ska jag räcka till för mina tre barn?

Då kändes det som att allt i livet var en kamp. Vi kämpade med äldsta barnens skolgång, med syskonbråk, med egen utmattning, mot skolan, mot Försäkringskassan… Vi levde i en karusell av stress och ångest.

Nu är vi i en annan fas i livet. Efter hårt arbete i åk 9 och ett år på Individuellt alternativ fick min 17-åring ihop totalt 15 fina betyg nu. I årskurs 8 hade han två betyg. Han var hemmakämpare del-/heltid åk 5-8. Igår fick han besked att han har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Ett högskoleförberedande program då han har planer på att plugga vidare efter gymnasiet. Vilken kämpe han är! Jag är så oerhört stolt över honom och tacksam över att han har fått den hjälp han har behövt.

Min 17-åring är antagen till sitt förstahandsval på gymnasiet.

Min 20-åring har egen väckarklocka på ringning och kommer iväg på de möten han ska. Han mår bra och känner hopp. Förr hade han mycket låsningar.

Min 13-åring är vårt enda barn som har gått ut årskurs 6 med fullständiga betyg, skolnärvaro och hälsan i behåll.

Mina känslor nu är lättnad, lycka och tacksamhet men också en ödmjukhet inför livets och lyckans skörhet.

Två av mina barn byter skolor till hösten. Min 13-åring ska börja på högstadiet och min 17-åring på gymnasiet. Givetvis kan det komma utmaningar då. Den här sommaren känner jag dock att jag kommer att kunna slappna av och verkligen ha semester. Vi behöver inte ligga steget före på samma sätt längre. Vi behöver inte ha klumpen i magen. Förra sommarens semester började i panik.

Med detta inlägg vill jag förmedla hopp. Vi har haft många tuffa år som vi på något sätt har tagit oss igenom. Nu står vi här och vi alla mår bra. Vår väg fortsätter framåt och vi vet av erfarenhet att livet går upp och ner. Utan dalar finns inga toppar.

Jag önskar dig/er en fin sommar som passar just dig/er. Gör det som fungerar. Ha realistiska förväntningar och njut av det som är bra.
Varm kram! ❤ /Supermamsen

(Jag kommer inte att uppdatera bloggen så mycket nu på sommaren. Kika gärna på Instagram där jag är lite mer aktiv. Läs eller lyssna gärna på min bok om du har tid över i sommar 😉 )

4 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Taggat som , , , , , ,