Etikettarkiv: hemmasittare

Framgångsmöten

Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.

Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.

Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.

Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.

Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).

Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.

Jag njuter i alla fall av framgång just NU!

6 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Premiär för familjestädning

I helgen började vi med en ny sak – familjestädning. Det har genom åren varit svårt att få hjälp av barnen med hushållsarbete. De har haft det tufft med orken och med att automatisera rutiner. Deras energi har helt enkelt inte räckt till för att göra mer än ”basen”, det vill säga sköta sin hygien (kläder, dusch, tandborstning), försöka orka med skola, duka undan sin tallrik efter maten, ibland gå ut med soporna. Bortsett från några få undantagsfall har vi inte fått mer hjälp än så.

Calle, nu 18 år, har fått i ”läxa” av arbetsterapeuten att göra mer hushållsarbete hemma. Vi tänkte att det var lika bra att involvera även Emil (15 år) och Linnéa (11 år) i detta.

Vi började söndagen med brunch. Det är viktigt att alla är mätta och nöjda så att energin finns.

Vi hade bestämt att vi alla skulle städa tillsammans i en timme och att vi ska göra det varje söndag. Jag hade förberett städkort. Alla kort i samma storlek så att det inte skulle gå att skilja dem åt.

Vissa uppgifter var små och snabba, t ex vattna blommorna eller torka en spegel. Andra var större såsom dammsug vardagsrummet eller städa toaletten. Fick man en större mer komplicerad uppgift fanns ett större kort med instruktioner som man kunde ta. Vissa lappar, såsom olja in matbordet, kommer inte att finnas med varje vecka. Alla fick dra kort och göra uppgifter tills timmen var slut.

Vi köpte hem en massa olika städservetter och rengöringsmedel. Städningen blir lite roligare då.

Detta blev så lyckat! Vi alla jobbade på och huset blev riktigt städat. Barnen kände sig nöjda med att ha bidragit. Det märktes att de var stolta. En timme gick fort. Målet är att städrutinerna ska bli automatiserade. Vi får se hur det går nästa vecka. En bra premiär blev det i alla fall. 🙂

7 kommentarer

Under Vardag

Jobbiga påminnelser

I brevlådan idag låg det ett brev adresserat till Calle. Jag gav Calle brevet och han öppnade det. I kuvertet låg det reklam om att beställa en studentmössa.

Calle har inga betyg alls från grundskolan och han går inte på gymnasiet. OM han hade gått på gymnasiet skulle han ha tagit studenten i vår.

Calles reaktion när han öppnade brevet blev ”Jaha, det här kan vi ju slänga. Jag behöver ingen sån!”. Sen gick han till sitt rum för att spela onlinespel med sina kompisar. Tyckte han att det kändes jobbigt? Blev han ledsen? Han visade inte det just då i alla fall.

Jag tyckte att det kändes lite jobbigt. Inte för att han har missat gymnasiet i sig, mer över att han missar ”studentvåren” och allt runtomkring. Jag tycker också att det kändes synd att brevet var adresserat till Calle så att han fick öppna det. Jag vet att han i perioder mår dåligt av att tänka på allt han har missat. Calle har nu praktik tre dagar i veckan och trivs bra. Att Calle MÅR bra är det allra viktigaste.

Emil går i 9:an nu och ska söka till gymnasiet snart. Just nu har han två betyg. Vi hoppas på några till i alla fall. Emil VILL verkligen gå på gymnasiet.

Ibland blir jag påmind om saker som känns lite extra i hjärtat. Det där brevet var en sådan sak.

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Jag vågar nästan inte skriva det här…

Nu skriver jag ett inlägg som jag nästan inte vågar skriva. Att skriva om något som går bra känns alltid riskabelt. Det känns som om bara för att jag skriver det, eller om pratar om det, så kommer allt att falla. Samtidigt vill jag skriva om det. Jag vill glädjas och njuta.

Så här kommer det…
Sedan skolstarten den 18 augusti går det BRA för mina barn. Alla har 100% närvaro (bortsett från ett par sjukdagar för Linnéa). Emil går i skolans lärstudio och har ökat från fem timmar i veckan till sju timmar i veckan. Calle kommer iväg till sin praktik tre dagar i veckan och pluggar hemma två dagar i veckan. Peppar peppar PEPPAR!

Av erfarenhet vet jag att det alltid går bra i början på en termin, sen brukar det falla. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt inte faller i år igen. Låt detta hålla nu! Jag hoppas så mycket att jag nästan sprängs av hopp. Jag vill få fortsätta känna den här lätta känslan.

Calle trivs verkligen på sin praktikplats och han har handledare som uppmuntrar och berömmer honom. Emil får bra stöd i lärstudion och känner själv att det går bra.

De senaste fem åren har jag skrivit många inlägg liknande detta. Jag har haft hopp väldigt många gånger. Jag har trott att vi är ute på ”andra sidan” efter en tuff tid. Varje gång har vi halkat tillbaka i ett bakslag. Det jag tänker nu är ändå att mina barn har mycket positivt att falla tillbaka på och även om det skulle bli bakslag har vi haft den här sköna tiden. Vi gläds och har det bra JUST NU. Vi njuter. Kommer det tuffa dagar så vet jag att vi klarar av ta oss igenom dem. Vi har gjort det många gånger förr.

JUST NU är det vår tid! Om det är det imorgon eller inte ska jag inte tänka på nu. Jag ska bara njuta och bunkra energi!

5 kommentarer

Under Vardag

Glad och förtvivlad

Just nu är jag otroligt glad. Alla mina tre barn mår bra och gör det som de enligt sina scheman/planer ska göra just nu. Läsåret har fyllts av morgnar när jag har fått med mig alla tre barnen på promenaden förbi deras skolor/praktik och sen till jobbet. En promenad med lätta steg. Energifyllda och glada steg. Mirakel i vår värld.

Igår när jag skulle sova låg jag och snusade i Linnéas hår. Hon vill vissa nätter sova i vår säng. Busiga, påhittiga, härliga Linnéa. Jag låg där en stund och kände mig lycklig. Sådär genomlycklig över att mina barn mår bra just nu.

Plötsligt byttes min glädje brutalt mot ren förtvivlan. Jag fick en klump i magen och mina ögon tårades. Det kändes på riktigt som att det gjorde ont i hjärtat. Jag vet inte varför det blev så mitt i den lätta lyckliga känslan. Det var så skönt att känna den känslan.

Min hjärna hoppade istället helt oväntat till andra tankar. Jag började tänka på Calle, min fina 18-åring, som just nu gör praktik. Han har i princip inte gått ordentligt i skolan sedan årskurs 5. Han missade avslutningslunchen och skolavslutningen i årskurs 6 och har sedan dess missat alla skolavslutningar. Han gick inte till balen i årskurs 9 och han fick inga avgångsbetyg från grundskolan. Calle är normalbegåvad så det beror inte på det. Jag ser nu hur Calle kämpar för att fixa praktiken. Hur han biter ihop för att ta sig hemifrån trots att det vissa dagar är svårt. Han har så många misslyckanden i bagaget att det är svårt att tro på sig själv och sin egen förmåga.

Jag tänkte på Emil, min känsliga och kloka 15-åring, som just nu läser i skolans lärstudio. Han läser endast ett ämne en timme om dagen. Han har höga betyg i två ämnen från årskurs 8. Uppförsbacken är stor. Han är begåvad och har stor ambition att fixa skolan. Tyvärr tar skolmiljön mycket energi och han kraschar om han är där full tid. Vi har testat det flera gånger eftersom Emil själv vill det. Nu försöker vi styra så att det blir ett lagom. Emil måste hålla över tid. Jag tänkte på allt Emil har missat. Han träffar nästan aldrig vänner. Tack och lov spelar han onlinespel med några stycken.

Jag tänkte på Linnéa, min 11-åring, och att hon har det tufft med kompisar. Hon är oerhört social och VILL verkligen leka och umgås. Tyvärr blir det sällan umgänge med vänner på fritiden. Jag vet att Linnéa är ledsen över det.  Hon har ingen bästis att ringa, inga som springer fram och kramar henne när hon kommer till skolan, ingen som hörde av sig för lek på sommarlovet…

Jag jämförde med hur jag hade det i motsvarande åldrar och inser att mina barn är långtifrån det jag hade. Jag umgicks mycket med vänner. Jag hade en bästis som jag lärde känna i årskurs 6 och som fortfarande är en av mina allra närmsta vänner. Jag gick på en bollsport och hade träningar ett par gånger i veckan och matcher nästan varje helg. Mina barn går inte på några aktiviteter.

Jag är glad över att mina barn mår bra och gör framsteg. Samtidigt känner jag mig förtvivlad över allt de har missat och fortfarande missar. Jag känner också en oro för eventuella bakslag som jag aldrig verkar vänja mig vid. Jag försöker dock njuta av nuet.

Jag är väldigt medveten om att det är dumt att tänka på allt detta och att det är dumt att jämföra.  Tyvärr kan jag inte styra mina tankar och ibland gör det bara så ont!

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Vardag

Skolplikt – närvarokrav eller kunskapskrav?

Nu är vardagen här. Många verkar ganska nöjda med det. Dags för rutiner igen med jobb och skola. Dags för den så kallade ”vardagslunken” när livet går sin gilla gång och man bara hänger med.

Så ser dock inte vår vardag ut. Vi kommer inte in i en ”vardagslunk”. Vårt liv är en bergodalbana med oberäkneliga toppar och dalar. Under en dag hinner jag vara på både botten och toppen flera gånger för man vet aldrig hur det slutligen blir. Bergodalbanan tar extremt mycket energi men tyvärr är det inte jag som ensam lägger spåret. Spåret läggs av många. Ibland blir tack och lov spåret bra. Ibland är spåret riktigt dåligt vilket kan få stora konsekvenser.

Liksom många andra föräldrar till barn med NPF har jag känt stor oro inför skolstarten. Det är mycket som måste fixas och förberedas. Kontakt med mentorer för att göra planer, se till att rätt kläder är rena och att rätt frukost finns hemma, förnya recept på barnens mediciner och mycket mer. Även mina killar har känt oro.

Linnéa (ADHD) börjar i årskurs 5 nu. Hon har världens bästa lärare som hon har haft sedan årskurs 2. Även fritidspersonalen är fantastisk. Detta betyder så oerhört mycket. Linnéa har dagar då hon inte riktigt mäktar med skolan och behöver ibland någon vilodag. Hon hade dock hög närvaro (närmare 90%) förra terminen. Vi hoppas att hon håller sig på fötter. Båda killarna kraschade i årskurs 5-6.

Calle (18 år, autism nivå 1) ska fortsätta med praktik varvat med studier. Jag hoppas att han får en bra handledare. Calle har inga betyg från grundskolan.

Emil (ADD och autism nivå 1) börjar i årskurs 9 och har endast betyg i två ämnen. Båda betygen är höga och han fick dem tack vare att han fick plugga själv hemma under våren på grund av covid-19.  Emil fick inte plugga hemma tidigare trots att vi hade bett om det.

Emil tyckte om att plugga hemma. Han blir oerhört trött av skolmiljön. Nu inför skolstart hade vi ett möte med skolan och pratade om vad Emil behöver för att klara av att vara i skolan. Skolan erbjöd Emil en plats i skolans lärstudio (max 10 elever). Till att börja med en timme/dag med fokus på ett ämne. Skolan tyckte inte att Emil skulle plugga hemma utan komma till skolan (skolplikt) och på så vis vara del av ett socialt sammanhang. Emil vill gärna plugga en del hemma egentligen. Emil vill även gå vissa lektioner med sin klass om han ändå ska försöka komma till skolan men skolan sa nej till det. De sa att han först måste visa att han klarar att komma till lärstudion och sen framöver får han gå lite med sin klass. Emil har inget utbyte av de andra eleverna i lärstudion. Han känner inte dem.

Emil började ifrågasätta varför skolan trycker på det sociala som en anledning att komma till skolan om han ändå inte får tillfällen att vara social med sin klass. En bra fråga! Emil sa att han borde få plugga hemma själv då vilket vi vet ger resultat.

Den stora och viktiga frågan är om skolplikt endast innebär att man måste vara fysiskt närvarande på plats i skolans lokaler. Om närvaron är uppfylld så uppfylls skolplikten. Om han satt och drömde sig bort på varje lektion så skulle skolplikten vara uppfylld även om han fick noll betyg. Så verkar det vara!

Men kunskapen då? Emil läste in två betyg själv hemma i våras och ändå gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten baserad på den fysiska frånvaron från skolan precis innan sommaren. Att Emil satt flera timmar och pluggade hemma varje dag och fick två betyg räknades visst inte som skola.

Är närvaron viktigare än kunskapen?

Något känns väldigt fel här….

17 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare

En bok skriven med hopp om förändring

Jag har vid olika tillfällen fått frågorna ”Varför skrev du boken?” och ”Hur orkade du skriva en bok mitt i allt det jobbiga?”
Jag har försökt skriva boken som jag själv önskar hade funnits när vi hade det som tuffast. Jag har skrivit boken för att jag innerligt hoppas att vår berättelse ska leda till en förändring och förbättring. Vi är inte ensamma om vår resa tyvärr. Diskussionen kring en tillgänglig skola behövs från politiker- till pedagognivå. Hur ska vi skapa en skola som alla förmår genomgå med hälsan och självkänslan i behåll? Mina killar kraschade båda av utmattning i mellanstadiet. Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en haltande skolgång. Detta är tydliga tecken på att något måste göras. Jag hoppas att våra erfarenheter kan bidra till den diskussionen.

Jag hoppas också att boken kan ge stöd och igenkänning till dem som lever liknande liv och kanske bidra med tips och idéer.

Hur orkade jag skriva boken? Jag orkade inte låta bli att skriva den! Jag såg tydligt att det finns mycket att förändra och förbättra. Jag vet att vi är alltför många föräldrar som blir misstrodda och skuldbelagda när våra barn inte mäktar med skolan och inte passar in i skolans mall. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag började med bloggen som egenterapi. Efter ett tag fick bloggen många läsare och sen föddes idén om en bok. Kikkuli Förlag trodde på mitt bokmanus och det är jag så tacksam för.

Jag önskar att politiker, handläggare på socialtjänsten, handläggare på Försäkringskassan, rektorer, pedagoger och anhöriga läser boken. Jag brukar inte be läsare dela inlägg så ofta men nu ber jag er. Dela så att boken når dem som behöver mer kunskap och förståelse. Dela så att boken når ut och bidrar till diskussion.

Boken är dedikerad till mina älskade barn men skriven för alla barns skull.

Boken finns på Adlibris och Bokus. Nu även som e-bok.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Om boken ”Greger försvann”

Jag har läst boken ”Greger försvann” av Veronica Sarge Cech (solentro.se). Det är en kort (31 sidor) berörande berättelse med oerhört mycket djup. Jag blev väldigt berörd av boken.

Bokens syfte är att starta upp en diskussion om barn som inte får den skolgång de förtjänar. Hur man som förälder känner frustration och hjälplöshet när ens barn inte får det stöd hen har rätt till. Känslan när man på grund av skolplikt tvingas skicka sitt barn till en skola där barnet inte mår bra.

Som förälder känner man sig ibland otillräcklig och boken berör på olika sätt just det. Varför tvingade jag mitt barn till skolan när mitt barn inte mådde bra där? Kunde jag ha gjort mer?

Jag tror att boken kan leda till viktiga samtal om vad som är viktigt egentligen och till vilket pris.

Lämna en kommentar

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare

Jag vill stanna tiden

Sommaren är den lilla bron.
Den är så kort och går så fort.
Innan sommaren var det stress, press, oro, skolplikt, orosanmälningar och möten. Ledsna barn och uppgivna föräldrar.

Efter sommaren kommer… ja vad?
Jag vet egentligen inte.
Varje sommar fylls jag av hopp inför hösten. Nu kanske det är mina barns tur.
Jag fylls av tro och hopp på ett bättre år.
Men varje sommar känner jag också stark oro.
Jag vet hur det brukar bli.

Jag vill ha en längre bro.
Jag vill stanna tiden nu när barnen är lediga och mår bra.
När deras hud är solbrun och ögonen glittrar.
När de inte behöver känna att de misslyckas. När de vaknar och känner att dagen är deras.
När de bara kan njuta.

Jag vill ha lyckliga barn! Barn som känner att de duger som de är.

Kan de känna så i skolans ”box”? Måste de återigen anstränga sig för att orka med och passa in? Måste de återigen bli utmattade och känna sig misslyckade?

Låt det vara mina barns tur nu! Låt Emil få fortsätta med hemmastudier som har gått så bra under pandemin.

Låt Calle få en bra praktikplats med stöd från en kunnig handledare.

Låt Linnéa få det stöd hon behöver i skolan så att hon fortsätter orka.

Är det äntligen mina barns tur nu?

8 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare

Kära skola,

Jag som skriver det här är mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Två av mina barn har dessutom hög skolfrånvaro. Jag arbetar som lärare i fritidshem.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag börjar bli uppriktigt trött på att det görs orosanmälningar till socialtjänsten om och om igen för mina äldsta barns skolfrånvaro. Min 18-åring har autism nivå 1/asperger och har haft omfattande skolfrånvaro sedan årskurs 6. Han har inga betyg alls från grundskolan. Min 15-åring har ADD och fick under våren även autism nivå 1/asperger. Han har också haft hög frånvaro sedan mellanstadiet.
Sedan MELLANSTADIET. Inte lågstadiet.
Min yngsta, 11 år, har ADHD. Hennes skolfrånvaro är ”normal”. Hon ska börja årskurs 5 efter sommaren.

När barnen började i mellanstadiet ändrade inte vi föräldrar på något hemma. Vi fortsatte väcka våra barn varje morgon och fixade frukost. Vi hjälpte dem iväg till skolan. Vi hjälpte dem med läxor. Vi höll på våra rutiner kring speltid och sovtid. Vi tyckte inte plötsligt att skolan var oviktig. Vi struntade inte plötsligt i skolplikten. Vi fortsatte packa gympapåsar, skicka med frukt och matsäckar. Vi gjorde som vi alltid har gjort.

Däremot reagerade våra äldsta barn på de förändringar som skedde I SKOLAN på mellanstadiet. Det blev fler lärare, fler ämnen (såsom hemkunskap, språk osv), fler lokalbyten, mer läxor, större eget ansvarstagande, svårare att förstå uppgifter, högre krav både kunskapsmässigt och socialt. Mina killar kämpade länge med att fixa detta men till slut orkade de inte utan blev utmattade. Deras diagnoser gör att de behöver mer stöd och struktur än skolan kunde erbjuda. Miljön tröttade ut dem. Klasserna var stora. Matsalen var rörig. Det var livat på skolgården. Det blev en ny och annan social jargong med kompisar.

När skolfrånvaron ökade så gjordes orosanmälningar till socialtjänsten. Detta trots att vi hade påtalat behovet av anpassningar för att våra barn skulle orka med skolan. Detta hade vi även papper på från BUP. Jag kan förstå om skolan måste göra en första anmälan vid hög skolfrånvaro för visst finns det fall där hemmet fallerar och dessa fall får inte missas. Däremot känns det kränkande att skolan gör en anmälan varje termin. Om vi har blivit utredda och granskade en gång av socialtjänsten borde inte nya anmälningar behövas varje termin om oron endast, som i vårt fall, rör skolfrånvaro.

Varje anmälan har lett till INGENTING. Eller jo, det har lett till att jag och min man har känt oss misstrodda av skolan vilket skadar relationen med skolan, det har lett till att våra barn känner stress och oro, det har lett till att jag och min man måste vara borta från jobbet för att gå på möten, det har lett till att socialtjänstens tid läggs på oss. Socialtjänsten har sagt gång på gång att vi är resursstarka och samspelta föräldrar. De kan se att vi gör det vi ska för att stötta våra barn i hemmet och med skolgången. Socialtjänsten kan inte hjälpa oss för de har inga insatser som vi behöver eller som passar. Det som behövs är att hitta ett sätt för våra killar att ”göra skola” på ett sätt så att de håller över tid. De behöver tydliga begränsade uppgifter och instruktioner, få arbeta i liten grupp vissa pass, eventuellt hemmastudier vissa dagar (vilket har fungerat jättebra i pandemitider), sambedömning i ämnen och så vidare. De kan inte klara skolan på det sätt som de har försökt. De behöver något annat. Detta är ingenting som socialtjänsten kan lösa. Varför tror skolan att socialtjänsten ska kunna lösa detta och anmäler om och om igen? Våra barn skolkar inte.

Vissa kommuner (min till exempel) har en frånvarotrappa där orosanmälan till socialtjänsten ingår i ett visst steg. Det verkar inte som socialtjänsten är så förtjusta i den trappan. Den senaste anmälan nu i början av sommaren gjordes av kuratorn på skolan bakom ryggen på oss (den precis innan jul hade vi i alla fall fått information om av skolan). Kuratorn har aldrig träffat min 15-åring och inte oss föräldrar heller. Min 15-åring har tack vare covid-19 fått plugga hemma under våren vilket har lett till betyg i två ämnen.  Vi har haft bra och tät kontakt med mentor, specialpedagog och biträdande rektor som beviljade hemmastudier. Och så gör kuratorn en anmälan! Min undran är om kuratorn bara sitter med en lista med frånvaroprocent och per automatik bara anmäler alla över en viss procent. Kuratorn verkar inte ha haft koll på att hemmastudier var beviljat och har lett till två betyg. När en orosanmälan kommer in måste socialtjänsten boka in ett möte med oss inom två veckor. Vi hade mötet och det ledde inte till utredning då socialtjänsten kunde se vårens framsteg och undrade om hemmastudier i större utsträckning skulle vara möjligt även i höst. Ett onödigt möte. En onödig anmälan. Igen.

En annan undran jag har är varför dessa anmälningar görs precis innan jullov och sommarlov. Frånvarolistor sammanställs då och skolan får panik. OM en anmälan ska göras är det i ärlighetens namn inte så snällt att göra den precis innan ett lov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Dels för att vi som kämpar för våra barn verkligen behöver lov, men också för att socialtjänsten går på knä då. En orosanmälan om skolfrånvaro borde väl göras i september/oktober och mars så att det åtminstone finns en rimlig chans att hinna göra något åt frånvaron innan lovet i så fall.

En annan sak är lotteriet på socialtjänsten. Har man tur möter man någon med kunskap om NPF. Har man otur möter man någon som har noll kunskap och förståelse och bara går på skolans linje. Vi har haft tur men det borde inte behöva handla om tur. Jag anser att så fort NPF finns med i bilden borde det finnas personal med spetskompetens om detta på socialtjänsten.

Vad vill jag säga med allt detta… Jo, jag känner mig nästan trakasserad av dessa orosanmälningar. Ska det behöva vara så här? Eller kan skolan se till att ”göra skola” för mina barn som fungerar? En tillgänglig skola anpassad efter deras förmåga och ork. Kan skolan sluta tro att vi brister i vårat föräldraskap och behöver stöd? Vi behöver inget stöd! Våra barn behöver stöd I SKOLAN. De vill gå dit om det blir på villkor som de kan klara av.

Med hopp om en förändring!

Hälsningar
SUPERMAMSEN

6 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten