Category Archives: ADD

Nu finns Supermamsen på Instagram 

Nybörjare på Instagram. Många hänger ju där så nu testar jag med. 😄

Välkomna att följa! 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, autism, Diagnos

Inspiration från ADHD-kursen 

Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.

Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv. 

Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.

L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.

Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.

Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.

En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:

”Vad har vi?”

Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.

Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se… 

Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.

På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:

Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv  (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).

Fånga de goda stunderna!

Uppmuntra positivt beteende!

Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)

Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)

Använd först – sedan (det är det vi testar nu).

Skapa struktur i vardagen.

Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).

TIPS OM KONFLIKTER:

Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.

Ha enkla och tydliga regler.

Förebygg  konflikter genom planering. Ha en plan B.

Bevara ditt lugn!

Välj dina strider. Va konsekvent!

Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.

Använd gemensam problemlösning  (om barnet är moget för det).

Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.

Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.

TimeTimern använder vi i många olika situationer. 

”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”

”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”

”Om 30 minuter ska du sova!”

”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”

”Om 60 minuter kommer din kompis!”

”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”

Osv.

Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.

Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!

Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.

Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!

Glad Lucia ❤

Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.  

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Dessa mediciner 

Just nu testar E (min 12-åring med ADD och selektivt ätande) sin fjärde sort medicin med förhoppning om bättre koncentration och aktivitetsreglering.

E är så trött och seg. Hen kommer inte upp på morgnarna trots 10 timmars sömn. Det går nästan inte att få kontakt med E på morgnarna. 

Nu sedan två veckor tillbaka testar E långtidsverkande Strattera. E har tidigare testat Ritalin, Elvanse och Medikinet utan effekt.

E mår inte bra just nu. Äter dåligt (ännu sämre än vanligt) och har humörsvängningar. Igår hade E hamnat i en konflikt med en kompis när de spelade. ”Mamma, jag blev så arg på A. Jag brukar inte bli så arg! Snälla kan jag få sluta med medicinen?”

Jag pratade med läkaren som sa att utvärdering kan göras först efter sex veckor. Så det är ”bara” att kämpa på fyra veckor till. Stackars E! ❤

Jag sa ”E, du får fortsätta ta medicinen några veckor till. Läkaren säger att det är först då vi kommer veta om den fungerar”.

E tog kapslarna och svalde dem med tårar i ögonen. 😢 Mitt lilla hjärta.

Jag tror att E verkligen behöver någon form av medicin för att orka med. Jag hoppas vi hittar rätt nu. Det är väldigt jobbigt att se sitt barn må så dåligt. Att medicinera ADD verkar svårt.

Jag har många gånger önskat att L (min 8-åring med ADHD) kunde ge lite av sin energi till E. L har liiiite för mycket om man säger så! Båda har verkligen problem med aktivitetsreglering men på olika sätt.

Hur kunde det bli så snedfördelat? 😮

4 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Ångest, Diagnos, Förståelse, Vardag

Man vet att man är en NPF-förälder när…

För en tid sedan skrev jag ett inlägg på min Facebooksida Supermamsen. Jag skrev ”Man vet att man är en NPF-förälder när man…” och så fick de som ville fylla på. Här kommer de kommentarer som skrevs.

Man vet att man är en NPF-förälder när man…

…pekar på gul snö och säger ”kan inte ätas” för att sedan peka på vit snö och säga ”kan ätas”.

…går en runda i huset innan barnen vaknar för att se så allt ligger på plats.

…får ett sms och sedan får ett till med texten ”svara” innan man ens fått upp mobilen ur fickan.

…hittat en maträtt som funkar och lagom till att man köpt hem ett lager, så det alltid ska finnas hemma, få kommentaren ” Jag gillar inte det längre”.

…sätter upp instruktionslappar för vardagliga situationer, t ex ”vad göra ifall någon är på toa när du vill in där”.

…har rutiner i punktform och färgglada fält kring klockorna som förklarar hur dagen ska gå till.

…tvättar och tumlar samma kläder varje kväll eller vrider strumpsömmar ”rätt” på gallskrikande barn.

…fortsätter köpa bananer trots att man varje morgon hittar dem mosade under kudden i sängen. ”Mamma jag kan ju inte sova utan banan!”

 …behöver förbereda avbrottet som blir på grund av mat genom att först tala om att man ska börja laga mat, någonstans mitt i matlagningen tala om att maten snart är klar, sedan tala om att maten är klar och att det är dags att äta när filmklippet/spelet är slut och sedan påminna om att barnet behövde avbryta efter filmklippet/spelet för att äta.

…när man har flera barn som äter olika maträtter på olika platser vid olika tider.

…går ut och ställer sig i trädgården och sprutar på sig deodorant så att det inte ska lukta inne.

…barnet äter frukost 17.30 och middag 02.00.

…köper femtioelva kängor med stålhätta för att det är de enda skorna sonen inte sliter ut på två veckor!

…en ensamtripp till ICA känns som man fått åka på spa.

…låter barnet äta kanelbullar till frukost och chips till middag vissa dagar, annars äter barnet ingenting.

… är överlycklig för att barnet varit i skolan. 

…aldrig kan göra ett undantag, ex en glass en vardag, utan att noga överlägga sitt beslut och förmedla det tydligt till barnet.

… aldrig kan tacka ja till kalas eller annan inbjudan utan att lägga till att vi kanske måste ställa in med kort varsel.

…får räkna med en stark känslostorm om något inte blir som planerat.

…känner sig som man vunnit högvinsten i egentidslotteriet när barnet somnat 21:30 en kväll istället för någon gång mellan 23-02.

…blir överlycklig över att barnet någon gång säger några 4-5-ordsmeningar som kanske tom är helt begripliga.

…behåller rutiner trots att barnet passerat 22 år och blinkar inte ens när frukosten som serverats i oändlighet plötsligt inte är ätbar.

…andas i fyrkant när 22-åringen alltid påpekar om man är 1 minut försenad men aldrig skyndar sig om hen är försenad och morgontaxin står utanför och väntar.

…har flera möten i månaden, ibland i veckan,  för barnet med olika instanser såsom skola, BUP, Socialtjänsten, vården…

…har ett träningspass när man bäddar sängar med tyngdtäcken.

…behöver ge barnet melatonin för att komma till ro och sova. Om det glöms bort kan nattningen ta flera timmar.

…lagar flera olika rätter varje måltid.

…har ett barn som märker skillnad på minsta lilla grej med maten. Fel krydda i köttfärssåsen, pannkakan är gräddad i fel smör eller för ljust/mörkt gräddad, fel märke på vaniljyoghurten, fel sorts chicken nuggets, maten har hunnit bli för kall, maten är mikrad osv…

…inte kan låta äldre syskon passa de yngre.

…har samtal med partnern som alltid går ut på att förbereda, planera, lösa problem och få ihop logistiken.

…alltid måste ha en plan A och B. Helst även C.

Detta är många NPF-föräldrars verklighet. Jag har själv skrivit några av kommentarerna ovan men de flesta är hämtade från mitt inlägg på Facebook. När jag läser allt ovan kan jag nästan skratta lite igenkännande åt detta utmanande, smått absurda och annorlunda föräldraskap. Men egentligen är det ofta riktigt tufft och dränerande. Något av det jobbigaste är andras åsikter och ”kloka” råd eller ifrågasättande av diagnosen.
Fyll gärna på era erfarenheter som NPF-föräldrar i kommentar här i bloggen.
Trevlig helg alla superföräldrar!

8 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse

Utmanande föräldraskap

Ibland inser jag hur extremt vårt föräldraskap är. Hur mycket mer vi får kämpa jämfört med ”vanliga” föräldrar. Och ibland känner jag mig dum som inte är nöjd för det finns de som har det värre. Mycket värre… Men det här är mitt liv och jag kan bara förhålla mig till det. I veckan blev jag i alla fall påmind om hur skört livet är. En väns barn råkade ut för en olycka och fick ligga på sjukhus i några dagar. Det var riktigt allvarligt ett tag. Då inser jag att jag ändå har saker att vara tacksam över. Det gick som tur är bra för min väns barn. ❤

E, min 12-åring med ADD, är inne i en längre svacka. Början av terminen gick riktigt bra med 2-3 skoldagar i veckan men innan höstlovet kom kraschen. E är inne på sin fjärde sort medicin. Hen har avverkat Ritalin, Medikinet och Elvanse. Nu testar E långtidsverkande Strattera. Jag hoppas så att det hjälper! E brukar må dåligt i början när hen testar nya mediciner. Mycket oro och ångest. Jag kan tänka mig att det bristande näringsintaget inte gör saken bättre.

I början av veckan var E och lämnade en massa prover. E är så extremt trött så vi vill kolla upp alla värden och eventuell näringsbrist.

I veckan har vi haft möte med Es skola. Jag är så lycklig över att Es skola tänker utanför boxen nu! De säger ”Om du inte kan ta dig till oss så får vi lösa det. Det är vår skyldighet att se till att du når målen!”. De gör ingen orosanmälan till Socialtjänsten trots mycket hög frånvaro. Skolan vet att vi föräldrar gör allt för att stötta E och de vet också att E verkligen vill nå målen och klara av skolan. Planen är att varje ämneslärare ska specificera vilka kunskaper E behöver visa i respektive ämne och sen hitta på ett sätt som E kan visa sina kunskaper hemifrån. Jag kan t ex filma E när hen pratar engelska med mig eller så kan E maila in en uppsats i svenska osv. Som tur är har E lätt för sig i skolan. Inga svårigheter alls bortsett från orken och att det blir svårt med koncentrationen om det blir långa arbetspass i rörig miljö. Någon från skolan kommer att komma hem till oss och undervisa E i matte. Matte är det ämne som E har halkat efter mest i.  E blev väldigt nöjd med planen och vi föräldrar känner att pressen släpper lite.

Igår kväll kom E och sa ”Jag har tagit fram kläder tills imorgon och satt klockan på ringning kl. 6:30”. Hen vill så gärna orka! Men i morse gick det inte att få upp E. Jag är hemma med E idag. Det känns viktigt att finnas här när hen har oro och ångest. Sen underlättar det att jag är hemma och försöker fixa mat till E. Annars äter hen ingenting alls.

C, min 15-åring med asperger, hade inte varit i skolan sedan slutet av augusti men kom faktiskt igång förra veckan efter höstlovet. Nu verkar det återigen vara bakslag. Bara en skoldag den här veckan. Jag vet inte om skolan tog emot C på rätt sätt efter en så lång frånvaro. C går på en resursskola. ”Tyvärr” verkar inte C så autistisk så jag tror att många inte förstår Cs behov och svårigheter. Jag misstänker att skolan inte har gett C svaren på de viktiga frågorna:
Vad ska jag göra?
Varför ska jag göra det?
Hur länge ska jag göra det?
Var ska jag göra det?
Med vem/ensam?
Vad behöver jag ha med mig?
Vad händer efteråt?

Är inte skolan för alla? Ibland undrar jag… ( http://lararnastidning.se/for-vissa-elever-passar-ingen-skola/ )

Vi har kontakt med Socialtjänsten igen för att se om vi kan få någon form av stöd åt C. Vi har bett om hjälp från kommunens hemmasittarteam men de hjälper tydligen inte elever som går i skola utanför kommunen. Vi har redan tidigare bett om en särskilt kvalificerad kontaktperson men då kvalade C inte in. Det är för ungdomar som håller på med droger och kriminalitet tydligen. Jag har återigen bett om den insatsen som en förebyggande åtgärd. När man är hemma från skolan som C är så är det lätt att hamna i fel sällskap med andra ungdomar som är hemma. Jag vill förhindra det! C är ju en väldigt social person och har många vänner. I perioder är C ute mycket med kompisar för att sedan återigen landa hemma en längre period. Vi hamnar hela tiden mellan stolarna och i moment 22.

Ett stort problem är att C fortfarande inte vill lära sig något om sin diagnos. Hen vill inte heller använda sig av hjälpmedel osv.

En positiv sak även här är att skolan nu ska erbjuda någon form av Skype-undervisning för C. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska gå till. C verkar i alla fall inte helt negativ till det.

Vi har bett om ett SIP-möte för C. Hoppas vi kan få till det snart! Tiden bara går…

En jobbig sak är att Försäkringskassan börjar bråka med mig. Jag har varit sjukskriven i två år. Först ett år på heltid och sedan deltid. Nu har jag jobbat 50% ett tag och min läkare förlängde min sjukskrivning en tid in på nästa år. I veckan fick jag ett brev från Försäkringskassan om att de vill ha komplettering från min läkare. De undrar om jag skulle kunna jobba heltid med ett annat yrke. Suck… Nej, jag skulle inte orka det. Jag vill ta det sakta nu så jag inte kraschar igen. Jag känner mig väldigt stressad och orolig över detta. Hoppas att Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning så jag verkligen har en ärlig chans att komma tillbaka på riktigt! Jag vill så gärna hålla!

L, min 8-åring med ADHD, mår bra men har det kämpigt med relationer. Det blir en del tjafs och missförstånd med kompisar. Annars är det jobbigaste att sysselsätta L så hen inte blir frustrerad och att hjälpa L genom känslostormarna.

Det är mycket… Hela tiden på olika sätt. Lugnt är det aldrig! Att vara dirigent hela tiden tar på krafterna!

 

13 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Vardag

Barnens kalas

(Bilden är från Messenger)

Som förälder månar man väldigt mycket om att ens barn ska vara delaktig i sociala sammanhang, ha vänner, känna sig välkommen och inkluderad.

Som förälder till barn med en funktionsnedsättning (NPF) är dessa saker ofta svåra att uppnå. Barnet med ADHD kanske inte blir bjuden på kalaset för att barnet är lite för hyper, impulsiv och högljudd. Barnet med autism kanske blir bjuden på kalas men kan inte gå för att kalas ofta är alltför livade och fulla av överraskningar. Eller så kanske barnet inte blir bjuden för barnet anses vara konstigt, aggressivt, otrevligt, tråkigt, stökigt, udda…

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att min 8-åring, L, med ADHD nästan aldrig blir bjuden på kalas och sällan har kompisar som vill leka på fritiden. Det gör ont i mammahjärtat. L blev bjuden på ett kalas i september. Jag blev så lycklig över inbjudan att tårarna bara rann. L kunde inte prata om annat än kalaset i en hel vecka.

Jag har i forum på nätet läst om ”Barnens kalas”. Vilket fantastiskt initiativ!  Årets kalas, som går av stapeln den 12 november (”Alla krossade hjärtans dag”), är redan fullbokat. Men jag hoppas att det är ett återkommande evenemang!

Kalaset kommer att vara på Kungliga Operan i Stockholm och alla barn är välkomna, men barn med olika funktionsnedsättningar och de barn som aldrig blir bjudna på kalas, är extra välkomna. Kalaset är NPF-vänligt vilket innebär att det bland annat är begränsat med visuella intryck, hörselskydd finns att låna och aktiviteter hålls i tydligt avgränsade stationer. 200 barn kommer att få ett härligt kalas uppdelat på två omgångar. Dessutom får varje barn ta med sig en vuxen.

(Bilden är från Messenger)

Inför kalaset finns film/bilder som visar hur det kommer att se ut när barnen kommer samt bilder på de personer som barnen kommer att möta, ett tydligt schema skickas ut i förväg så att föräldrar kan förbereda sina barn och välja när de ska komma, ljudvolymen kommer att vara låg, inga starka dofter, allergianpassat fika, bildstöd för att visa och förklara hur saker fungerar… Jag blir alldeles rörd!

Johan Wendt är initiativtagare till kalaset. Johan är verkligen en eldsjäl. Han startade 2016 ”Ung autism”, tillsammans med Johanna Ellström, när han upptäckte hur bristfällig kunskapen och resurserna är för att skapa inkluderande sammanhang för barn med autism och andra NPF-diagnoser.

Vilket engagemang! Olika företag sponsrar med kalasprylar och Kungliga Operan lånar ut sin lokal kostnadsfritt.

Jag hoppas att denna idé kan spridas vidare på olika sätt. Barn med funktionsnedsättningar har ofta svårt att bli inkluderade. Kan föräldrar till barn som ska ha kalas tänka lite extra på de barn som ingen tänker på? Kan de kolla av med föräldrarna till dessa barn vad just deras barn behöver för att klara av att gå på ett kalas?

Och en utopi kanske… Kan tränare i förväg informera om vilka övningar som kommer på dagens fotbolls-/hockey-/gymnastik-träning? På det sättet kanske fler barn med NPF kan inkluderas och vara delaktiga i olika fritidsaktiviteter. L började nu på hösten på Scouterna. Vi har fått en planering med vad de ska göra vid varje tillfälle hela hösten. Kanonbra!

Jag hoppas att detta fina initiativ, Barnens kalas, ger ringar på vattnet och att goda inkluderande sammanhang skapas på flera olika håll! Jag kommer att hålla ögonen öppna nästa år!
Hoppas att alla 200 barn får ett riktigt roligt kalas den 12 november!

(Bilden är från Messenger)

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos

Svacka

Nu har vi hamnat i en sådan där skrämmande och tärande svacka. En svacka som gör att jag känner mig så himla orolig och stressad. Trots att jag borde ha vant mig vid svackor. Varför har jag inte vant mig egentligen? De kommer ju alltid! Jag antar att det är så att jag hoppas för mycket. Vill för mycket. Tänker att den här gången kommer det att flyta på. Jag måste lära mig – i mitt liv flyter det inte på!

E, som lyckades med fyra skoldagar förrförra veckan (terminens rekord), tog sig inte till skolan på hela förra veckan och inte heller idag. Min mage knyter sig. Mina knän viker sig. Jag känner liksom hur jag segnar ner. Sjunker ihop. J A G   O R K A R   I N T E!!!

Jag försöker påminna mig själv om att inte ha för stora förväntningar på E. Jag försöker tänka att många brukar vara trötta innan höstlovet, att det inte är så farligt… Men oron tär och gnager.

Jag får inte hamna här!
Denna bild gäller både C och E.

Den här bilden gjorde jag om C för ett tag sedan. Den gäller även E. Jag måste lära mig att tänka så!

E testar just nu ny medicin, Elvanse, för att förhoppningsvis komma ur sin morgondvala. Hen tar 30 mg så det är en låg dos. Vi märker ingen effekt alls efter två veckor. E är fortfarande knappt kontaktbar de flesta morgnar. Vad ska vi göra? E kanske måste prova en långtidsverkande medicin. Det verkar väldigt svårt att medicinera AD(H)D. Dessutom blir det lite av en ond cirkel då E har selektivt ätande och dessa mediciner ofta är aptitdämpande. Energinivån är inte på topp om man säger så. Jag tar tacksamt emot tips på medicin! E har redan testat Ritalinkapslar, Medikinettabletter och nu Elvansekapslar.

E vill gå till skolan. Hen pratar på kvällarna om att ”imorgon då kommer jag att orka!”. Jag önskar att det fanns kvällsskola för E istället. När vi går in till E på morgonen så får vi nästan inte kontakt. E mumlar bara. Svarar inte på tilltal. Är bara helt väck känns det som. Vi tänder lampor, sätter på musik, sätter på fågelkvitter på soluppgångslampan, masserar, skojar, sjunger, kittlar, försöker locka med något gott… Det kan ta över en timme att få ordentlig kontakt med E.

Något som gör att det knyter sig extra i magen är att vid höstlovet för 3 år sedan (ht-14 i åk 6) så kraschade C och slutade helt gå till skolan. C har fortfarande inte en fungerande skolgång. Nu närmar sig höstlovet och E går i årskurs 6… Inte en gång till! Jag försöker säga till mig själv ”E är inte C!” men likheten gällande skolgången är slående.

Vi ska ha möte med skolan om E nu i veckan och den här gången ska vi be om hemundervisning snabbt så att inte tiden bara går. C fick hemundervisning först i maj i årskurs 6. E hade lite hemundervisning redan i våras. Vi får be skolan att ta upp det igen så att inte kunskapsluckorna blir för stora. E är en högpresterande elev när hen väl är i skolan och orkar med.

C (asperger) har inte varit i skolan på ca 6 veckor. Det går bara inte. Stor uppgivenhet. Insikten om att det inte blir några betyg till jul i år heller känns tung. Framförallt eftersom det är årskurs 9 nu. En psykolog från Habiliteringen kommer hem till oss och pratar med C. Tre hembesök blev vi erbjudna efter mycket tjat. Den hjälpen borde ha kommit när vi bad om den redan för tre (!!!) år sedan.

Lilla L går till skolan (åk 2). L säger själv ”Jag är Cs och Es förebild!”. L har dock också sina dagar då orken tryter. Än så länge lyckas vi dock få iväg L till skolan. Vi säger till L att det är ett vuxenbeslut. I fredags var L väldigt hostig och förkyld. Då fick L vara hemma. Vi förklarade för L att om man är sjuk får man vara hemma men inte annars. Då frågade L om C och E är sjuka. Svårt att svara på den frågan! Jag sa i alla fall ”Nej, dom är inte sjuka. Men dom mår inte bra. Vi gör allt för att dom också ska orka med skolan precis som du!”. L köper det. Just nu. Men hur länge till?

L har en bra lärare som anpassar och har ett bra bemötande. Än så länge får L ingen medicin för sin ADHD. Vi får ser hur vi gör framöver. Det blir tokigt med kompisar ibland och det är svårt med koncentrationen.

Jag sitter här och skriver med en klump i magen. Kommer livet någonsin att lätta? Eller ska vi ha det så här? Måste jag acceptera att livet är så här? För alltid…?

Upp och ner!

16 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Påverkan


Igår kväll hade vi gäster. Gästerna kom ca kl. 17 och stannade till närmare kl. 21. Söndagar är inte den bästa dagen att bryta rutiner men min faster med väninna kom upp från Skåne och då gäller det att passa på att ses. Mina föräldrar och min syster med familj var också här.
Vi hade middagen hos oss av flera skäl. Dels för att vi har plats, men också för att säkra att våra barn skulle kunna vara med. C (och ibland även E) låser sig vid vissa tillfällen och kan inte ta sig hemifrån.

Vi stod för lokalen och de andra hade med sig maten. Bra deal 😉 Vi hade ändå lite uppförsbacke med städningen.

Barnen skötte sig exemplariskt. De kan om de måste, men det tar på krafterna.

C satt med vid bordet hela tiden. Hen satt och konverserade och åt. C är väldigt social och trivs i sociala sammanhang, men det tar energi.

C passade min systers 3-åring och L så att vi andra kunde äta klart i lugn och ro. C fick mycket beröm för det!

E är inte riktigt lika bekväm i sociala sammanhang. Inte lika lättkonverserad. E blir tröttare av stoj och stim och gick undan till sitt rum en stund. Dessutom tycker E att det är väldigt jobbigt med maten. Det var lasagne men E åt bara tre bitar baguette med smör.

L älskar att ha gäster. Hen lyckades faktiskt sitta ganska länge vid bordet.

Igår kväll fick E för sig att hen inte skulle ta sitt melatonin  (sömnhormon). Det fick E sota för! Hen somnade sent.

Idag kom E inte ur sängen. Hen var så trött att det nästan inte gick att få kontakt. Läxan lärd, säger E och ikväll blir det melatonin igen. 

E testar just nu 30 mg Elvanse. Hen har tidigare testat Ritalin kapslar och Medikinet tabletter utan resultat. Jag hoppas att Elvanse hjälper E komma ur morgondvalan. Det jobbiga är att alla dessa mediciner påverkar aptiten och E har ju redan väldigt liten aptit.

C är hemma även idag. Det är många hemmaveckor nu. Den här veckan kommer psykologen från Habiliteringen hem till oss för att prata med C.

I somras sa C ”Jag vet att det kommer att funka i höst! Då klarar jag skolan!”. C gick sju skoldagar på raken och sen brast det. Att C gick dessa sju dagar visar verkligen att hen har stor VILJA att klara skolan. Det är inte bristande vilja det handlar om. 

Jag tror att C i somras verkligen kände och trodde att det skulle gå. Men eftersom C inte har fått någon hjälp att hantera sina låsningar så tog varje morgon och övergång för mycket kraft och energi. Efter sju dagar orkade C inte längre. I samband med det kom också känslan av misslyckande ”Jag trodde att jag skulle klara det och så gjorde jag inte det! Jag är misslyckad och dålig!”

Hoppas verkligen att psykologen kan hjälpa C!

I morse var även L trött. Det blev sent igår. När L förstod att E skulle vara hemma sa hen ”Jag är också trött! Jag vill också vara hemma!”

Jag sa till L att E är hemma idag för att hen glömde sitt melatonin igår och att det är ett vuxenbeslut. L köpte det och kom iväg till skolan.

Det är tufft att L inte har några bra förebilder gällande skolan. Det känns i alla fall skönt att E är på väg tillbaka mer och mer.

Det är verkligen många olika faktorer som påverkar hur saker blir – syskon, bemötande, medicin, sömn, mat…

Jag önskar ibland att jag hade förmågan att påverka mer i en positiv riktning. Men jag gör faktiskt allt jag kan!
 

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Merjobb?

”Vad menar du med att du har merjobb? Varför får du vårdbidrag egentligen?”

Ja… Jag kan inte gå in på allt här för det skulle ha blivit mitt längsta blogginlägg någonsin. Jag kan berätta lite. 

Jag får vårdbidrag för att jag arbetar hemma både före och efter mitt lönearbete. Jag får ingen vila i mitt eget hem. (Detta gäller även min make.)

”Och vad beror det på?”

Jo det beror på att jag har tre barn med olika diagnoser och de kräver mer än ”normala” barn.

Min 15-åring, C, har asperger  (högfungerande autism) och hemmasittarproblematik. C går i princip inte till skolan alls. C blev utmattad i en icke anpassad skolmiljö i årskurs 6.  Vi föräldrar åker i en bergodalbana av känslor varje morgon.

är inte självständig som många andra 15-åringar. Jag behöver se till att hen kommer upp ur sängen och får i sig mat, jag måste påminna om medicin, om saker inte blir som det var tänkt måste jag stötta och hjälpa C tänka om, hjälpa C vid ångest och låsningar, hjälpa C i socialt samspel då hen har svårt att se andras perspektiv… 

Jag har hört att vissa 15-åringar har en matlagningsdag i veckan, ibland hämtar syskon på fritids, har egen väckarklocka och går upp och fixar egen frukost, tar sig själva till skolan och olika aktiviteter, kan passa yngre syskon en stund ibland… Inget av det gör vår 15-åring. Vi är glada över att C numera duschar och byter till rena kläder regelbundet utan påminnelse.

Min 12-åring, E, har ADD. E behöver stöttning och påminnelser. E är väldigt svårväckt och det krävs mycket för att få igång hen på morgonen. E behöver pushas för att göra saker utanför hemmet. Oftast finns inte orken. 

E är en grubblare och behöver hjälp med att bearbeta tankar och känslor. Nattningen kan ta tid. 

E har ett selektivt ätande vilket medför att vi alltid måste laga olika maträtter. Mycket av vår energi går till att försöka få i E mat. Vi balanserar på en skör tråd. Är pannkakan för mörk går den inte ner, är köttfärsen kryddad fel går det inte… E vill äta men kan inte.

E har svårt med att automatisera rutiner. Det har även C och L. De behöver alla tre stöd i detta.

E är också ljudkänslig vilket innebär att det blir en krock mellan E och L. 

E är även känslig för synintryck. Om det är rörigt blir hen stressad och dränerad på energi. Detta krockar också med L som sprider sina saker över hela huset.

L, min 8-åring med ADHD, är ett känslostarkt barn. Hen blir lätt orolig och behöver då mycket föräldrastöd. L har en enorm rastlöshet i sig och behöver aktiviteras konstant, annars blir hen frustrerad. L är väldigt viljestark.

L behöver förberedas vid byten av aktiviteter, både muntligt och med tidsstöd. 

L låter (sjunger/pratar/gör olika ljud) nästan hela tiden vilket är påfrestande för resten av familjen.

Vi föräldrar går på extremt många möten för våra barn. Förra läsåret var det över 70 möten.

Vi föräldrar går på kurser och läser böcker och bloggar för att kunna stötta våra barn på rätt sätt. Vi använder ett låg-affektivt bemötande för att undvika härdsmältor.

Mitt föräldraskap går ut på att vandra på ett minfält, att kravanpassa, förebygga, avleda, vara ett hjälpjag, påminna, pusha… Och givetvis älska, stötta, trösta, hitta på roliga saker… Och på det allt vanligt hushållsarbete…

Detta är som sagt bara en del av min vardag. Det finns hur mycket som helst jag skulle kunna skriva. Men jag stannar här.

Mina barn kräver mer än ”normala” barn. Därför har jag, trots nitisk försäkringskassa, blivit beviljad vårdbidrag.

Frågor på det?

9 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Min vision av hur jag skulle vara som förälder sprack…

Innan jag fick barn hade jag en vision om hur familjelivet skulle vara. Jag hade också en vision av hur jag skulle vara som mamma.

Mina barn skulle äta den mat som bjöds. 

Mina barn skulle sitta vid matbordet och äta.

Mina barn skulle göra de läxor de fick.

Mina barn skulle bryta sina aktiviteter och lyssna när jag bad dem.

Mina barn skulle sova när det var sovdags.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag har tre barn och alla har olika funktionsvarianter. En har asperger  (högfungerande autism), en har ADD och selektivt ätande och en har ADHD kombinerad form. Min vision har spruckit ganska rejält om man säger så 😉

Länge försökte jag dock nå min vision.

Vi försökte ha familjemiddag, som slutade med tårar, spring och tjafs. 

Vi försökte laga en maträtt, som slutade med att inte alla åt och det fick konsekvenser på humöret.

Vi tjatade på de två äldsta om att de måste göra läxan, men de var så utmattade efter skolan att orken inte fanns.

Vi lade ner timmar på att natta barn som inte kunde slappna av och komma till ro.

Vi fick tjata ihjäl oss för att barnen skulle lyssna på oss och avbryta sina aktiviteter när vi bad dem.

Kort sagt – det blev inte som min vision. Inte alls faktiskt.

Vi fick tänka om. Hur är våra barn? Vad klarar våra barn? Hur kan vi undvika konflikter? Hur kan vi få en smidigare tillvaro?

Numera äter vi sällan familjemiddagar. Maken och jag äter oftast middag på tuman hand. 8-åringen med ADHD äter framför TV:n. De andra två äter på sina rum framför sina datorer. Visst var detta upplägg svårt att acceptera i början. Jag kände mig väldigt misslyckad som mamma. Nu tycker jag dock att det känns helt okej. Så här måste vi göra för att det ska fungera. Vi har provat andra sätt och det fungerade inte. Ibland äter vi tillsammans alla fem och då kan det vara riktigt trevligt.

Mina barn äter den mat som bjuds. Här har vi uppfyllt min vision. 😊 För vi lagar den mat de äter. Vissa dagar lagar vi tre olika maträtter. Nästan alltid åtminstone två. 

Två av mina tre barn har läxfritt. 8-åringen har endast läsläxa. Det brukar krävas lite kreativitet för att få 8-åringen att läsa, men det fungerar okej.

Vid byten av aktiviteter  (övergångar) använder vi tidsstöd  (Timetimer eller appen ”Timstocken”). På så vis blir övergången smidigare och vi behöver inte tjata lika mycket.

Mina barn får melatonin (kroppens eget sömnhormon men kemiskt framställt) en timme före sovdags. På så vis kommer de till ro lättare och somnar. 15-åringen med asperger har även tyngdtäcke.

Metoden att uppnå visionen är inte riktigt som jag hade föreställt mig. Men mina barn äter, de sover, de kan avbryta sina aktiviteter… 

Acceptans är viktigt. Så här är vårt liv. Vi gör det bästa vi kan varje dag!

9 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Rutiner, Vardag