Etikettarkiv: ADHD

Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring.

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

8 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Gästinlägg, Hemmasittare

Målet har varit skola men vägen dit har varit vila

Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.

Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.

Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom?
Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.

Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten?
Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.

Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro?
Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.

Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig?
Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.

Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat?
Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa.
Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.

MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill höra om vår resa.

Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.

4 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Hemmasittare

Matproblemet

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om matproblemet. Många gånger är det i alla fall. Maten är ett ständigt energislukande problem. Inte verkar det bli bättre heller.

Både Emil (15 år) och Linnéa (11 år) äter dåligt. Emil har selektivt ätande/arfid. Troligen har även Linnéa det.

Det är oerhört tidskrävande och frustrerande att försöka komma på och tillaga saker som de kan tänka sig att äta. Emil har några (oftast) säkra kort. Linnéa har inte det längre. Linnéa skulle nog egentligen kunna vara vegetarian. Hon vill t ex ha korv stroganoff utan korv, kycklingpasta utan kyckling osv. Problemet är att hon inte tycker om grönsaker (mer än rå morot, röd paprika, rädisor och gröna oliver).

Linnéa har perioder då en viss mat/sak fungerar och sen byter hon. Ett tag fungerade tomatsoppa sen en dag när jag erbjöd henne det tittade hon på mig som om jag vore en idiot ”Tomatsoppa!? Det tycker inte jag om!!!”

Idag värmde jag chicken nuggets till lunch åt Emil. Det måste vara Icas egna. Jag gjorde som jag brukar (de måste vara frasiga/bruna). Emil gick till sitt rum med sin tallrik och ketchupflaskan. Det går åt extremt mycket ketchup 😅 Efter ett tag kom Emil ut ur sitt rum, ställde surt tallriken på diskbänken och gick. Jag gick in i köket och tittade på tallriken. Han hade ätit endast en chicken nugget. Jag gick till hans rum och frågade varför. Han snäste ”Dom smakar inte som dom brukar!” ”Otacksamma bortskämda skitunge!” kan jag tänka då.

Maken jobbar hemifrån sedan i mars, liksom många andra i dessa coronatider. Nu är det så att maken då dessutom måste ha lunchtjänst. Både Calle (18 år, äter tack och lov det mesta) och Emil äter lunch hemma varje dag. Stackars maken som måste lösa lunchproblemet med Emil varje dag. Som om det inte räcker med att komma på vad vi kan äta till middag…

Emil går i skolans studio två timmar/dag. Planen är att lägga på mer tid men då kommer lunchdilemmat. Emil äter inte skolmat. Det är även svårt att skicka med något då han inte tycker om yoghurt, mackor, frukt eller uppvärmd mat.

Om vi t ex är ute på långkörning och måste äta mat på vägen är det jättesvårt att hitta ett matställe som funkar för alla. Att ta med matsäck är nästintill omöjligt.

Ibland kan jag undra hur det skulle kännas att ha lyxen att bara laga en maträtt till lunch och middag… Hur skönt det måste vara att kunna skicka med några mackor eller en frukt till matsäck… Att inte behöva oroa sig över barnens näringsintag…

Jag undrar om matproblemet någonsin kommer att bli löst. Kommer det alltid att vara så här? Vi lägger ner så himla mycket tid och energi på detta. Jag tror inte att man kan förstå det om man inte lever med det. Det är lätt att säga ”Barnen äter om de är hungriga!” men det stämmer inte.

Ny vecka imorgon. Nya tag 👊💪

4 kommentarer

Under Diagnos, Selektivt ätande, Vardag

Mitt lilla hjärta

Igår tittade vi på Talang på TV4. I programmet var det två 9-åriga bästisar som dansade. Sarah Dawn Finer som sitter i juryn pratade om hur skönt och viktigt det är med en bästis, någon som finns där och som man kan prata om allt med. Då sa min 11-åring Linnéa ”Tänk om man hade en bästis!”

Mitt lilla hjärta. Så liten och skör.<3 Det gjorde verkligen ont att höra henne säga så. Som förälder är bland det viktigaste som finns att veta att ens barn har vänner (eller i alla fall inte är ledsen och saknar vänner). Linnéa har några vänner men ingen bästa vän. Hon är oerhört social och VILL verkligen leka och umgås. Tyvärr blir det ganska sällan umgänge med vänner på fritiden. Jag vet att Linnéa är ledsen över det.  Hon har ingen bästis att ringa, ingen som springer fram och kramar henne när hon kommer till skolan, nästan ingen som hör av sig för lek på helgerna… En kompis ringer ibland men väldigt sällan.

Linnéa har haft det tufft med kompistjafs denna termin. Hon började umgås med två vänner sent i höstas men minsta lilla grej så finns risken att bli bortvald och få ett meddelande där det står ”Du är inte vår kompis längre!”  Ibland känner jag mig som en riktig lejonmamma. Jag vill styra upp och lägga mig i. Jag vill skydda mina barn från allt ont. Det var lättare förr när sociala medier inte fanns. Det gör ont i hjärtat när Linnéa kommer och berättar att hon har sett på Snapchat att ”Dom åker pulka”, ”X sover över hos Y” osv.

Efter gårdagens Talang sa Linnéa att hon vill börja på dans. Hon har TikTok och dansar en del men har inte gått på dans. Jag sa att vi kan kolla upp en dansgrupp. Då sa hon ”Ja, jag kanske träffar en bästis på dansen då!”

Nu är hon anmäld till dans och jag hoppas att hon tycker att det är kul. Jag har sagt till henne att det inte är säkert att hon hittar nya kompisar där men vi hoppas det!

Jag tänker att alla vi som är föräldrar/vårdnadshavare har ett ansvar att prata med våra barn. De som har barn som har bästisar och tittar på Talang kanske kan säga ”Vad skönt att du också har en bästis! Men har du tänkt på att alla faktiskt inte har det? Hur tror du att det känns för dem? Finns det någon i din klass som du tror känner sig ensam? Hur tror du det känns att se på detta program då? Skulle du kunna göra något för den klasskamraten?”

Jag tror också att det är bra att prata mycket om sociala medier. ”Hur känns det för en kompis att se att ni tre träffas men den kompisen inte är tillfrågad?”

Vi pedagoger gör det vi kan men vi måste hjälpas åt!

2 kommentarer

Under ADHD, Förståelse

Om att ställa krav

Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.

Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.

Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?

Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.

Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!

9 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

Jobbiga minnen

På vägen till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) brukar jag promenera och lyssna på ljudbok. Oftast kan jag koncentrera mig på ljudboken men i fredags gick det inte. Av någon okänd anledning började jag tänka på hur vi hade det förr och hur vi gjorde förr. Det finns många minnen som är jobbiga.

Jag tänkte på hur illa vi ibland behandlade Calle innan vi visste om att han har autism nivå 1/asperger (han fick den diagnosen som 13-åring). Vi blev arga på honom när han spårade ur när vi skulle iväg på en spontan utflykt. Inte förstod vi då hans svårigheter med att vara flexibel, att vi borde ha förberett honom mer inför olika saker.

Jag tänkte även på hur det var när Calle började vilja vara hemma från skolan för att han inte orkade med. Hur vi pressade och tvingade honom dit tills vi märkte att han verkligen inte mäktade med mer och vi äntligen förstod hur dåligt han mådde. Jag kan fortfarande ibland skuldbelägga mig själv för att vi inte förstod tidigare.

Minnen av jobbiga möten med skolor som ställde orimliga krav på våra barn och skuldbelade oss föräldrar. Samtal från socialtjänsten med information om att skolan hade gjort ännu en orosanmälan baserad på enbart skolfrånvaro. Minnen av syskonbråk till leda. Ett tag kändes det som om våra barn bråkade konstant.

Minnen av akututtryckningar hem från jobbet till barn som ringde och hade ångest, minnen av barn som skakade av ångest i hallen när vi skulle försöka åka till skolan, minnen av barn som knappt lämnade huset…

En konstant oro och känsla av att inte räcka till. Frustration och maktlöshet. Otroligt jobbiga minnen. Men trots allt detta sitter jag nu här och jag har lärt mig massvis. Mina barn tog sig igenom de kämpigaste åren. De kämpar fortfarande men inte lika mycket.

Livet är en resa av upplevelser och lärdomar. Det går upp och ner och jag antar att livet måste vara så. Vi skapar nya minnen varje dag. Vissa tunga och andra härliga och fluffiga. Utan det tunga skulle jag nog inte känna lika mycket fluff när det väl blev fluff. Jag uppskattar verkligen fluff!

9 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Vardag

Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare

Texten nedan har min 15-åring Emil skrivit.

”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.

I inlägget i april skrev jag om mina dagliga misslyckade försök att ta mig till skolan och om min ensamhet. Jag rekommenderar att läsa det tidigare inlägget för att till fullo förstå detta, här är det: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/


Här kommer uppdateringen:

Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen. 

En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.

Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart. 

Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!

I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.

Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.

Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.

Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.

Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.

Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv. 

Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt.
Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.

Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.

Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”

12 kommentarer

Under Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare

Hjärntömning

Jag sitter framför tv:n med laptopen i mitt knä och funderar. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud att jag känner ett stort behov av att skriva av mig för att tömma hjärnan.
Det slog mig just att precis så startade min blogg sommaren 2015 – ”Jag måste skriva av mig och tömma hjärnan!”
Jag skrev av mig för min egen skull. Sen fick jag några läsare som kände igen sig och efter det rullade det bara på. Nu har jag gett ut en bok (tryckt, e-bok och ljudbok), varit med i tidningar och poddar och föreläst några gånger. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag tänker inte jättemycket på vilka som läser. Jag vill att det ska vara äkta, inte anpassat efter en potentiell målgrupp eller efter vad jag tror får många delningar. Dock vet jag att jag har ganska många läsare så jag försöker länka gamla inlägg för att ge en bakgrund till ett inlägg. Jag uppskattar alla läsare och de kommentarer jag får. Det ger mig väldigt mycket stöd. Nog om detta! 😉Det var egentligen inte alls dessa tankar som krävde ett blogginlägg idag.

Jag tänker på morgondagens skolstart. Skolstarter har varje termin i sex år skapat otroligt mycket oro för vår familj. Mina killar har haft ångest och vi föräldrar har känt oro och stress. I sex år! Vi har undrat hur läsåret eller terminen ska bli. Vi har undrat om våra barn ska komma iväg, hur de ska må, hur vi föräldrar ska orka…

Imorgon är det alltså dags igen. Emil (åk 9) hade en fantastisk hösttermin med 100% närvaro sina två timmar om dagen i skolans lärstudio (bortsett från våra coronaveckor). Han fick sex fina betyg. I åk 8 hade han två betyg. Vilka framsteg. Jag känner ingen oro för om han ska komma iväg imorgon eller inte. Det känns som om han absolut kommer att fixa det.
Nu bara för att jag har skrivit detta blir jag lite orolig. Det känns alltid som att det skiter sig när jag tar ut något bra i förskott eller pratar om att något går bra. Jag hoppas att han fixar det imorgon med mitt stöd!

Calle (18 år) hade också en fin höst med 100% närvaro på sin praktik fram till höstlovet. Sen fick vi alla corona. Calle var sjuk i tre veckor och kom inte tillbaka till praktiken efter det. Han vill fixa det, det vet jag. Dock känner jag en större oro för honom. Han har en tendens att fastna hemma och låsa sig. Bara att hoppas och stötta även honom så mycket jag kan.

Linnéa (åk 5) tycker inte om skolan säger hon. Däremot har hon numera kompisar som drar och för henne kan det räcka. Hon fick nya byxor av märket STRONGER och dessa ska hon ha på sig imorgon. Efter skolan ska hon vara med en kompis. I fredags kväll glömde hon ta sin adhd-medicin (Intuniv) och hon sa själv att hon kände av det igår. Hon sa att hon hade svårt att sitta still och att hennes hjärna kändes rörig. Jag vet inte om hon kan känna av det så fort men hon var ”spattig” och högljudd igår. Medicinen verkar i alla fall hjälpa henne orka med skolan.

När jag tänker på höstterminen inser jag att vi hade otroligt få möten för våra barn i höstas. Vi brukar ha 3-5 möten/månad. I höstas blev det betydligt färre, knappt ett möte/månad. Dels för att behovet av möten inte fanns på samma sätt men också för att de få möten vi hade var digitala.
Vi är vana vid att sitta på tunga möten med Emils rektor, lärare, centrala elevhälsan, hemmasittarteamet… Nu har vi haft möten med bara läraren och det har varit framgångsmöten.
Är vi ”ute på andra sidan” nu? Eller är det en tillfällig andningspaus?

Receptet för framgång för mina barn har varit små steg.

Nu måste jag sova. Imorgon måste jag serva med önskefrukostar och sällskap iväg.  
Även om dagsform och lite tur är viktigt så vet jag att det jag gör (eller inte gör) kan påverka utfallet.

2021 – vad har du att erbjuda? Vilka utmaningar? Vilka glädjeämnen? Vi har tagit oss igenom mycket och vi kan ta oss igenom mer. Min önskan är dock ett lugnt år med mycket glädje.

Tillägg: Jag skriver mina blogginlägg i Word och klistrar sedan in dem här. Nu under tiden jag höll på med detta fick jag ett sms från Calle där det står ”Det känns jobbigt inför imorgon. Jag kan inte.”
Jag tycker så synd om honom när han låser sig på detta sätt. Han trivs jättebra på praktiken och det går alltid bra när han är där. Hur ska jag hjälpa honom?

4 kommentarer

Under Förståelse, Skola

2020 – ett pissår?

Vissa delar av 2020 vill jag gärna slippa!

Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!

Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.

Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.

Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.

Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.

Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.

Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.

Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.

Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.

På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.

Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.

Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.

Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.

Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!

Kram! Gott slut och gott nytt år! ❤

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Den här julen får vi andas

Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.

Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.

Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!

Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.

Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).

Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤

Den här julen får i alla fall vi andas.

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Socialtjänsten