Monthly Archives: april 2016

Bristande föräldraförmåga? Nej! Vi är superföräldrar!

20160429_095853-1.jpg

Det är väldigt många som har synpunkter på oss som är föräldrar till barn med NPF. Det kan handla om att vi curlar våra barn för mycket. Det kan handla om att vi inte är tillräckligt hårda och har dålig pli på våra barn.

s. 219 i boken "Explosiva barn" av Ross W Greene

s. 219 i boken ”Explosiva barn” av Ross W Greene

Jag är uppriktigt trött på att bli ifrågasatt. Jag skulle vilja att föräldrar till NT-barn (neurotypiska, ”normala” barn) bytte plats med mig en vecka. Kanske en pedagog kan prova på mitt liv ett tag också. Och någon från Socialtjänsten…

Det är inte så att jag är en slapp förälder som inte försöker uppfostra mina barn. Jag gör allt jag kan för att ge dem en bra uppfostran och jag vill absolut att de ska lära sig ta ansvar och visa respekt.

Självklart vill jag att C ska vara i skolan. Det är ju därför vi kämpar så och försöker få skolan att förstå vad som behövs för att C ska kunna vara där.

Min föräldraroll går inte att jämföra med en ”vanlig” föräldraroll. Ett av mina barn har ett lite annat sätt att tänka och fungera på. En annan funktionsvariation. Det påverkar hela familjen. Detta gör att jag måste göra lite annorlunda i mitt föräldraskap. Jag går kurser på Aspergercenter, lyssnar på föreläsningar och läser böcker om autism och låg-affektivt bemötande. Allt för att ge just mitt (mina) barn rätt förutsättningar att utvecklas.

Det som blir svårt här är att det verkar som det bara finns en ”inre krets” som förstår allt detta. De som förstår är de som är utbildade/specialister på NPF, alla föräldrar till barn med NPF och de som själva har NPF. Andra runtomkring förstår inte.

s. 172 i boken Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med  Kerstin Alm. Vi försöker hjälpa C stressreducera efter att ha blivit utmattad i en icke anpassad skola men samhället låter inte vårt barn vila.

s. 172 från boken Asperger och stress. Inte bara Anna”  av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.
Vi försöker hjälpa C stressreducera efter att ha blivit utmattad i en icke anpassad skola men samhället låter inte vårt barn vila.

Skolan (i alla fall de skolor C har gått/går på) tycker att vi har dålig föräldrakapacitet (de har inte sagt det rakt ut men vi har t ex fått höra att det är bara att bestämma att C ska gå till skolan). Många funderar kring om C får bestämma för mycket över sitt liv. C är ett barn och vi ska ju bestämma om C ska vara i skolan eller inte tycker de.

s. 65 i boken "Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen" av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman

s. 65 i boken ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman. C valde inte att bli hemmasittare. Hen blev det för att skolan inte anpassades i tid. C är trött.

Här blir det ett glapp mellan oss som VET hur det är och de som TROR SIG VETA, men inte läser på och sätter sig in i t ex autism.

s. 47 i boken "Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen" av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman

s. 47 i boken ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman. Vi föräldrar försöker ställa rimliga krav och hjälpa C lyckas men vi blir motarbetade och ifrågasatta som föräldrar.

De kurser och föreläsningar vi har gått på om autism trycker mycket på att vi föräldrar måste lyssna på våra barn och lita på att när barnen säger stopp så är det STOPP. Vi ska inte pressa på utan visa förståelse. De säger att även pedagoger måste ta hänsyn och visa förståelse för detta. Uppenbarligen går inte skola och Socialtjänst på dessa kurser och föreläsningar. Det blir ju väldigt svårt för oss att lyssna på våra barn när skolan och Socialtjänsten pressar på om Skolplikt och säger att vi är svaga föräldrar samtidigt som vi känner vårt barn och vill låta barnet få vila och läka i sin egen takt.

wpid-20150906_144536-1.jpg

s. 74 i boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.

Energiförbrukning för människor med autism fungerar annorlunda jämfört med för ”normala” människor och ofta är dessa personer också väldigt känsliga för t ex ljud, ljus, intryck osv. Detta verkar inte heller alla skolor ha tillräckligt med kunskap om. Det anses konstigt att C kan komma till skolan den ena dagen men inte den andra. Att all energi är borta och att C är dränerad efter en skoldag finns det ingen förståelse för. Då anses C vara lat och vilja styra och bestämma. Och vi föräldrar anses slappa…

s. 66 i boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.

s. 66 i boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.

Hur ska vi kunna göra det vi i hjärtat vet är rätt för vårt barn, och som vi har lärt oss av specialister, när alla runtomkring pressar på och tror sig veta bättre trots att de inte är pålästa?

s. 18 i boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.

s. 18 i boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm. C stannade hemma för att hen inte mäktade med skolmiljön längre.

Det som är skrämmande i detta är att jag har läst att det ska bli lättare att tvångsomhänderta barn med t ex autism. Detta är ju helt galet! Då dömer alltså Socialtjänsten ut föräldrar baserat på t ex skolfrånvaro. De dömer ut pålästa föräldrar som vill sina barns bästa. Som vill låta dem växa och utvecklas i sin egen takt. De tar autistiska barn från tryggheten i hemmet och placerar dem hos främlingar. De flesta som har lite koll borde ju veta att detta är rent av skadligt för autistiska barn som behöver trygga relationer, rutiner och stabilitet i sitt liv. Dessa barn kan ju bli skadade för livet!

Jag säger inte att det aldrig finns fog för tvångsomhändertagande. Självklart gör det det ibland, t ex vid misshandel, missbruk osv. Men om det finns en överrepresentation av NPF-föräldrar som har barn som blir tvångsomhändertagna, trots att föräldrarna inte missbrukar och misshandlar eller har annan egen allvarlig problematik, så är det ju helt galet! Jag låter det vara osagt om så är fallet eller inte. Men om det är så blir det förödande konsekvenser för både barn och föräldrar.

C är kravkänslig. Det har vi intyg på från BUP. C är oflexibel och behöver förberedas. Därför måste vi tänka oss för och ställa krav på rätt sätt och ställa rimliga krav så att C kan lyckas. Om kraven blir för höga låser sig C och får ångest. Detta ser ju aldrig skolan för det händer hemma, INNAN vi eventuellt lyckas få iväg C till skolan. C behöver alltid ha svar på frågorna: Vad? Var? När? Hur länge? Med vem? Vad händer efteråt? Om C inte har svaren kan C bli orolig och få ångest. Om C inte får svaren på dessa frågor i skolan kan kanske C ändå lyckas hålla ihop en skoldag men det blir en negativ eftereffekt som vi får se hemma. C kan bli helt dränerad efter en sådan dag vilket kan göra att hen inte kommer iväg till skolan dagen efter.

Jag känner mig säker på att de flesta NPF-föräldrar har en väldigt god föräldraförmåga och verkligen gör allt för sina barn. Vi har ju tusen olika kontakter för att våra barn ska få det stöd som de har rätt till. Vissa föräldrar till ”normala” barn hade nog dukat under för längesen…

Föräldrar till ”normala” barn behöver inte försvara sitt föräldraskap hela tiden och bli granskade och ifrågasatta. De flyger under radarn. Vem vet vad som händer hemma hos några av dem…

Men vi, som kämpar för våra barns rättigheter… Vi som kämpar för att få stöd och förståelse… Vi som gör ALLT för våra barn… Vi blir ifrågasatta och misstrodda som föräldrar. Någonstans brister det i kommunikationen och kunskapen om NPF.


s. 62 i boken Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med  Kerstin Alm.

s. 62 i boken ” Asperger och stress. Inte bara Anna” av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm. Jag har fått höra att jag är för känslomässigt involverad och att C styr mig. När det enda jag försöker göra är att stötta och hjälpa mitt barn utvecklas…


Det är ju ett måste att alla som jobbar med barn på något sätt (förskola, skola) samt Socialtjänsten/LSS måste ha spetskompetens inom NPF. Kunskapen och förståelsen måste öka!

Framöver ska jag och maken återigen sitta på ett möte på Socialtjänsten och försvara oss. Vi ska återigen berätta hur vi gör för att stärka och stötta vårt barn. Vi kommer säkerligen att bli ifrågasatta av både skolan och Socialtjänsten…  Hur mycket tid och energi tar inte detta från oss som så väl behöver använda vår energi på våra fantastiska, men krävande, barn.

Förhoppningsvis leder mötet till någon form av stöd denna gång. Vi får se…

Har vi bristande föräldraförmåga? NEJ! Vi är superföräldrar!

Om inte samhället skyddar våra barn måste vi föräldrar göra det!

Om inte samhället skyddar våra barn måste vi föräldrar göra det!

41 kommentarer

Filed under Anpassningar, Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Utslagna familjer

Hjälp våra barn blomma istället för att vissna!

Hjälp våra barn blomma istället för att vissna!

Jag började skriva av mig i bloggen i somras efter att C hade fått sin diagnos asperger (högfungerande autism, ASD). C fick sin diagnos 13 år gammal efter att hen hade blivit en så kallad hemmasittare och kraschat i en icke anpassad skola i årskurs 6. Vi föräldrar hade mailbombat skolan och sagt att C inte trivdes och inte orkade vara i skolan, men vi fick inget gehör. Vi bad om möten som inte blev av. Vi bad om anpassningar som inte genomfördes osv.

När jag började blogga (min egen terapi) trodde jag att vi var mer eller mindre ensamma om att vara i denna sits. Ganska snabbt förstod jag dock att det handlar om hundratals, kanske tusentals, barn som faller i den svenska skolan. Jag är med i olika grupper på Facebook där vi föräldrar samlas för att utbyta tankar och peppa varandra. Vi är tusentals föräldrar! Jag är så tacksam för dessa stöttande grupper. Jag vet, ärligt talat, inte hur jag hade orkat utan det pepp och den förståelse jag får i dessa grupper.

Jag får otroligt mycket igenkännande kommentarer om mina blogginlägg. Jag vet inte hur många som har skrivit till mig att min historia är deras historia. Att deras barn inte heller fick stöd i tid. Att de som föräldrar också har blivit misstrodda och skuldbelagda. Att de också är sjukskrivna för att kampen för barnet (eller barnen) har blivit alltför tung att bära. Det är så sorgligt att vi är så många! 😦

Många vittnar om att visst är familjelivet tufft. Att ha någon med en annan funktionsvariant (jag föredrar det ordet 🙂 ) i familjen är inte lätt. Men det går att hantera. Det som dock tar knäcken på oss föräldrar är all okunskap runtomkring och den eviga misstron.

En av de frågor som kommer upp mest är ”Hur ska jag få skolan att förstå?”
Många skriver att skolan säger att ”Det går så bra när hen är här!”
Så sa skolan till oss också. Våra barn är många gånger specialister på att hålla ihop utåt. De vet ju vad som förväntas av dem och vill inte misslyckas. Sen kommer de hem och är helt slut. Vissa barn ligger bara i en hög och sover hemma, andra får utbrott, ångestattacker eller har stora konflikter med syskon och föräldrar. Många orkar inte ha något socialt umgänge på fritiden för skolan suger all energi. Det ser väldigt olika ut.

När vi föräldrar då påtalar att det nog måste ske anpassningar i skolan för att våra barn ska orka med så säger skolan att det är ett ”hemmaproblem”. Som jag ser det är det här det stora problemet ligger. Skolan kan inte se att det kan finnas en fördröjd effekt. Utmattningen visar sig efteråt. Detta leder till att barnen tillslut ger upp och slutar gå till skolan.

När det händer – vaknar skolan! Då blir det möten och det blir orosanmälningar till Socialtjänsten. Skolan måste ju anmäla hög frånvaro för att det är skolplikt. Det är ju lätt att slänga in en orosanmälan för att ha  ryggen fri  efter att inte har lyssnat på oss föräldrar som har ropat på hjälp. Denna anmälan känns mer som ett slag under bältet trots att skolan säger att de gör det av ”välvilja”. En sådan anmälan skapar stress för redan stressade och pressade föräldrar. Ibland kan skolan och föräldrarna göra en anmälan tillsammans. Det känns lite bättre. Men att bli anmäld bakom ryggen är kränkande när man har kämpat länge för sitt/sina barn. Kunde de inte istället ha lyssnat på oss innan kraschen? Det är ju skolans fel att det blev så här!

bild bloggen familj 2 jpeg

När skolan vaknar är det försent! Uppförsbacken är enorm för ett barn som har blivit utmattat i skolan. Nu behövs det resurser och pengar. Föräldrarna är som sagt dessutom kanske sjukskrivna. Vad kostar inte detta samhället? Varför inte göra rätt från början?

Skolan tycker att vi ska dra in datatider, ha kompisförbud och absolut inte vara hemma och pyssla om våra barn. Då blir det ju mysigt hemma. Men hallå?! Våra barn är utmattade och behöver bli ompysslade. De behöver göra saker som de mår bra av för att få någon form av glädje och energi i sin tillvaro. De behöver hjälp med att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv. De kommer inte att må bättre om vi bestraffar dem för att de mår dåligt. Det verkar skolan tro. Detta är också ett stort problem.

Skolan tycker att vi legitimerar hemmasittandet om vi låter våra barn göra saker de mår bra av. Det visar ju tydligt att skolan verkligen inte förstår att våra barn faktiskt inte har valt att bli hemmasittare. De blev hemmasittare för att skolan inte stöttade dem på rätt sätt.

Ett annat ämne som ofta kommer upp i dessa grupper är när föräldrarna är separerade och bara en förälder vill kännas vid/acceptera sitt barns diagnos. Detta leder till splittringar och det blir svårt att hjälpa barnet. Ofta kan det vara olika för barnet vilken förälder man är hos. Hos ”förälder 1” kanske barnet lyckas ta sig iväg till skolan hela veckan. Vad det beror vet inte jag. Det kan bero på att den föräldern är hårdare så barnet anstränger sig och håller ihop där. Det kan bero på rutiner och bra strukturer… Hos ”förälder 2” går det inte lika bra. Det kan bero på att barnet känner sig tryggare där och vågar protestera. Det kan bero på att barnet är utmattat efter en ansträngande vecka hos ”förälder 1”, det kan bero på bristande rutiner och strukturer… Vem vet? Dock verkar skolan ofta skuldbelägga den förälder som inte lyckas få iväg sitt barn till skolan. Detta är ju helt fel! Det kan faktiskt vara så att det VERKLIGEN är den föräldern som förstår sitt barns mående bäst.

Vi bor i ett välfärdsland med ett bra socialt skyddsnät. Ändå händer detta så många barn. Var ligger felet? Hur ska vi få en skola för alla? En skola där inget barn kraschar?

Skolan måste ju för det första börja lyssna på oss föräldrar. Det är ju inte så att vi plötsligt börjar uppmuntra våra barn att vara hemma. VI VILL INTE ATT VÅRA BARN SKA VARA HEMMA. Vi kämpar hela tiden för att våra barn ska få det stöd och den hjälp de behöver i skolan. Vi förstår också att skolan är viktig för våra barns framtid. Det är därför vi vill att skolan ska anpassas efter våra barns behov. Och skolan måste anpassas INNAN våra barn kraschar. Att de bryter ihop hemma blir ett hemmaproblem men orsaken är skolan.

Jag har varit, och är fortfarande, väldigt ledsen över allt detta. Men jag börjar känna mig mer och mer arg! Vi är alltför många utslagna familjer… Vi är familjer som har varit ”normala” familjer men som har blivit utslagna av ett stelbent skolsystem med personer som tror att de kan och förstår sig på diagnoser/olika behov.  Med personer som vill ha alla barn stöpta i samma form… Självklart finns det skolor som har rätt arbetssätt och förståelse men tyvärr är vi alltför många som möter skolor med bristande kunskap om NPF.

Jag delar en bild från ”Vilse i klassen” (finns på Facebook) som tydligt beskriver hela problemet. Skolan tror att de förstår. Så länge de bara ser toppen på isberget kommer vi bli fler och fler utslagna familjer…

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

26 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Orosanmälningar till Socialtjänsten

20160421_111115-1.jpg

Okunskapen runtomkring bryter sönder oss!

Jag har läst väldigt mycket om att Socialtjänsten är överbelastad. Jag börjar
verkligen förstå anledningen.

Vi har haft mycket kontakt med Socialtjänsten vid det här laget. Något som jag för ett par år sedan aldrig i livet trodde skulle hända mig och min familj!

Den första orosanmälan gjorde vi själva som föräldrar när C gick i åk. 6 och skolan inte hade lyssnat på oss och gjort några anpassningar. Denna brist på gehör från skolan ledde till att C blev en hemmasittare.

verkligheten jpeg

Det gjordes en utredning och vi blev ”godkända” som föräldrar på samtliga punkter. Dock ledde utredningen inte till något konkret stöd då vi tydligen är ”väldigt resursstarka föräldrar som gör allt för våra barn”. Det stämmer ju men vi behövde ju ändå hjälp.

I höstas blev vi anmälda till Socialtjänsten av både 11-åringens och Cs skolor samtidigt. Vi blev på förhand informerade om detta. Skolorna gjorde det av ”välvilja” sa de. Anledningen till anmälan för C var att hens närvaro inte uppfyllde Skolplikten. Anledningen till att 11-åringens skola gjorde anmälan var att 11-åringen hade varit borta en del från skolan på hösten och nu ville skolan inte göra samma misstag som de gjorde med C (11-åringen går i Cs gamla skola). Alltså ville de ha ryggen fri mer eller mindre.

Vi satt på ett möte med rektorer från båda skolorna samt Cs lärare från hemmasittarskolan och två personer från Socialtjänsten någon vecka före jul. Snacka om att känna sig liten. Det kändes verkligen som vi blev granskade under lupp. Dock insåg Socialtjänsten snabbt att det inte fanns någon oro alls för våra barns hemförhållanden och det blev ingen utredning. Vi blev rekommenderade att själva kontakta kommunens resursenhet och hade tre så kallade ”fria samtal” där vi fick lyfta allt som rör C och sen se om vi kunde bli rekommenderade någon form av passande stöd att söka.

Efter de tre fria samtalen fick vi höra i princip att vi är fantastiska föräldrar. Grymt skönt att höra det! Sen sa de att de rekommenderar oss att söka hjälp via LSS då de har mer kunskap inom NPF. Personen vi pratade med sa också att hon tyckte att vi skulle lyssna på C och inte stressa med Skolplikten.
Hon sa ”Vad är det värsta som kan hända om ni låter C vara hemma?”
Vi sa ”Att C återigen befäster sitt hemmasittande. Att C inte uppfyller Skolplikten och vi blir anmälda hit till Socialtjänsten igen…”
Hon sa ”Men det är väl mer grund för anmälan att skicka en utmattad unge till skolan!?”

Nyligen blev vi uppringda av en handläggare på Socialtjänsten som sa att rektorn på Cs hemskola (den högstadieskola som C tillhör) har gjort en orosanmälan för C. Detta är MYCKET intressant eftersom rektorn är ny för den här terminen och hen har inte ens träffat oss. Rektorn har inte heller ringt oss eller kontaktat oss för att berätta att hen har gjort en anmälan. Hur får detta oss som föräldrar att känna oss? Väldigt kränkta, skuldbelagda och misstrodda. Det är ju sådant som gör att vi kraschar!

Det är inte Cs diagnos i sig som bränner ut mig. Det är okunskapen och oförståelsen runt omkring. Och det är misstron. Jag kan säga att natten efter vi hade fått det beskedet sov jag inte många timmar. Jag är 100% sjukskriven för utmattning pga den kamp jag tvingas ha för att få förståelse för C och vår situation. JAG VET att jag är en bra mamma. Jag vet att vi inte har gjort något fel. Men jag har hört talas om föräldrar som verkar lika kompetenta som jag som har fått sina barn omhändertagna via LVU. Framförallt autistiska barn. Det skrämmer mig!

Jag vet inte vad Socialtjänsten har för riktlinjer gällande att anmäla varje termin om en elev har för hög frånvaro och inte uppfyller Skolplikten. Har de riktlinjer? Jag kan känna att om orsaken är känd och skolan vet att föräldrarna gör allt så kanske man åtminstone kan göra anmälan tillsammans med föräldrarna i samförstånd. Och vi har ju redan gått igenom soc-svängen med tre fria samtal och har precis skickat in en ansökan om ledsagare till C via LSS. Detta vet inte rektorn. Hen hade haft vetskap om det om hen hade kontaktat oss. Med andra ord ska vi nu sitta på ett möte (igen!) på Socialtjänsten och ta upp deras tid som de kanske behöver lägga på familjer och barn som verkligen behöver deras tid. Vi ska för första gången träffa en ny rektor som inte alls är insatt i Cs situation. Och det mötet ska ske med personal från Socialtjänsten. Detta kallar inte jag effektivt.

Jag och min man är inte rädda för att söka hjälp. Vi är inte rädda för Socialtjänsten.  Vi har ju själva vänt oss dit. Men det vet inte rektorn för hen har inte pratat med oss…

Jag tror att Socialtjänsten behöver vara tydliga med vad som gäller vid orosanmälningar eller kanske uppmuntra skolpersonal att rådfråga anonymt först om det är värt att anmäla eller inte.

Skolorna måste börja lyssna på föräldrarna som signalerar att det inte fungerar i skolan. Det ska inte behöva gå så långt som till hemmasittande och sen att skolan skyller på föräldrarna. Skolan måste förebygga och anpassa!

Det ät lätt att följa den här vägen!

Det är lätt att följa den här vägen!

Resurserna måste läggas där de behövs!

9 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Stress

Jag är starkare nu! Vi har inte råd att göra fel!

Inlägget nedan skrev jag den 5 februari. Jag har blivit lite starkare nu än när allt med C började för drygt två år sedan. Jag vågar stå på mig mer. Jag vågar säga ifrån. 11-åringen är borta från skolan ungefär en dag i veckan. Hen behöver det för att återhämta sig. Det känns väldigt bra att vi hade mötet med skolan och att vi gjorde en ”deal” med dem.  Idag sa en av 11-åringens lärare till oss att det fungerar bra och att vi gör helt rätt som låter hen vara hemma vid behov. Skönt att höra! 🙂 Så lät det inte när C mådde dåligt. Skolan lät C falla.

I övrigt har det varit en helt galen vecka. C har haft i princip noll närvaro i skolan efter en supervecka förra veckan. Igår var jag förkrossad och idag är jag hoppfull. Då jag inte vet något säkert än avvaktar jag med att skriva mer om det. En cliffhanger 😉

Jag kan i alla fall säga att mitt liv aldrig blir långtråkigt! 🙂

Trevlig helg!

”Om vi föräldrar inte börjar ta barnens signaler på allvar så kommer de att falla! Om skolan inte lyssnar på föräldrar som signaler att barnen inte vill/klarar av att vara i skolan så kommer barnen …

Källa: Vi har inte råd att göra fel!”

1 kommentar

Filed under Diagnos

Om föreläsningen ”Stress och det utmanande föräldraskapet”

En väldigt passande bild till dagens tankar.

En väldigt passande bild till dagens tankar.

I torsdags var jag på en väldigt viktig föreläsning. Den hette ”Stress och det utmanande föräldraskapet” och det var Bella Stensnäs, legitimerad psykolog, som höll i den. Jag vill varmt rekommendera er att gå på föreläsningen om ni får tillfälle!

Föreläsningen gav mig många tankeställare och insikter. Jag har redan tidigare förstått att jag måste tänka om, men det är inte så lätt!

På något sätt har jag kopplat ihop hela min existens och hela mitt mående med hur barnen mår. Framförallt med C som har hemmasittarproblematik och ASD.

På föreläsningen gick Bella igenom de olika kriterierna för utmattningssyndrom. Det kändes hemskt att kunna bocka av mer eller mindre alla. Koncentrationssvårigheter, problem med minnet, sömnproblem, magproblem, mycket lägre stresströskel, behöver mer återhämtningstid, känslomässigt labil… Men sen är jag ju sjukskriven 100% från jobbet också.

Och det är just det… Jag är sjukskriven 100% från jobbet (där var det också rörigt) men jag kan ju inte sjukskriva mig från mitt utmanande föräldraskap. Det lever jag i hela tiden. Jag kan inte bara säga ”Tack och hej! Jag pausar ett halvår nu!” och dra. Vissa dagar känner jag att jag skulle vilja dra. Antingen själv eller med hela min familj. Bort från alla krav och alla måsten. Bort från Skolplikten och pressen från samhället.

Men jag kan ju inte dra. Alltså måste jag förhålla mig till det här utan att det tar all min energi, hela min tankevärld. Utan att det äter upp mig. För så känns det. Cs hemmasittande och den strid vi hela tiden måste vara i för att söka stöd åt C samt oron för 11-åringen ÄTER UPP MIG! Om jag ”fixar” C och räddar 11-åringen från fallet så kommer jag att må bättre. Det känns som om jag inte kommer att komma tillbaka förrän allt är fixat. Alltså har det blivit min mission! Men hur lång tid ska det ta? Tänk om det tar flera år… Att vara sjukskriven tär på ekonomin och egentligen vill jag orka jobba.

Så med andra ord – jag måste tänka om! Verkligen skapa utrymme för MIG!

Bella pratade om faktorer som gör att man kan bli utmattad.  En person kan ha krav på sig, de kan vara höga eller låga. En person kan känna att den har hög eller låg kontroll över dessa krav. Om en person som har höga krav på sig känner att den har låg kontroll så är det sämst! Precis så känner jag! Vi har höga krav på oss utifrån att C ska vara i skolan och när vi berättar vad C behöver får vi ingen förståelse och inget gehör – vi har låg kontroll. Detta stressar mig extremt mycket! Men hur ska vi kunna få mer kontroll?

Vi gör av med energi på olika saker hela tiden. Vi måste också fylla på med energi. Annars blir tanken tom. Jag inser att jag fyller på alldeles för lite. Jag försöker promenera nästan varje dag. Jag skriver av mig här i bloggen… Mycket mer än så gör jag inte för MIG.

Bella pratade om ”Föräldraprojektet AB”. Det är det jag driver! Jag försöker som sagt fixa min familj! På bekostnad av MIG! Jag måste ju stötta och hjälpa mina barn. Det ingår i min roll som mamma. Men som Bella sa ”Inte hela jag och inte hela tiden!”. Jag är ju inte bara en mamma. Vem är JAG egentligen? Vad tycker JAG om? Vad vill JAG?

Bella pratade mycket om att lära sig acceptera det som är. Vissa saker kan jag påverka, andra saker inte. Det är viktigt att inte lägga energi på det som ändå inte går att göra något åt. Hon tryckte också på att det är viktigt att få återhämtning HEMIFRÅN. Jag kan känna dåligt samvete om jag går hemifrån. ”Hur ska maken orka? Kommer det att gå bra? Jag borde nog stanna hemma…”
Bella ställde frågan ”Om du inte räddar dig själv. Vad händer då?”
Ja, vad händer då… Då finns jag ju verkligen inte där för min make och mina barn. Jag måste tänka långsiktigt. Det är ju inte bara idag jag vill finnas här för dem. Jag vill finnas länge. Om jag ska finnas länge måste jag ta hand om MIG. Så enkelt (men ändå så svårt) är det!

Jag inser att jag fortfarande har en bild av hur mitt liv skulle vara. Jag måste verkligen anstränga mig och putta bort den bilden. Det är som det är!

Jag har förr skrivit att mitt liv är en bergodalbana. Bella pratade om att undvika bergodalbanan för det är väldigt slitsamt att åka bergodalbana hela tiden. Det är bättre att försöka hitta en balans på mitten utan djupa dalar och höga toppar.

Det är viktigt också att få koll på vilken sorts trötthet jag har vid olika tillfällen. Är det mental trötthet, emotionell trötthet eller fysisk trötthet? Beroende på vilken trötthet det är behöver min kropp olika former av återhämtning. Om jag är emotionellt trött kanske jag behöver t ex promenera men om jag är fysiskt trött kanske jag behöver sitta under en filt i soffan. Jag måste lyssna på min kropp!

Nu ska jag verkligen göra en insats för mig!

Jag ska:

  • Försöka acceptera det jag inte kan förändra!

  • Få återhämtning hemifrån och lägga bort det dåliga samvetet.

  • Hitta mig själv och mina intressen. Vad tycker jag om att göra för MIG?

  • Träna på medveten närvaro – vara i nuet. Stänga mina ”tidsfönster” – vilan finns inte i det som har hänt eller i oron för det som kanske kommer att hända. Vilan finns här och nu.

  • Särskilja vad som rör mig och vad som rör mina barn – är det för barnets skull jag vill konfrontera en lärare eller är det för egen upprättelse?

  • Skapa struktur för mig själv. Inte bara för barnen.

  • Lyssna på min kropp och ge den rätt sorts återhämtning.

Nu har jag ett hårt arbete framför mig. Det känns som jag måste ändra hela min personlighet och hela mitt sätt att leva.

Hoppas ni får tillfälle att gå på föreläsningen! Om inte så kanske min sammanfattning kan få er att lägga lite mer fokus på er själva! Vi är viktiga för våra barn så därför måste vi ta hand om oss själva!

15 kommentarer

Filed under Diagnos

Att sparka på någon som redan ligger

Igår var C hemma från skolan efter närvaro i skolan fyra dagar i sträck. Så starkt av C! Igår kände sig C trött och orkeslös och sa att det blev för mycket med en skoldag till. Jag, som ÄNTLIGEN börjar förstå, sa till C att det var klokt av hen att stanna hemma om hen kände så.

Jag har gått på många föreläsningar och kurser på Aspergercenter och jag läser många bloggar skrivna av personer med autism. Dessa kurser och bloggar är en guldgruva för mig! Jag har förstått att en viktig bit för C är att lyssna på sin kropp och lära sig vad som är lagom. Det är också A och O att omgivningen är förstående och inte pressar på och ger skuld. Alltså pressade jag inte alls C igår. Jag sa att det var bra att hen lyssnade på sin kropp och tar helg och sen har ork till nästa vecka.

Igår eftermiddag satt C och spelade och pratade på SKYPE med sina kompisar. Plötsligt kom C till mig och sa att hen ville gå och äta på pizzerian i centrum med två kompisar. Jag hade kunnat säga:
”Nej! Det får du inte! Om du inte orkar gå till skolan får du inte träffa kompisar! För det orkar du väl inte då!?”
Men hur skulle det bli för C om jag sa så? C skulle hamna utanför det sociala sammanhanget helt och hållet. C skulle känna sig bestraffad för att hen inte orkade gå till skolan just den dagen. C är nöjd med sin vecka. Jag är väldigt nöjd med Cs vecka.

C skulle hamna utanför det sociala sammanhanget om jag gav hen konsekvenser/bestraffningar.

C skulle hamna utanför det sociala sammanhanget om vi gav hen konsekvenser/bestraffningar.

Jag sa Självklart får du det! Vad roligt att du orkar träffa dina vänner idag! Här får du pengar till maten!”

C blev jätteglad och var borta med kompisarna i tre timmar. De hade lekt i en lekpark ett tag också. C kom hem den tid vi hade sagt. C har inte ätit på något annat ställe än på Mc Donalds med kompisar tidigare. Jag tror att C växte med detta.

C hade kul med sina kompisar och är en i gänget! Så viktigt att få känna så!

C hade kul med sina kompisar och är en i gänget! Så viktigt att få känna så!

För drygt ett år sedan, när C gick i 6:an och hade varit hemma från skolan sedan november, skulle vi åka till fjällen en vecka. Vi hade bokat en vecka mellan sport- och påsklov. Vi fick inte beviljad ledighet för C på grund av den höga frånvaron. Vi satt på ett möte och sa till rektorn:
 ”Vi kommer att åka ändå!”.
Rektorn sa ”Jag tycker att ni ska avboka skidveckan så att C förstår konsekvensen av att vara borta från skolan! Ni ska ju inte belöna C!”
”Så då ska vi säga till C att på grund av att du inte klarar av skolan och mår dåligt så ställer vi in familjens skidvecka? Syskonen kommer ju att bli arga på C. C kommer att känna sig jättemisslyckad som förstör för hela familjen. Nej! Vi kommer att åka!”
sa vi.

Och vi åkte… C mådde så bra den veckan och kom faktiskt tillbaka till skolan någon vecka efter det. Sen satte skolan C på nationella prov i matte som hen hade missat (puckon!!!) och C blev hemma igen. Efter det satte C inte sin fot i den skolan… Men det är en annan lång historia… 😉 C fick sin diagnos (asperger, högfungerande autism, ASD) sommaren efter kraschen i 6:an.

Nya skolan verkar inte heller riktigt förstå. De tycker att vi ska dra in datorn om C inte går till skolan. Men datorn är ju den plats där C kan samla energi och må bra. Om vi tar bort det… Vad händer då?

Vissa har synpunkter på både det ena och andra jag och min man gör. Det provocerar dem att jag i deras ögon curlar mina barn. Det provocerar dem att jag i deras ögon belönar att C är hemma från skolan. Det provocerar dem att C får sitta väldigt mycket vid datorn. Men snälla ni, döm inte. Ni ser inte hela bilden. Ni vet inte hur det är att leva i mitt hus med mina barn. Jag gör mitt allra bästa som mamma. Varje dag. Du vet inte hur du skulle hantera att vara i mina skor. Du kanske inte ens skulle kunna hantera det…

Så ska vi sparka på någon som redan ligger…? Eller ska vi  hjälpa den personen upp? Jag vet vad jag tycker! Vad tycker du?

Vi hjälper C upp och låter hen göra saker som hen mår bra av!

Vi hjälper C upp och låter hen göra saker som hen mår bra av!

13 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Jag väntar…

20160413_193839-1.jpg

Mitt liv känns tillfälligt ibland. Som att jag väntar på mitt riktiga liv. Det liv jag skulle ha. Det liv jag hade tänkt mig och hade byggt upp visioner om. Ett liv med en glad familj som jag kan hitta på saker med, sitta och ha trevliga middagar med, med barn som går i skolan utan problem och som kommer hem och vill ha hjälp med läxor (fast jag är läxmotståndare!)… Med barn som har fritidsaktiviteter och träffar vänner. En familj där alla hjälps åt med hushållssysslor (lite hjälp i alla fall) och vi kan åka på utflykter tillsammans.  Vi kan spela spel hela familjen och kanske hjälpas åt med matlagning ibland. Så skulle det vara…

Det känns som det liv jag lever nu med egen sjukskrivning, hemmasittande barn, diagnos, ångest, möten med skolor, BUP, Socialtjänsten, läkare, många konflikter osv. är en transportsträcka till det liv som var tänkt för mig.

Men nu är det ju så att detta inte är en transportsträcka till mitt riktiga liv. Det här ÄR mitt liv. Jag kan inte gå och vänta på något annat, något bättre. Om jag gör det kommer jag att missa mitt liv. Det kommer att passera under tiden jag försöker planera något annat i framtiden. En framtid som kanske aldrig riktigt kommer. En framtid som kanske inte blir som jag hade tänkt mig i alla fall…

Jag måste acceptera att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig. I alla fall inte just nu. Jag kan inte vänta på något annat. Något lättare. Något lugnare. Jag måste lära mig hantera det liv jag har. Vissa dagar går det ganska bra. Andra dagar känner jag mig så uppgiven och ledsen. Jag kan känna ren sorg över att vi har det så kämpigt och jag kan känna mig bitter och avundsjuk på alla som har ett lite lättare liv. Jag förstår ju att alla har sitt att kämpa med men i mina ögon kan andras liv ibland verka så lätt! Och så gnäller de över småsaker och verkar inte uppskatta hur bra de har det… Det provocerar mig!

Min vardag är tuff. Men jag är inte den som lägger mig ner och ger upp. Jag kämpar hela tiden! Och jag försöker verkligen njuta av och ta vara på de stunder som är bra. För visst finns det stunder som är och känns bra. Men det jobbiga ligger alltid under ytan och lurar. Riktigt bra känns det aldrig! Men ganska bra ibland. Jag kanske måste nöja mig med att mitt liv är ”ganska bra ibland” just nu.

Idag är det fredag. Den här veckan har varit en bra vecka. C, som vill visa att hen ska behålla platsen på ”hemmasittarskolan” (sorgligt att hen känner att hen måste upp till bevis!) har varit i skolan måndag-torsdag. I morse vaknade C med noll energi och sa att hen känner sig väldigt stolt och nöjd med sin vecka men måste vara hemma idag. Jag sa att jag förstår det och sa till C att hen har varit helt fantastisk den här veckan. Hoppas bara att hemmasittarläraren håller med! Han vill hela tiden pressa på C och hade redan igår pratat med C om att öka på timmarna nästa vecka. Varför? undrar jag! Kan vi inte låta C känna att hen lyckas nu ett tag och inte öka kraven direkt nu igen. Det är så tydligt att läraren fortfarande inte riktigt förstår att Cs vilja finns, men inte alltid orken och förmågan.

C och jag har kopplat av i soffan och tittat på film nu på förmiddagen. Jag vill att C ska ta helg nu och känna att hen har gjort ett toppenjobb den här veckan!

11-åringen var hemma i måndags efter vår intensiva helg. Hen har varit i skolan resten av veckan. I morse var en tuff morgon även för 11-åringen men det gick tillslut.

Igår var jag och maken på en jättebra föreläsning med många tankeställare – ”Stress och ett utmanande föräldraskap” (föreläsare Bella Stensnäs, leg. psykolog). Jag ska sammanställa lite och sen skriva ett inlägg om det så ni får ta del av den. Jag tror att ni som läser min blogg också skulle behöva en sådan föreläsning. Bara en vild gissning 😉 Kanske var någon av er där…? 🙂

20160413_163349-1.jpg

Nu är det helg efter en, i mina mått mätt, riktigt bra vecka.
Framtiden vet jag ingenting om. Jag måste lära mig att ta en dag i taget. Inte vänta på något annat.
LEVA NU! Och se det som är bra!

16 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Tiden går!

Tiden går! Nu under våren har alla mina fina barn hunnit fylla år. C har fyllt 14 år. 10-åringen är nu en 11-åring och 6-åringen är en 7-åring.

Förra levnadsåret för mina barn var inte ett bra år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att deras 14:e, 11:e respektive 7:e år blir bättre.

C är en fantastisk person som har mycket resurser i sig. Om hen orkar och lägger fokus på bra saker kommer hen att kunna gå hur långt som helst. Just nu behöver C mycket hjälp och stöd. C har inte riktigt koll på sina förmågor och sina begränsningar. Vi måste hjälpa C klara vardagen. Hen är inte alls självgående när det gäller den biten. C behöver känna att hen kan och att hen är bra som hen är. Självkänslan dalade rejält efter kraschen i skolan. C har en del ångestproblematik kopplad till framförallt skolan.

C behöver mycket hjälp just nu med sina tankar, känslor och ork.

C behöver mycket hjälp just nu med sina tankar, känslor och ork.

11-åringen behöver mycket uppmärksamhet och pepp just nu. Hen är trött och vi måste hjälpa till med att få skolan att förstå att hen behöver ta det lite lugnare ett tag. Energin finns inte riktigt där. Om vi stöttar och hjälper 11-åringen kommer hen att börja må bra igen och kan vara i skolan med sina vänner. 11-åringen vill bli hämtad tidigt från fritids just nu. 11-åringen är känslig för tonfall och humör. Vi måste tänka på sådant i närheten av hen.

11-åringen behöver vila och samla krafter. Hen vill bli sedd, både hemma och i skolan, och inte behöva anpassa sig hela tiden.

11-åringen behöver vila och samla krafter. Hen vill bli sedd, både hemma och i skolan, och inte behöva anpassa sig hela tiden.

7-åringen är ett aktivt intensivt energiknippe. Hen behöver sysselsättning hela tiden. Aldrig en lugn stund. Det byggs kojor och hinderbanor i hela huset och hen vill stanna sent på fritids och leka av sig. Det pysslas, ritas, byggs… Hen sjunger/pratar/låter… Vi föräldrar måste stimulera vår 7-åring och försöka ha tålamod med hen så att hen behåller sin härliga glädje och energi. 7-åringen är nästan alltid glad men otroligt envis och det kan bli stora konflikter när hen inte får som hen vill.

7-åringen behöver aktiveras och sysselsättas!

7-åringen behöver aktiveras och sysselsättas!

Alla mina barn är fantastiska och perfekta precis som de är. Och de är OLIKA. Trots att de bor i samma hus och samma miljö, har samma föräldrar och samma uppfostran –  så är de olika.

Jag kan inte behandla dem lika för de behöver olika saker. De är som olika blommor. En blomma behöver mer vatten, en annan lite mindre. En blomma vill vara i solen, en annan i skuggan… En blomma finns det massvis av, en annan finns det färre av…

Nu hoppas jag att mina små blommor ska få frodas och få den näring de behöver och må bra detta levnadsår! ❤

3 kommentarer

Filed under förälder, Syskon, Vardag

När viljan finns men förmågan saknas…

Alla barn måste få växa i sin egen takt och få rätt förutsättningar för att lyckas!

Alla barn måste få växa i sin egen takt och få rätt förutsättningar för att lyckas!

Något som har varit svårt att förstå (och är fortfarande svårt ibland) är när Cs vilja finns men inte förmågan. Använder jag ordet ”saknad förmåga” så förstår jag! Jag har dock länge envisats med att tro att C kan om hen vill. Men det är tvärtom – OM C KAN SÅ VILL HEN!

Tänk dig själv att det högsta du någonsin har hoppat i höjd är 140 cm. Plötsligt sätts ribban på 200  cm med krav på att du ska hoppa över. Hur mycket du än försöker så kommer du inte att kunna detta. Du kommer inte att kunna det trots att du verkligen VILL. Det är inte viljan som är problemet. Problemet är att du inte har förmågan. Om ribban sänks igen och du får träna successivt så kanske du lyckas tillslut. Men väldigt få personer hoppar över 200 cm (om de inte är höjdhoppsproffs).

Vissa envisas med att fortfarande tro att C inte vill gå till skolan och klara av de mål vi sätter upp. Det är så fel! C vill VERKLIGEN klara skolan precis som alla andra. På kvällarna brukar C peppa sig själv och säga ”Imorgon ska jag gå! Jag fixar det!”.
Sen kommer morgonen och ibland går det riktigt bra. Andra dagar låser sig C och får ångest. Hen vill inte misslyckas och när det blir så känner sig C dålig och värdelös.

Vi måste låta C träna förmågan i sin egen takt. C kanske aldrig klarar en hel skoldag eller en hel skolvecka. Det får tiden utvisa…

Alla människor är lika unika eller lika olika. Det finns inte en sport som passar alla och det finns inte en skolform som passar alla. Så länge samhället fortsätter försöka pressa in fyrkantiga barn i runda former, eller tvärtom, så kommer barn fortsätta att krascha och hamna utanför. Fler barn kommer att ha en icke fungerande skolgång. Fler barn kommer att missa chanserna till en bra utbildning och framtid. Det finns ju en småbarnsleksak där man ska stoppa in figurer i rätt hål. Figuren slinker bara ner i rätt hål. Det går inte att stoppa ner den i fel hål. Om man försöker så kanske färgen skavs bort lite om leksaken är gjord av trä. Vad händer om vi försöker pressa ner våra barn i fel hål? De blir skadade i själen. Skolans hål behöver vara flexibelt så att alla kan slinka igenom och passa in efter sina alldeles egna unika förutsättningar.

En försvarsmekanism hos ett barn som har svårt med skolan kan ju vara ”Jag bryr mig inte! Jag skiter i skolan! Jag skiter i min framtid!”. Men det är klart de inte gör! De säger ju bara så för att de vet att de kommer att misslyckas. Det är ett skydd de bygger upp. Så sorgligt… Vi föräldrar och pedagogerna på skolorna måste hjälpa barnen lyckas genom att anpassa.

Nu måste skolan börja se till individen! Barn vill om de kan! Hjälp barnen kunna!
Det är inte viljan som saknas – det är förmågan!

20 kommentarer

Filed under Anpassningar, Ångest, Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Skola, Stress

Mycket på en gång

Våren är här!

Våren är här!

Min C går ju just nu på en ”hemmasittarskola” där de har elever med problematisk skolfrånvaro från hela kommunen (barn både med och utan diagnoser, ca 8 elever). C tillhör en annan högstadieskola som jag kallar för hemskolan. C började där i höstas i åk 7 men har knappt satt sin fot där. Hen var där några lektioner i augusti.

Hemmasittarskolan finansieras av kommunen så Cs högstadieskola har fått Cs skolpeng trots att C inte har varit där. Lärarna har inte behövt bedöma C, de har inte lagt energi alls på C, inga samtal osv…

C har nu ett rejält bakslag på hemmasittarskolan. Förra veckan hade hemmasittarläraren möte med rektorn (ny rektor efter sportlovet och inte alls insatt i vår situation) på Cs hemskola för att be om mer hjälp åt C. Då sade rektorn ”Vi kan inte hjälpa C om hen inte är här! Om hen har så stor frånvaro gör vi en orosanmälan till Socialtjänsten!”.

Hemmasittarläraren försökte avstyra det då vi gick den svängen i höstas utan resultat.
Har inte skolan någon skyldighet alls att hjälpa eleven TILL skolan??? Bygga upp en relation i hemmet? Jag blir tokig!!!

Jag ringde LSS förra veckan och de sa att de bara hjälper barn på fritiden och inte med skolan.
Vad 17 ska man göra??? MOMENT 22!

Hemmasittarläraren sa att det kanske är bättre om C blir av med sin plats på hemmasittarskolan (det är kö dit) för då måste hemskolan kliva in och ta sitt ansvar. Jag är rädd för att C ska krascha helt då igen och känna sig misslyckad. Jämfört med förra året har C gjort framsteg.

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Då sa hemmasittarläraren att det nog är bättre att ta en krasch nu och sen förhoppningsvis få mer stöd, än att ta en krasch sen när C märker att alla kompisar går ut 9:an och C inte har kommit någonstans i livet. Jag vet inte….
Jag vill så gärna hjälpa mitt barn!

Helgen har varit VÄLDIG intensiv. I fredags hade vi övernattningsgäster. Det var min kusin med familj som kom på besök. Även min syster med familj kom och åt middag med oss. Det var jättetrevligt! C satt med vid middagen och umgicks och var social. C satt även med vid lördagens frukost. Min kusin sa att det inte märks någonting av Cs diagnos och inre kaos. Jag håller med! Det gör inte det. C håller ihop men det tar på krafterna. I lördags skulle vi på middag hos vår ”vän-familj”. Den familjen har barn i samma åldrar och samma kön så det är perfekt. C är trygg med dem och har sovit hos dem flera gånger. Men i lördags när vi skulle dit fick C panik. Hen lade sig på golvet och skakade. Sa att hen inte orkade. Maken och syskonen gick (det är en kvarts promenad dit). Jag stannade med C. Jag hade faktiskt räknat med en krasch.

C tog en kudde och tryckte den över ansiktet och sa ”Mamma kan du trycka så att jag slutar andas! Mitt liv suger! Jag klarar ingenting! Jag vill gå dit men jag kan bara inte!”. Jag lugnade och klappade C och berättade för C att jag redan hade ringt till Cs kompis tidigare på dagen och sagt att det hade varit ett intensivt dygn med gäster och att C troligtvis inte skulle orka komma. Kompisen förstod och sa att de kunde spela och prata via SKYPE som vanligt istället.

Jag sa till C att hen måste lära sig sina begränsningar och inte vara så hård mot sig själv. Att det inte är konstigt att C inte orkar efter ett så intensivt dygn med gäster och socialt umgänge och mindre sömn.

C lugnade ner sig. Jag gjorde iordning en skål med chips och blandade lättdryck till C. Sen fixade jag en tallrik med mat som hen kunde ställa i mikron sen. Vi ringde upp kompisen och de började spela och prata på SKYPE. Jag lämnade en lugn C vid datorn.

Vi hade en trevlig kväll hos våra vänner och C var också nöjd! För några år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig att vi skulle ha ett sådant här liv. Men så är det och det är bara att acceptera och anpassa så att det fungerar!

C frågade mig igår hur hemmasittarlärarens möte med rektorn hade gått. Jag berättade att vi inte är så säkra på om hemmasittarskolan är rätt plats för C. Att hen kanske behöver mer hjälp än de kan erbjuda.
Då sa C  ”Jag SKA gå där! Jag ska gå varje dag den här veckan! Ni ska få se att jag kan!”.

I morse kom C iväg utan problem och ska vara där i två timmar. Jag är fortfarande chockad! Jag är också rädd för att C kommer att fixa den här veckan och sen falla hårt, för jag tror att det blir för mycket. Vi får se… C måste lära känna sig själv och sina begränsningar.

Min 10-åring, som var glad i slutet av förra veckan, hade en ny krasch i morse och är hemma. Hen säger att hen mår dåligt. Jag vet inte vad jag ska tro…

Den här veckan har vi många möten inbokade. Vi ska till BUP på läkarbesök med 10-åringen, vi ska till BUP och träffa en arbetsterapeut och få tips och råd till C, vi ska på elevhälsovårdsmöte för 10-åringen och vi ska på en föreläsning som heter ”Stress i ett utmanande föräldraskap”. Passande va? 😉

Det är lite mycket på en gång…
Jag försöker hitta kraft i att våren är här! Och så fortsätter jag gå på min mirakelkur KÄRLEK!
20160410_100328-1.jpg       20160410_104634-1.jpg

6 kommentarer

Filed under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag