Kategoriarkiv: Hemmasittare

Förmågan att studsa tillbaka till samma plats

Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.

Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.

Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.

Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.

Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.

Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.

Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.

Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.

Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.

Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.

Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.

När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.

Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.

Det vi vattnar växer!
Inte metoder som får barn att växa!
Läs mer
Annons

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Älskade barn! Flyg!

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare

Kunde skolan ha gjort något för att förhindra skolfrånvaron?

Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”

När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.

Emils väg men vägen tog flera år.

När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin aspergerdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.

Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.

Calles väg.

Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)

Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil?
Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil.
Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil.
Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.

Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Gästinlägg: En 17-årig före detta hemmasittares resa tillbaka till skolan och hans lärdomar längs vägen

Min 17-åring har tidigare skrivit dessa tre blogginlägg:

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare

Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.

”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio. 

Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.

När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma. 

Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen  hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.

Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara. 

Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra. 

Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.

Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall. 

Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning. 

Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är:
Lär känna dig själv

Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge?
Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.

Var inte för hård mot dig själv

Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.

Du har tid

När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. 

    – Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.

    – Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. 

    – Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son.
    – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.

Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. 

Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.  

Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd. 

Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.

Ge inte upp!”

6 kommentarer

Under Gästinlägg, Hemmasittare, Skola

Misstron mot NPF-föräldrar

Jag har gjort en högst ovetenskaplig undersökning på Instagram. Jag var nyfiken på hur det ser ut med orosanmälningar av NPF-föräldrars barn till socialtjänsten. Min upplevelse är nämligen att NPF-föräldrar är överrepresenterade i att bli anmälda till socialtjänsten.  Anmälningar kan handla om att våra barn har hög skolfrånvaro men det kan också handla om att våra barn har svårigheter och beteenden som ingår i deras diagnoser men trots detta blir vårdnadshavare ifrågasatta och föräldraförmågan ska utredas.

Vi har tre barn med NPF varav två även har/har haft hög skolfrånvaro. Vi har blivit orosanmälda 8-9 gånger (jag har tappat räkningen!) och anmälningarna har varit baserade på skolfrånvaro. Ingen annan oro har funnits enligt skolan. Vi blev anmälda ungefär en gång/termin i flera år och anmälningarna kom precis innan jullovet och precis innan sommarlovet så att vi inte ens kunde vila på loven. Vi har blivit utredda ett par gånger och resten av anmälningarna har lagts ner. Socialtjänsten har sagt att vi är samspelta och resursstarka föräldrar men skolan har fortsatt att anmäla istället för att felsöka i skolan.

Min fråga på Instagram var:
Har du blivit orosanmäld till socialtjänsten?
Totalt 455 föräldrar svarade på min fråga.

Resultat:
”Ja, pga. att mitt barn har hög skolfrånvaro.”
180 valde detta alternativ. 40%

”Ja, av annan anledning än skolfrånvaro.”
102 valde detta alternativ. 22%

”Nej.”
173 valde detta alternativ. 38%

Min fråga på Instagram ställd den 22 maj 2022.

Med andra ord har 62% av dessa 455 NPF-föräldrar blivit anmälda till socialtjänsten.
40% (180 föräldrar) blev anmälda pga. barnens skolfrånvaro.
Bara en sådan sak – 40% HAR barn med hög skolfrånvaro. Barnen har NPF-diagnoser. Varför fungerar inte skolan? Bristande stöd och anpassningar i skolan är en vanlig orsak men skulden läggs på föräldrarna istället för att förebygga och sätta in åtgärder i skolan.

Någon kommenterade att de hade önskat att man kunde pricka i flera svarsalternativ för de hade blivit anmälda flera gånger av olika anledningar. En annan skrev att hen hade önskat svarsalternativet ”Vi anmälde oss själva eftersom skolan inte agerade”.

Många kommenterade att deras barn hade skolfrånvaro pga. bristande stöd men att de som föräldrar fick skulden. Flera skrev att socialtjänsten bara lade ner anmälan eftersom det var tydligt att problemen inte fanns i hemmet. Någon skrev att anmälan var bra för att de har fått stöd och hjälp.

Vad vill jag belysa med denna lilla undersökning och detta blogginlägg? Jo jag vill visa på att vi är oerhört många som har barn med NPF som inte klarar av skolan. Det kan knappast vara vårt fel. Som jag har skrivit tidigare kom mina killars frånvaro först i mellanstadiet och det berodde inte på att vi ändrade något hemma eller plötsligt tyckte att skolan var oviktig. Jag vill också belysa att vi ofta blir ifrågasatta och misstrodda för att vi gör lite annorlunda i vårt föräldraskap. Vi gör det för att våra barn har utmaningar som kräver att vi anpassar och gör lite annat än att följa ”standardmallen för ”normala” barn”.

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen:
Önskemål till skolor:

  • Anmäl inte i ”onödan”. Om bra dialog finns med föräldrarna och ingen oro för hemförhållanden finns, anmäl inte då om det inte finns stöd som familjen vill söka. Gör istället en kartläggning i skolan och gör anpassningar.
  • Anmäl inte precis innan jullov eller sommarlov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Vi har blivit anmälda av ”välvilja” många gånger. Den där så kallade ”välviljan” tar mycket energi från oss och på lov behöver vi vila för att sedan orka stötta våra barn igen.

Önskemål till socialtjänsten:

  • Var tydliga gentemot skolor vad som gäller vid anmälan vid hög skolfrånvaro. Ska skolor anmäla vid skolfrånvaro trots att ingen oro för hemförhållanden finns? Var tydliga och informera om hur ni tänker kring detta.
  • Inrätta något som heter ”Ansökan om stöd”. Det blir väldigt fel när det bara finns ”orosanmälan.”
  • Ha handläggare och utredare som är utbildade/kompetenta kring NPF. Om vi blir utredda av personer som har noll förståelse för NPF kan vi hamna i ett väldigt utsatt läge när vi försöker förklara/försvara vårt annorlunda och utmanande föräldraskap.

Jag är själv pedagog och vi har inte ett lätt uppdrag. Jag känner mig ofta otillräcklig. Det behövs mer kompetens om NPF och mer resurser till skolor. Vi gör vårt bästa. Ökad samsyn mellan hemmet och skolan är jätteviktigt för att gynna eleverna.

Ännu en gång med hopp om en förändrad syn på NPF och de utmaningar det innebär att vara NPF-förälder.

❤ /Supermamsen, pedagog och NPF-förälder

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Socialtjänsten

Jag trodde samhället hade kommit längre…

Idag lade jag upp ett inlägg på Instagram om att vi bara har en möteskallelse för våra barn på kylskåpet just nu. Detta är ganska fantastiskt med tanke på hur vårt liv såg ut förr. Ett år hade vi 50 möten för våra barn och året efter det hade vi 70 möten.

Jag har fått en del meddelanden efter dagens inlägg på Instagram. Vårdnadshavare har beskrivit kampen för sina barn. Samma kamp som vi hade i så många år. Press om skolplikt och skuldbeläggande av vårdnadshavare. För visst måste det ändå vara vårdnadshavarna som är slappa och inte får iväg sina barn till skolan? Visst tar vårdnadshavarna inte skolplikten på allvar? Problemet måste finnas i hemmet.
Idag har till och med Lidköpingsnytt en artikel om detta:
– Vi tror att det ofta handlar om problem i hemmen som gör att elever uteblir, säger Mario Melani, ordförande i Barn- och skolnämnden som vid möte idag diskuterade skolk tillsammans med företrädare för Barn- och elevhälsan. (Källa: https://www.lidkopingsnytt.nu/2022/04/05/skolk-ett-vaxande-problem-i-lidkoping/ )

Har vi inte kommit längre än så? Jag skrev ett inlägg på min blogg i maj 2019 (för snart tre år sedan) om en artikel som Expressen hade publicerat angående skuldbeläggande av föräldrar.

En vårdnadshavare skrev till mig idag att det finns hot om familjehemsplacering om inte barnet går till skolan. Barnet har ångest AV SKOLAN. Inte av hemmet. Hur ska då en placering lösa problemet? Just oron för att socialtjänsten ska ta våra barn har även funnits närvarande för oss efter ett otal orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaro.

Jag känner mig otroligt ledsen och besviken. Jag trodde ändå att vi hade kommit längre än så här. Det är just att felsöka i hemmet som gör att rätt hjälp inte sätts in för dessa barn och familjer. Felsökning måste göras i skolan och stöd måste sättas in DÄR. Jag är medveten om att det finns vårdnadshavare som brister men när det gäller hemmasittande (eller hemmakämpande som jag föredrar) ska man inte jämföra det med skolk. Våra barn vill gå till skolan men kan inte. Vi vårdnadshavare gör allt för att stötta våra barn. Min Emil skrev detta gästinlägg på min blogg för nästan exakt ett år sedan. Här är inledningen på det blogginlägget:
”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.”

Jag är väldigt stolt över mina barn. De ”valde” att vara hemma från skolan för att skydda sig själva när ingen annan (inte ens vi föräldrar) lyssnade eller förstod deras mående.

Jag hoppas innerligt att förståelsen ökar. Jag trodde att samhället hade kommit längre än så här…

Från artikeln om oss i Mama.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Att försöka leva i nuet

Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.

Illustration från min bok.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.

Illustration från min bok.

Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen.
Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022

Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏

Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:

Emils inlägg om skolans stöd

Vägen tillbaka till skolan

Faran med okunskap

Om elevsyn

Goda exempel och framgångsfaktorer

Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.

Mitt Instagramkonto.

Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
Gott slut och gott nytt år! ❤

2 kommentarer

Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Skör

När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.­­

Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.

Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.

Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare