Kategoriarkiv: Hemmasittare

januari 24, 2020 · 18:59

Om kamp, glädje och besvikelse

Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).

En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.

Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.

I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?

Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.

Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , ,

januari 20, 2020 · 21:34

Orsak – verkan

Jag sitter här i soffan på kvällskvisten och funderar över orsak – verkan. Vad gör så att det blir som det blir?

Till exempel har jag funderat mycket på varför även Emil blev hemmasittare. Blev han det för att Calle redan hade varit det i ett par år eller blev han det på grund av sin egen diagnos och utmattning? Säkert spelar allt in.

Emils skola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten precis innan jul och snart blir det utredning. Frågeställningen är: Finns det någon passande insats som socialtjänsten kan erbjuda Emil eller hans föräldrar? Min erfarenhet från tidigare anmälningar och utredningar kring Calle är att det inte gör det. Vi får väl se…

Vi har en plan med skolan för Emil. Innan jul var det att ta sig till skolparkeringen och hem igen. Nu sedan förra veckan ska Emil ha en lektion/dag i skolan med en specialpedagog. Förra veckan klarade Emil två dagar av fem. Idag kom han också iväg.

Jag pratade med socialtjänsten i förra veckan och kvinnan sa ”Att bli anmäld och utredd kan leda till mer skolnärvaro då barnen skärper sig och tvingar sig iväg”.

Då undrar jag – är det bra om utmattade barn tvingar sig iväg för att en orosanmälan pressar och oroar dem? Emil sa ”Mamma, vi hade ju en plan med skolan som jag skulle följa… Varför anmälde dom oss? Jag blir jättestressad nu. Det här kommer bara ta min energi!”

Emil är ett barn som behöver stoppas. Inte pressas. Han är högpresterande. Han vill vara och göra som alla andra. I årskurs 7 gick han heltid fram till höstlovet och sen kraschade han. Han vägrade anpassat schema. I årskurs 6 blev han utmattad och var hemma drygt en termin. Ändå ville han gå heltid sen i 7:an.

Vi följde planen vi hade med skolan så gott det gick redan innan orosanmälan. Det går lite upp och ner men Emil vill gå till skolan och gör sitt bästa varje dag. Jag hoppas att han fortsätter lägga ribban på den nivå han klarar och inte känner sig tvingad och stressad på grund av socialtjänsten. Så blev det för Calle och han blev väldigt bränd då.

Orosanmälan – hjälp eller stjälp?

Kommentarer inaktiverade för Orsak – verkan

Under Diagnos, Hemmasittare, Socialtjänsten

Taggat som , , , , , , ,

januari 8, 2020 · 22:51

Logistik

Bilden är från Messenger.

Ibland när jag tänker på hur vi har det blir jag förundrad, eller kanske mer förskräckt, över hur mycket vårt liv handlar om logistik. Som i morse till exempel. Skolstart för Linnéa och Emil. Calle börjar på fredag. Maken åkte tidigt då han har mycket på jobbet efter långledigt.

Väckarklockan ringde kl. 06:50. Jag gick upp och väckte Linnéa. Hon gick och satte sig i soffan. Jag började väcka Emil. Jag skriver började för han är inte den man bara väcker och så går han upp. Emil kom upp till slut vilket är riktigt bra!

Linnéa åt lite frukost och faktiskt fick även Emil i sig frukost. Jag gjorde microscones till honom och det fungerar i alla fall vissa morgnar. Jag gav också Calle frukost på sängen innan vi åkte hemifrån. Jag vet att om han inte äter något på morgonen så äter han oftast ingenting förrän vi kommer hem igen efter kl. 16.

Idag var i våra mått mätt en lugn morgon. Linnéa har sovmorgon så vi kunde åka hemifrån först kl. 8:20. Emil var med i bilen. Han har ingen skola den här veckan men målet är att han ska ta sig till skolans parkering (promenad eller åka bil). Vi släppte av Linnéa och åkte sen vidare till Emils skola. Vi åkte sakta förbi parkeringen och sen hem igen. Efter att ha släppt av Emil hemma åkte jag till jobbet och jobbade mina 75%.

På min rast ringde jag, som vanligt, hem till Emil och Calle för att försöka peppa dem att äta något. Det finns alltid mat hemma men oftast har ingen av dem en motor att göra något själva.

På fredag börjar även Calle skolan och då måste jag klämma in skjuts av honom till hans skola också på morgonen. Trots att mina killar är 17 och 14 år är ingen av dem självgående. De behöver stöd med alla moment i att ta sig iväg; väckning, frukost, skjuts.

Maken kan lämna Linnéa de morgnar hon är så pass glad och pigg att hon kan tänka sig att promenera till skolan. Nu i vintermörkret är det inte ofta. På vår/sommar/tidig höst har Linnéa cyklat själv sedan i maj vilket har varit jätteskönt.

Om Linnéa inte vill promenera måste jag klämma in lämningar av alla tre barnen. Vissa dagar kan det innebära att åka fram och tillbaka ett par gånger innan jag kan åka till mitt eget jobb (jag börjar ca. kl. 9). Vi har ”bara” en bil och maken åker buss till sitt jobb. Ibland kan jag komma på att jag nästan glömmer att äta frukost själv.

Nu har vi ett problem framför oss. Vår bil blev parkeringsskadad för ett tag sedan och om några veckor måste den in på lagning i en vecka. Hur ska vi klara oss utan bilen? Vi håller på och undersöker om vi kan få en ersättningsbil av vårt försäkringsbolag. Hoppas det! Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få iväg barnen till sina skolor utan bil. Jag önskar att jag kunde vara mer miljövänlig men det går tyvärr inte om våra barn ska ha en skolgång.

Vanligtvis brukar jag nästan alltid promenera till och från jobbet, ca. 30 minuter enkel väg. Jag älskar att promenera och lyssna på ljudbok. Det är min tid. Nu när barnen behöver så mycket stöd har jag varit tvungen att skippa mina sköna promenader.

Utöver den, för oss, vanliga vardagen måste vi också klämma in en massa möten. Nu de två närmsta veckorna har vi fem inbokade möten. Det är möten med BUP för två av våra barn och möten med barnens skolor. Dessutom kommer det att bli en massa nya möten med socialtjänsten framöver. Att få till alla möten och samtidigt sköta ett jobb är inte lätt.

Jag är så van vid det här livet. Vi har haft det så här i fem år nu. När jag berättar om det för någon kan de se helt chockade ut. ”Hur orkar ni???” är en vanlig fråga vi får. Vi orkar för att vi inte har något val. Vi orkar för att vi älskar våra barn och vill stötta dem. Vi måste orka.

Jag skrev ett inlägg den 3 mars 2016. Då hoppades jag på ett ”slutdatum” på det ”jobbiga” den 23 maj 2017. Så blev det inte och vi är fortfarande inte i närheten av ett slutdatum…

Bilden är från Messenger.

8 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

januari 4, 2020 · 18:19

Jag kan! Inte…

När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”

Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”

Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.

I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.

Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.

Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.

Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.

Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.

Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.

Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…

 

 

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

december 18, 2019 · 20:57

Rundgång

Flera gånger genom åren har vi hamnat i moment 22 och återvändsgränder. Detta är oerhört frustrerande när man som förälder söker stöd åt sina barn.

Vi sökte en kvalificerad kontaktperson via socialtjänsten till Calle för några år sedan. Han var enligt socialtjänsten inte aktuell för det då han inte höll på med droger eller kriminalitet. Förebygga kanske? Jag ville nästan be Calle snatta för att vi skulle få hjälp.

Vi försökte också få hjälp via mellanvården till Calle. BUP skickade en remiss. Det gick inte heller för Calle var ju inte suicidal eller hade självskadebeteende. Calle kom ju faktiskt fortfarande utanför huset ibland. Förebygga kanske…?

Nu har vi fått höra att ”vårt” BUP ska börja mer med hembesök. Vi frågade om detta till Emil. Då fick vi svaret att han har varit hemma så länge så det är inte aktuellt i hans fall. Deras hemmainsats gäller mer på en akutnivå…

Det känns som att först är det inte tillräckligt akut och sen har det gått för långt. När kan man egentligen få hjälp?
Att vi ville få hjälp av en psykolog i hemmet har jag skrivit om tidigare. Den hjälpen har inte funnits. Med andra ord ska hemmasittare ta sig till psykolog utanför hemmet för att få hjälp med att ta sig hemifrån. Hur fel är inte det?

Jag önskar mig EN sak i julklapp. Det är en ökad förståelse för elever med hög problematisk skolfrånvaro och att det ska finnas adekvat hjälp för dem och mer förebyggande arbete, både i skolan och i vården.

Jag hoppas innerligt att min bok som kommer i januari (på Kikkuli förlag) kan bidra till en ökad förståelse för vår situation. Boken är min berättelse om livet som förälder till tre barn med NPF-diagnoser varav två även har hög skolfrånvaro. Jag skriver också ur mitt pedagogperspektiv. Min förhoppning är att boken ska bidra till ökad samsyn mellan skolan och hemmet, ge igenkänning till dem som är i samma situation som jag, och förhoppningsvis bidra till lite nya tankar och idéer.  Boken är skriven ur mitt perspektiv och är inte akademisk. 

Håll utkik i januari! 🙂

 

4 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , ,

december 17, 2019 · 17:36

Sjuk eller inte?

Eftersom två av mina tre barn har hög problematisk skolfrånvaro känns det som om jag helt har tappat förmågan att bedöma om de är sjuka eller inte. Idag är Linnéa hemma. Hon klagade på både halsont och magont i morse. Jag kände mig skeptisk ”Är du verkligen så sjuk att du måste vara hemma? Du kan prova att gå och ringa mig om du mår sämre!” Linnéa började gråta ”Mamma, jag mår inte bra…”

Jag sjukanmälde Linnéa och ringde till jobbet och sa att jag skulle vara hemma idag. Linnéa har varit lugn idag. Hon har mest suttit i soffan och ritat och/eller tittat på Youtube. Hon har lite förhöjd temperatur också. Det märks att hon är hängig. Jag har passat på att mysa med Linnéa och att julfixa lite i huset.

Jag får nästan panik när något av mina barn vill/behöver vara hemma. Det är på ett sätt skönt när de faktiskt är sjuka (inte bara av utmattning och ångest som om inte det borde räcka!) utan riktigt hesa, febriga, snoriga, magsjuka… Då känns det lättast att låta dem vara hemma.

Det här lite vaga som idag, magont och halsont, är så svårbedömt. Linnéa har ingen hemmasittarproblematik (peppar peppar) men hon behöver en vilodag då och då för att orka med skolan. Ibland undrar jag om ”halsont” och ”magont” egentligen står för ”Jag behöver vila!” Vi vill göra rätt nu, inte föra Linnéa mot en krasch. Båda killarna kraschade just i mellanstadiet så det är lätt att känna oro.

För Calle har den här hösten varit den bästa på länge, även om han har kroknat lite mer nu mot slutet av terminen. Han har i alla fall hela tiden studsat tillbaka någon dag här och där.

För Emil har det varit en tuff höst. Han orkar nästan ingenting. Vi har återigen tagit prover för att utesluta något fysiskt. Han har ju ADD med autistiska drag och vi funderar på att göra en autismutredning.

Linnéa har en lärare som är guld värd. Linnéa går i årskurs 4 och når målen i alla ämnen. Hoppas att hon fortsätter att orka!

Snart kommer i alla fall ett efterlängtat jullov. Det är regnigt och grått men vi har julgran och mys inne.

4 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , ,

december 3, 2019 · 18:07

Orosanmälan eller ansökan om stöd?

När det gäller Calle har vi fått 7, 8, 9… (tappat räkningen) orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaron. Ungefär en gång i slutet av varje termin i fem år. Ingen oro för hemförhållanden har funnits en enda gång! Det är endast skolfrånvaron som anmälan har baserats på. Vi har blivit utredda och ”godkända” ett par gånger och inget passande stöd har funnits.

Nu har ännu en orosanmälan gjorts med vår vetskap. Denna gång gäller det Emil och orsaken är hans skolfrånvaro. Skolan pratade med oss i förväg om anmälan och att de gör det för att hjälpa oss. De vet att vi är bra föräldrar säger dom och vi har ett bra samarbete med skolan.

Vi vet redan nu att socialtjänsten inte har några passande insatser, tyvärr. Men skolan säger ”Med den höga frånvaron Emil har så skulle det se konstigt ut om vi inte gjorde en anmälan.” Se konstigt ut? För vem/vilka? Jo, tydligen för kommunen.

När det gäller Calle sa socialtjänsten bara ”Ni är samspelta och resursstarka föräldrar. Det är skolan som måste anpassa!” efter utredningen.

En liten fundering jag har… Ordet ”orosanmälan” är oerhört laddat. Som förälder känner man sig misstrodd och ifrågasatt. Även om skolan säger att de anmäler på grund av frånvaron blir ändå känslan att skolan inte tror på oss.

Jag tycker att det borde finnas ”orosanmälan” när det faktiskt finns en oro för hur barnet har det i hemmet eller om det är kriminalitet och droger inblandat. Sen borde det finnas ”ansökan om stöd” vilket jag tycker kan användas i fall liknande vårt. Då skulle det kännas bättre. En ansökan är något helt annat än en anmälan.

Det ska bli spännande (och lite jobbigt såklart!) att se vad ännu ett möte med socialtjänsten leder till.

9 kommentarer

Under Hemmasittare, Socialtjänsten

Taggat som , , , , , , , , ,

oktober 15, 2019 · 22:34

”Du kommer att studsa tillbaka!”

I onsdags och torsdags förra veckan var Calle hemma från skolan. Dessa dagar var de första frånvarodagarna på hela terminen.

På onsdagen hade Calle huvudvärk och var väldigt trött. Det märktes att han var ur gängorna och jag sa att han kunde ta en vilodag.

På torsdagen var tanken att han skulle gå. Han hade inte huvudvärk längre. När jag väckte honom skruvade han på sig i sängen och sa ”Det känns inte bra idag! Det går bara inte!”

Då frös mitt hjärta till is kändes det som. Mina ben kändes svaga. Min andning kändes tung. Alla tankar och känslor kom över mig med full kraft som en stor tsunami. Alltför välbekanta känslor. HELVETE! Mattan rycks undan gång på gång.

”Hur menar du?” frågade jag och försökte hålla rösten lugn trots paniken inom mig. Inte igen!

”Det känns så där som det brukade innan. Som att det aldrig kommer att gå!”

”Jodå, du kan! Försök stå emot dom tankarna. Jag hjälper dig. Kom upp nu. Jag fixar frukost och sen kör jag dig!”

”Mamma, jag kan inte påverka dom tankarna. Det går bara inte!” Calle vände ryggen mot mig och drog upp täcket.

Jag stod där i hans rum och kände mig alldeles kall. Jag samlade mig och sa:

”Du har kört hårt i flera veckor nu. Jag förstår att du är trött. Klokt av dig att ta ett par vilodagar för att få ny kraft. Du kommer att studsa tillbaka!” Jag försökte låta övertygande och säker på min sak.

”Du kommer att studsa tillbaka” – ord som jag verkligen ville tro på! Historiskt sett har Calle haft svårt för att studsa tillbaka.

(Bilden är från Messenger)

Jag fixade frukost till Calle och sen åkte jag till jobbet med tårarna brännande under ögonlocken. Han måste studsa tillbaka! Han måste!

På fredagen studsade han tillbaka! Självklart med stöd och skjuts. Jag blev så oerhört lättad. Det kändes så viktigt att han klarade det. Han mår mycket bättre nuförtiden. Han är besviken på sig själv över att han inte är Mr. 100% längre men jag har sagt att det viktiga är att han tog sig tillbaka. Jag inser hur skört allting är, att vi inte kan ta något för givet. Den här veckan har han tagit sig iväg både måndag och tisdag. Idag var det premiär på praktikplatsen där han ska vara tre dagar i veckan resten av terminen.

(Bilden är från Messenger)

Emil verkar inte studsa tillbaka. Inte än i alla fall. Han har varit hemma i tre veckor nu. Han har mycket oro och ångest och är väldigt trött. Han har ett anpassat schema (1-2 lektioner/dag) och väldigt bra pedagoger samt kompisar som bryr sig. Trots detta så går det inte. Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

Idag fick jag med mig Emil ut på en promenad. När vi hade promenerat en kvart stannade han plötsligt och sa med panik i rösten ”Vad är klockan?”
”Den är 17:05!” svarade jag.
Emil såg lättad ut och sa ”Åh vad bra! Då är det inte en konstig tid att vara ute och gå för alla har ju slutat skolan.” Emil lägger oerhört mycket energi på att tänka på sådana saker. Han är rädd för att få frågor.

Jag hoppas att Emil kan studsa tillbaka snart. Just nu gläds jag åt Calles studs i alla fall och jag tänker att om han får bakslag igen så kan han studsa!

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

oktober 5, 2019 · 11:44

Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

När Calle (nu 17 år) var liten var han pigg, glad och nyfiken. Han hade ett stort självförtroende och tyckte oftast att han var bäst på allt.

När han skulle gå på skidskola tyckte han 3 år gammal att han kunde sluta efter första tillfället – ”Nu kan jag svänga och bromsa så jag behöver inte gå på skidskolan mer!”. Det var samma sak med skridskoskolan. ”Jag kan åka skridskor nu!”

Det var inga problem att få iväg Calle till skolan på den tiden. Han var morgonpigg och vaknade glad. Han trivdes i skolan och lekte på rasterna. Han hade dock redan då svårt att orka med aktiviteter och vänner på fritiden.

I mellanstadiet dalade Calles mående. Han blev tröttare och tröttare. Svårare och svårare att få iväg till skolan. Oro och ångest kom. Känslor som ”Jag kan ingenting!” och ”Jag orkar inte!” växte. Någon gång då, i 5:an-6:an, försvann vår Calle. Vår pigga glada kille. Han fick mer och mer ångest och låsningar som från början endast var kopplade till skolan men som sedan växte till att röra fler och fler saker. Det blev svårt att träffa vänner, svårt att åka till landet, svårt att gå på en släktmiddag…

Först nu, fem år senare, börjar den där pigga glada killen (snart mannen!) med glimten i ögonen komma tillbaka. Han har successivt genom åren börjat må bättre och bättre psykiskt. Träffa vänner har fungerat ett tag, även åka till landet. I somras åkte vi till och med på en solresa utan låsning! Däremot har skolan inte fungerat sedan kraschen ht- 14.

Mina barn hittar egna vägar ❤

Nu har vi däremot en ”Mr. 100%” i huset. Calle har högst närvaro av alla i den gruppen. Han kallar sig själv på skoj för ”Mr. 100%” och ögonen glittrar. Han pratar om kommande skolvecka som om det är en självklarhet att han kommer att gå dit. Han har under de senaste åren haft någon skoldag då och då men aldrig flera veckor i sträck som nu. Jag tror att hans skoldagar de senaste fem åren är max 30 dagar totalt. Nu går han till och med in i matsalen och äter skolmaten. Det har han inte gjort sedan i årskurs 4.

Snart ska hans praktikperiod dra igång och han säger att han är taggad. Han är TAGGAD! Det är helt fantastiskt!

Calle orkar/vill umgås mer och mer med familjen. Han väljer oftare att sitta och äta middag med oss istället för att sitta instängd ensam i sitt rum. Igår satt vi och spelade kort.

Jag har fått tillbaka mitt älskade barn! ❤

Samtidigt som jag är fylld av glädje över Calles just nu välmående så är jag orolig för Emil (14 år). Han är i en rejäl svacka. Ingen skola alls på två veckor. Han har ett anpassat schema och vi har bra dialog med skolan, men det hjälper inte. Vi får inte upp honom ur sängen. Han trivs egentligen i skolan och vill gå dit. Vi får bara inte till det. Han har nu testat Equasym i tre veckor men säger att han inte tänker ta dem mer. Att det är medicinens fel att han inte kommer iväg och att han har ännu sämre aptit än vanligt.

Jag försöker ha is i magen och tänka att det tog fem år för Calle och nu mår han bra. Emil måste också få tid på sig och inte stressas och pressas.

Det kommer att gå bra för mina barn på något sätt. Den traditionella vägen är inte deras väg. Med min och makens hjälp hittar de andra vägar.

12 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , ,

oktober 4, 2019 · 15:58

Föreläsningar

I onsdags föreläste jag för anhöriga på Anhörigcentrum i Sala. Eftersom det var min andra föreläsning någonsin var jag väldigt pirrig innan. Det kändes i alla fall som det gick bra och jag fick fin feedback. Flera som lyssnade kände igen sig i vår resa med Calle och även i Emils bristande ork. Det är så oerhört sorgligt att det är så och det borde inte behöva vara så!

Min förhoppning är att mina föreläsningar ska bidra med något som leder till att barn mår bättre.

Min föreläsning som är riktad till pedagoger syftar till att få pedagoger att se hur kraschen efter skolan kan ha med skolan att göra trots att allt utåt sett ”fungerar så bra i skolan”. Jag ger även en del pedagogiska tips. Min förhoppning är att pedagoger ska vilja vara detektiver.

Min föreläsning riktad till anhöriga hoppas jag ska ge känslan ”Jag är inte ensam!” och ”Jag är bra!”. Jag hoppas att den ger igenkänning och pepp.

Jag hoppas på fler bokningar framöver. Helst i Stockholmsområdet men en tågresa på runt en timme funkar också.

För bokningsförfrågan och prisuppgift maila till supermamsenblogg@gmail.com

Trevlig helg!

8 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, föreläsning, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , , , ,