Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Det är otroligt svårt att veta hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt när det gäller Calle som fyller 21 i vår. Jag har funderat på krav i perioder i många år. Jag vill självklart att mina barn ska bli självgående fungerande vuxna. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva och ett boende. Jag önskar att de ska kunna sköta ett jobb och hoppas att de hittar en partner som de trivs med. Min uppgift som förälder är att rusta dem för framtiden. Men hur?
Det känns som mina barn alltid är så sköra. Det blir liksom aldrig riktigt det där bra läget eller tillfället att börja ställa mer krav. Det är på något sätt alltid något annat som det är viktigare att lägga fokus på. Det är ofta skolan.
Just nu är det återigen Calle som har praktik/arbetsträning som blir huvudfokus. Han balanserar på en skör tråd och hamnar lätt hemma i långa perioder. Jag vill egentligen kräva att han ska laga mat en gång i veckan, städa sitt rum mer regelbundet (och utan att jag är med och pushar/stöttar) och att han i allmänhet hjälper till mer hemma. Jag vågar dock inte ställa dessa krav för jag vet hur dränerad han blir. Men när är det läge då? När ska han vänja sig vid allt han måste göra sen i framtiden? Dagen kommer att komma då vi inte finns här för att stötta.
Likaså tänker jag att Emil, som fyller 18 i vår och går första året på gymnasiet, borde söka ett sommarjobb. Han borde vänja sig vid att man minsann inte är ledig 10 veckor i sträck i verkligheten. Jag nämnde det lite i förbifarten häromdagen. Jag frågade bara om han hade kompisar som jobbade och om han hade tänkt något på att söka ett sommarjobb. Han lät inte helt entusiastisk. Jag är så otroligt glad att han fixar skolan nu efter att han var helt/delvis hemma från skolan åk. 5-8. Att då inte ”låta” honom ha ett rejält vilsamt sommarlov känns riskabelt.
Men hur länge ska jag känna att ställa krav är farligt? När är barnen redo? När är jag redo att ta risken? För det är så det känns. Att ställa krav är riskfyllt. För höga krav har historiskt sett lett till stress vilket kan leda till bakslag. Jag orkar inte med bakslag! Men gör jag mina barn en otjänst när jag skyddar dem och låter dem slippa vissa saker?
En annan fundering är om mina barn faktiskt kommer att klara sig utan stöd någon gång. Kommer de att behöva någon form av boendestöd? När vet jag om det finns det behovet eller inte? Kommer de att mogna och klara allt själva? Kommer de att orka mer? Kommer de själva att förstå behovet av eventuellt boendestöd och i så fall söka hjälpen? Jag vet inte…
Under tiden är maken och jag här och vi fixar och stöttar. Vi försöker peppa utan att pressa. Det är periodvis ganska slitsamt men på det stora hela är det otroligt mycket bättre nu än förr. Vi har tagit oss igenom många tuffa år. Vi mår bra även om vårt föräldraskap fortfarande är utmanande.
Mina killars mål har varit att få skolan att fungera men vägen dit har inte varit stress och press utan vila så att de har fått läka. Emil kom på fötter och skolan fungerar för honom nu. Calle tar en annan väg. Att ta igen missade skolår är inte ett alternativ för honom.
Vi tar en dag i taget och hoppas att vi gör ”rätt”. Vi gör i alla fall vårt bästa. Allihop!
I morse tittade jag på Nyhetsmorgon på TV4 vilket jag dagligen gör innan jobbet. Idag var det ett inslag om de långa köerna till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Vissa barn och ungdomar får vänta i flera år innan de får eventuell utredning och stöd. Detta leder ofta till ett stort lidande för dessa barn och deras familjer. Det kan leda till (ännu mer) psykisk ohälsa, ökad skolfrånvaro och till och med självskada och självmord. Det leder ofta även till utmattade vårdnadshavare. Jag lade upp ett inlägg om min morgon på Instagram i morse och fick många kommentarer om kampen för att få stöd.
(Bild fotad i TV4s inslag.)
Inte ens 50% fick ett första besök i tid (inom vårdgarantin). Det kan också vara att man får ett första besök inom vårdgarantin men sen hamnar man i en kö i flera år innan det blir utredning. Ett stort problem är också när hemmet och skolan inte ser samma behov/utmaningar hos barnet. Vårdnadshavare vittnar om att de ser barnets behov men skolan ser inte samma sak och då går BUP ofta på skolans linje och det blir ingen utredning. Vissa barn håller ihop i skolan och bryter ihop hemma. Att då inte lita på vårdnadshavarnas upplevelse leder till att många barn kämpar tills de kraschar och sen blir hemma från skolan. Något som hade kunnat undvikas.
Andra säger att de t ex inte får hjälp på BUP-akuten för sina barn som mår dåligt eftersom deras barn ännu så länge inte har gjort något självmordsförsök och då är det inte tillräckligt akut. INTE TILLRÄCKLIGT!? Det vore väl lämpligt att förebygga!
Jag inser att vi har haft tur trots allt. Skolan såg inga svårigheter/utmaningar hos våra killar men tack och lov gick BUP på vår linje och vi fick ganska snabbt en utredning eftersom båda hade hög skolfrånvaro. Skolan såg fungerande barn när de kom dit och ansåg att det var vi vårdnadshavare som brast när vi inte fick iväg dem till skolan vissa dagar. Problemet var att de inte orkade hålla ihop alla dagar och vissa dagar stannade de hemma. Dessa dagar var de helt urlakade. Det förstod inte skolan.
En enorm satsning måste göras på barn- och ungdomspsykiatrin och på kompetensutveckling och mer resurser till skolan. Vi har inte råd att låta fler barn och ungdomar falla.
Jag spinner vidare med mina tankar om hemmakämpare/hemmasittare/elever med hög skolfrånvaro utifrån mina erfarenheter som förälder och pedagog. Mina tankar är alltså inte vetenskapliga utan baserade på egna upplevelser.
För att livet ska fungera behövs olika delar. För mina killar som har haft det tufft, har det funnits perioder då inga pusselbitar har funnits/fungerat. Dåligt mående har lett till att de inte orkar ta sig ut vilket har lett till sämre energinivåer. De har vänt på dygnet, ätit dåligt och det har gått alldeles för lång tid mellan duscharna.
För att motverka detta började vi med olika steg. Det var prio att få ordning på dygnsrytmen så vi bestämde tillsammans vilken sovtid som skulle gälla söndag-torsdag och fredag-lördag. Därefter blev det fokus på att inte stoppa i sig en massa skräpmat på vardagarna. Sen var det hygien med regelbunden duschning, frisk luft/rörelse, sociala relationer och sysselsättning. Alla delar går ihop lite men för oss fungerade det att ha fokus på en del i taget. Om jag skulle ha tjatat om allt på en gång hade det nog blivit övermäktigt.
Numera fungerar flera av dessa pusselbitar för båda men i perioder kan de falla ur lite. Dock har de färdiga ”riktlinjer” att förhålla sig till. Det som har varit svårast att få till är frisk luft/rörelse.
Jag hoppas att vår resa kan bidra till att vägen blir lättare för er som kommer efter oss. ❤
Denna ”metod” använde vi för att jobba bort Emils skolångest när han var yngre. Den fungerade bra för honom. Jag delar med mig med hopp om att andra också kan lyckas med hjälp av dessa steg. Här är mer information om hur vi gjorde.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Det vi vattnar växer! Inte metoder som får barn att växa! Läs mer →
Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”
När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.
Emils väg men vägen tog flera år.
När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin aspergerdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.
Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.
Calles väg.
Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)
Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil? Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil. Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil. Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.
Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.
Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.
”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio.
Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.
När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma.
Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.
Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara.
Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra.
Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.
Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall.
Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning.
Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är: – Lär känna dig själv
Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv
Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid
När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete.
– Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.
– Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om.
– Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.
Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta.
Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.
Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd.
Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 