Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.
Mitt Instagramkonto.
Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen! ❤ Gott slut och gott nytt år! ❤
Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.
När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.
Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.
I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤
(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)
När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.
Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.
Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.
Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?
Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.
När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom. Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15: ”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma. Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort. Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…” Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.
På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte. Då skickade jag detta: ”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå. Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.” Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.
I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan. Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”: ”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.” Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.
En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro: ”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.” Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?
Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande: ”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara… Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.” Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar: ”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”. Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.
Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader: ”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr). Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.
Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi. I ett mail från ”hemmasittarexperten”: ”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”. Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”
Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.
Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.
Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.
Jag har ett antal gånger skrivit texter om hur viktigt det är att ha tur (det borde inte handla om tur!) att möta rätt personer i olika sammanhang man hamnar i som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro och/eller NPF.
Den 2 november 2021 publicerade socionomen.se en debattartikel skriven av socionomerna Simone Siefker och Maria Lundberg. Rubriken är ”Ännu en ADHD-diagnos…eller?” Från artikeln: ”Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.”
Det kan säkert finnas få fall då adhd-liknande symptom kan ha ett trauma eller problematiska hemförhållanden som anledning. Det är just det… FÅ FALL. Texten gör mig upprörd av flera skäl. Jag är en förälder till tre barn med diagnoser (autism och adhd). Två av mina tre barn har dessutom haft problematisk skolfrånvaro. Anledningen till frånvaron har varit utmattning och bristande stöd i skolan. De fick sina diagnoser efter att de hade börjat vara hemma. Skolan hade inte sett några problem alls i skolan. Frånvaron började i mellanstadiet när kraven ökade i skolan. Vi föräldrar ändrade inte på något hemma. Vi uppmuntrade inte våra barn att vara hemma.
Vi blev givetvis orosanmälda till socialtjänsten och har utretts ett antal gånger (skolbyten och nya rektorer = nya anmälningar). Varje gång får vi ett kvitto på att vi är resursstarka, samspelta och engagerade föräldrar. Socialtjänsten har ett antal gånger bara suckat och sagt ”Varför gör skolan anmälningar? De måste ju anpassa!” Genom åren har vi haft tur och mött socionomer med kompetens om NPF på socialtjänsten. Alla har inte den turen. Vissa barn blir tvångsomhändertagna på fel premisser.
Den här artikeln skriven av ”erfarna socionomer” tycker jag visar på raka motsatsen till erfarenhet. Vad har de erfarenhet av undrar jag? De saknar uppenbarligen insikt i hur det är att leva med NPF i familjen. Från artikeln: ”Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår.” I vårt fall kom socialtjänsten hem till oss och insåg att det inte är något fel på våra barns hemmiljö. Som förälder är att be om NPF-utredning inte det första man gör, det gör man först när man har testat allt och inget fungerar. Risken med en artikel som den här är att det blir överanmälningar till den redan hårt belastade socialtjänsten. Det är nämligen redan snarare regel än undantag att vi föräldrar som har ett annorlunda utmanande föräldraskap blir anmälda till socialtjänsten. Vi blir anmälda för att vi inte följer mallen. I min familjs fall försökte vi följa ”mallen” länge men det fungerade inte med/för vår familj. Då utredde vi våra barn på BUP och vi fick skapa en egen mall som fungerar för oss. Våra barn får äta var de vill (familjemiddagar fungerar bättre och bättre nu med åldern), vi lagar flera olika rätter varje dag eftersom vi har barn med selektivt ätande osv. Andra har kanske barn som går i samma (i alla fall likadana) kläder varje dag eller har långa naglar eller långt hår för att de har känslig perception och tycker det är jobbigt att bli klippta. Vissa kan ha ett utåtagerande beteende som triggas av för höga krav och stress.
Slutklämmen på artikeln är: ”Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.” Ska BUP med andra ord göra en orosanmälan så fort en vårdnadshavare eller skola kontaktar dem och ber om en utredning?
Att skriva en artikel som antyder att adhd-symptom skulle uppkomma av hemmiljö förminskar oss. Det gör så oerhört ont att alltid bli ifrågasatt. Har vi inte kommit längre än så här?
För mer förståelse för hur det kan vara i en familj med NPF, läs gärna min bok.
Mina älskade barn, Vilken resa ni har gjort på olika sätt alla tre. För några år sedan hade vi det riktigt tufft. När vi var mitt i allt det jobbiga kändes det som om vi aldrig skulle komma ur det.
Calle, du är 19 år nu. När du var 12 år slutade du gå till skolan på höstterminen i årskurs 6. Då hade du lärare som inte lyssnade på oss föräldrar eller på dig. De förstod inte hur mycket du fick kämpa för att orka med och hur dåligt du mådde. Du fick låsningar och kom varken iväg till skolan eller roliga självvalda saker. Tänk att du mår bra nu och att du själv kommer iväg på möten med personal som arbetar på kommunen med insatser för unga. Om du har en dålig dag hör du av dig och ber om telefonmöte istället. Du ställer klockan på morgonen, kan fixa lunch och går till apoteket och hämtar din medicin själv. Du träffar vänner. Då när du mådde som sämst sa jag och pappa till dig att vi inte skulle ge upp förrän du mådde bra. Att vi skulle kämpa med och för dig. Det har vi verkligen gjort. Den största kampen har du själv haft. Jag vet inte hur många personer du har träffat genom åren då du återigen har varit tvungen att gå igenom allt och berätta hur du mår. Du har träffat socialtjänsten, LSS, psykologer, kuratorer med flera. Du har undrat varför ingen har förstått eller kunnat hjälpa dig. Du har gått emot jobbiga känslor och tankar och du har inte gett upp. Jag är så stolt över dig och lycklig över att du mår bättre nu och ser en väg framåt.
Emil, du är 16 år nu. När du började må dåligt trodde vi först att det berodde på allting kring Calle. Jag undrade nästan om hemmasittande smittade. Efter ett tag förstod vi att du hade dina egna utmaningar. Du har alltid varit en högkänslig person och att du blev trött i skolan var inte konstigt. När du började vara hemma från skolan i årskurs 5 var du helt slut. Det gick knappt att väcka dig. Du ville själv få allt att fungera men det gick inte. Du har tvärtemot Calle haft turen att ha lärare och pedagoger som har litat på dig och oss föräldrar och stöttat oss. Du har alltid haft höga krav på dig själv och är väldigt ambitiös. Din främsta utmaning har varit att hitta en ”lagom” nivå så att du håller över tid. Inte göra allt och köra rakt in i kaklet. I våras gick du ut årskurs 9 med nio fina betyg och nu läser du in några ämnen till för att sedan kunna gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet nästa höst. Du har klockan på ringning och går upp själv varje morgon. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Det känns som om du har hittat ditt ”lagom” nu och att du orkar med. Jag är otroligt glad över att du har hittat strategier för att få saker att fungera. Du är fantastisk!
Linnéa, du är 12 år nu. Din främsta utmaning har varit att orka göra läxor och att ha fungerande relationer med vänner. Du går i skolan och kämpar på med alla ämnen. Du kämpar även med dina läxor trots att jag vet att du HATAR läxor. Det har varit en utmaning för dig att ha två storebrorsor som inte har gått till skolan alls i perioder. Under hela din skolgång har en eller båda brorsorna varit hemma och du har undrat varför dom ”får” vara hemma men inte du. Trots detta har du kämpat på med din egen skolgång. I perioder har du fått kämpa lite extra och varit trött men du har hela tiden försökt orka. Numera har du många vänner som du umgås med och det fungerar bra. Du har mognat väldigt mycket och tar dig både till och från skolan själv. Du tycker om att hjälpa till med matlagning och handlar gärna lite åt oss om vi ber dig. Du är en kämpe!
När jag ser tillbaka på åren som har varit känner jag en enorm lättnad över att vi tog oss igenom allt. Jag känner tacksamhet över att mina barn, trots vår tuffa resa, mår så pass bra nu. Jag sitter inte helt still i båten, jag vet att saker kan vända. Jag unnar mig ändå att njuta. Jag hoppas att alla som kämpar kan se framsteg. Kanhända att man inte ser framsteg från vecka till vecka eller månad till månad, men långsiktigt. Det går framåt. Som jag brukar säga – Myrsteg är också steg som leder framåt!
Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.
Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.
Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.
Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.
I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie. Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.
Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!
Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.
Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.
Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.
På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.
Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.
Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.
Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!
Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.
Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.
Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.
Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.
Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!
Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.
”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid.
Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.
Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen?
Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.
Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.
Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?
Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.
Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?
Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.
Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.
Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?
Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns.
Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte, låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte.
Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.
Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.
Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.
Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?
Livet som mamma till tre barn varav ett med asperger och hemmasittarproblematik, ett med ADD och selektivt ätande och ett med ADHD kombinerad form. Vi kämpar varje dag!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 