Den 5 oktober kl. 17 föreläser jag på Comfort Hotel i Helsingborg. 😊 Anmäl dig till anhorigstod@helsingborg.se eller 042-104044
Varmt välkommen!
Kategoriarkiv: Hemmasittare
Om boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro”
Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.
Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.
Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.
Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.
I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie. Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.
Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!
Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.
Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.
Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.
På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.
Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.
Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.
Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!
Share this:
Under Boktips, Hemmasittare
Bokens syfte
Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.
Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.
Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.
Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.
Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!
Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.
Share this:
Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd
”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid.
Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.
Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen?
Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.
Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.
Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?
Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.
Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?
Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.
Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.
Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?
Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns.
Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte, låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte.
Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.
Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.
Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.
Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?
Tack.
/ En före detta “hemmasittare”
Dela gärna med källa!
Han har tidigare skrivit dessa gästinlägg: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/
https://supermamsen.com/2021/01/13/gastinlagg-fran-en-15-arig-fore-detta-hemmasittare/
Share this:
Under ADD, Anpassningar, autism, Gästinlägg, Hemmasittare
Förundrad
Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.
Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.
Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.
Jag sa alltid ”Måendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.
Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.
Jag är förundrad. Och tacksam 🙏
Share this:
Under ADD, autism, Diagnos, Hemmasittare
Målet har varit skola men vägen dit har varit vila
Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.
Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.
Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom?
Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.
Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten?
Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.
Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro?
Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.
Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig?
Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.
Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat?
Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa.
Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.
MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!
Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.
Share this:
Under ADD, Anpassningar, autism, Hemmasittare
”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”
Calle slutade gå till skolan ht-14 i årskurs 6. Sedan dess har han haft ständiga krav på sig att komma iväg till skolan och uppfylla skolplikten. Han har aldrig riktigt fått vila från alla krav trots att han faktiskt var hemma pga. utmattning och ångest. Hade han varit vuxen hade säkerligen alla krav tagits bort och han hade blivit sjukskriven. Vi försökte få Calle sjukskriven men fick bara som svar ”Vi sjukskriver inte barn”. Alltså fick vi föräldrar gå på ständiga möten för att hitta en nivå som Calle skulle klara av, vi blev orosanmälda till socialtjänsten för att Calle inte mäktade med.
Det är just det. CALLE MÄKTADE INTE MED. Han orkade inte. Förra året gick Calle på en utbildning i kommunens regi där studier och praktik varvades. Det gick riktigt bra för Calle. Sen fick vi corona i höstas och han var hemma sjuk i flera veckor och har inte tagit sig tillbaka till praktiken efter det. Förra veckan hade vi möte med kommunen och vi skulle göra nya planer för Calle. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”
Jag tänkte ”Ledig! Du har ju för sjutton varit ledig nu sedan vi hade corona i höstas!”
Jag hann dock inte säga något innan han själv sa ”Jag vet att jag har varit hemma länge men jag har aldrig känt att jag har kunnat vila. Det har alltid funnits något jag borde ha gjort. Jag vill verkligen ha en paus nu!”
Calle har helt rätt. Alla perioder av hemmasittande för honom har varit en känsla av misslyckande då han alltid har vetat att han borde ha gjort något annat. Nu bestämde vi att Calle ska få vila ett tag. Det är faktiskt en lättnad. Dessutom är Calle snart 19 år och det finns inga krav på närvaro längre vilket innebär att vi inte blir anmälda till socialtjänsten för att vi lyssnar på vårt barn och låter honom vila. Det i sig är så sjukt! Vi har tidigare försökt låta honom vila men har alltid blivit stressade av skolplikten och orosanmälningar. Istället för att Calle fick vila och läka blev vi föräldrar sjukskrivna av kampen för att få förståelse och stöd för vårt barn.
Nu ska Calle få en chans till riktig återhämtning och jag ska försöka landa i det och inte ligga på. Detta är inte helt lätt då en del av mig känner ”Shit! Han är snart 19 år, har inga grundskolebetyg och ingen arbetslivserfarenhet. Han måste göra NÅGOT som leder framåt! Vi kan inte bara låta tiden gå!”
Å andra sidan fungerade det inte att ligga på i alla år. Det har inte lett till några stora framgångar. Vi föräldrar har som sagt försökt att inte ligga på men ”samhället” har inte tillåtit vårt barn att vila. Nu är han en fin ung man och han uttrycker själv att han behöver vila. Nu ska vi lyssna.
Denna situation stressade oss oerhört mycket.
Share this:
Under autism, förälder, Hemmasittare
Rädslan för att (miss-)lyckas
I höstas hade Calle (snart 19 år) en praktikplats som han trivdes bra på. Han hade fram tills vi blev sjuka i covid-19 i november 100% närvaro sina tre dagar i veckan. Calle fick höra från sin handledare att han gjorde ett bra jobb och tog för sig. Calle var glad efter sina praktikdagar (ca 4 timmar/dag) och han trivdes. Calle har inte lyckats ta sig tillbaka till praktiken efter sin sjukperiod i höstas. En anledning är säkerligen bruten rutin som gör det svårt att komma tillbaka, men jag tror inte att det ”bara” är på grund av det.
Calle har varit hemmasittare (hemmakämpare!) sedan hösten i årskurs 6 (ht-14) bortsett från några sporadiska skolförsök. Han har i perioder fått något att fungera riktigt bra ett tag för att sedan falla igen. Det känns som att alltid när jag börjar känna ”Nu funkar det!” så rasar han.
Jag har funderat en del kring varför det brukar bli så. I något forum på nätet, jag minns inte var, läste jag om någon som kände att det alltid var svårt när det gick bra för att det är svårt att upprätthålla något som fungerar. Jag pratade lite med Calle om det. Om han känner att det blir jobbigt när vi räknar med att det ska fungera för honom. Han sa att det kan kännas lite jobbigt ibland. Han vanligaste svar är ”Jag vet inte!”
Hur ska vi få Calle att upprätthålla något som fungerar och börja lita på sin egen förmåga?
Share this:
Under autism, Hemmasittare
Skolångest
Denna bild har jag fått tillstånd att dela. En flicka, Lina, har gjort den. Hon visade sin mamma hur hennes skolångest kändes. Numera mår Lina bättre ❤
Bilden är fantastisk och jag tror att många med skolångest kan känna igen sig. Mina killar har nog känt exakt så.
Tack Lina för att jag får dela din fina, tydliga och ledsamma bild. Lycka till framöver ❤
Share this:
Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare
Texten nedan har min 15-åring Emil skrivit.
”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.
I inlägget i april skrev jag om mina dagliga misslyckade försök att ta mig till skolan och om min ensamhet. Jag rekommenderar att läsa det tidigare inlägget för att till fullo förstå detta, här är det: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/
Här kommer uppdateringen:
Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen.
En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.
Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart.
Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!
I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.
Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.
Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.
Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.
Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.
Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv.
Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt.
Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.
Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.
Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”
